Allt-annat-än-feminist

Man kan känna sig kvinnlig i diverse olika situationer. I högklackat och nagellack till exempel. Eller i spegeln, om man ser var de två kilona man lyckats gå ner har tagits ifrån och att det är mera "small of my back" än bara "the usual padding". Eller när man håller en bebis, såklart. Allt ovan händer inte förfärligt sällan, även om det kunde vara oftare. Men igår gjorde jag nåt väldigt ovanligt: Jag bakade bröd! Hade bett Mikael köpa två brödmixer och igår fick jag ett anfall när han var på jobbet och bakade ut den ena till 20 frallor. 6 minuter med elvispens degkrokar var rätt hårt arbete för en sån som jag, men jag var duktig och la mig i soffan och vilade medan degen jäste. Och sen när jag bakade ut frallorna, som ingalunda är något under av skönhet (vem har ork att bry sig om runda, släta), så kände jag mig så kvinnlig. Det är nåt visst med att ta av sig ringarna och knåda i en bröddeg. Känslan mot handflatorna är lite som bebislår, och ni vet ju hur svag jag är för bebislår!

Jag var i alla fall väldigt lycklig. Och så infernaliskt gott var det! Idag har jag ätit tre frallor till frukost/lunch/mellanmål. De största i påsen. Är fortfarande mätt, både i magen och i själen.

Och nu har jag en maskin vittvätt igång. Är glad att jag inte behöver tvätta i bäcken. Det är nog lättare att känna sig kvinnlig när man bakar och tvättar nuförtiden. På händerna syns inte en valk. Till och med de hårda cellofingrarna på vänster hand är mjuka sen många år. Tacka alla Ellens gratis-Oriflame och hushållsmaskinerna här hemma för det. Men det är gött ändå att låtsas arbeta ibland. Man är gjord för det.

P.S. Inga av bilderna är mina. Hade inte en tanke på att "fotografera maten". Är inte en fullfjädrad bloggare än. Förresten har jag jäst för söta degar hemma. Den går inte ut än på länge, så jag har som långtidsmål att baka en sats kanelbullar. Typ före årets slut. Kanske fyra år sen sist. Men vad gott!

Hejsvejs!