Döden döden döden

Rwanda har vi väl alla hört talas om (The Rwandan genocide spanned 100 days in 1994, commencing on April 5 and coming to a close mid July. Approximately one million people were killed). Det kom lite närmare när jag hörde en del historier från en medlem i Borås församling som själv hade varit utsatt. På nåt sätt går det ändå inte riktigt att fatta. Att tänka sig att någons liv, någons vardag, kan bestå av att en pistol hålls mot ens huvud, eller ens barns. Jämför det med att som jag, klaga på att den torra huden på vänster armbåge inte vill läka. Perspektiv...

Läste nyss om en kvinna från Rwanda, som visst är ett tryggt land nuförtiden. (Läs mer på Mormon Women, om ni är intresserade.) När jag läste siffrorna nedan var det lite som att möta en vägg. Vad bra vi har det här. Jag har bara sett döda på TV, och då har det ju egentligen varit levande människor, skådisar, med ketchup. Ingen har hotat mig, eller nån jag känner. Det närmaste är när Robs äldste bror (som jag aldrig har träffat och bara känner till namnet) och som bor två kontinenter bort, blev rånad i sitt hem och bunden med lampsladdar och hotad med vapen, liksom hans hustru och dotter (om jag berättar historien rätt). Men såna historier är fortfarande bara just det, hemska historier. Det ingår inte i min världsbild att hotas till livet. Jag kan inte fatta hur det känns.

Vi har det så bra!!!


Besinna:

• 99.9% witnessed violence
• 87.5% saw dead bodies or parts of bodies
• 79.6% experienced death in the family
• 69.5% witnessed someone being killed or injured
• 61.5% were threatened with death