Mikael sitter och förbereder morgondagens lektion till seminariet (=religionsstudier för 14-18-åringar i kyrkan och som hålls varje morgon före skolan i kapellet här i VH). Han citerade just en död profet och fast jag lyssnade vad han sa har jag glömt vem det var. Men citatet handlade om att inte ha lyssnat till den helige Andens maning. Såna erfarenheter vill man inte ha. Men jag har en:
På mission i mitt första område Warrington i England döptes en ung man som hette Paul. Han var en fin människa, skaffade sig en kostym på en second hand-shop, och erbjöd sig halvt ofrivilligt att vara mötesvärd på den kommande stavskonferensen. Har bara goda minnen av honom. Och sen fick jag förflyttning.
Det kanske ska nämnas att särskilt i Manchestermissionen vid den här tiden, så gick saker och ting rätt hurtigt. Döpa folk fort, så fort att de kanske inte hade hunnit skaffa sig varken djupa eller andra rötter i evangeliet, utan bara luktat på blomman. Men den vissnar ju till slut utan rot. Jag vet såklart inte hur det gick för Paul, men tyvärr kan jag gissa.
Sen var jag i London en gång, eftersom Johan bodde där och jag ofta var i London. (Brukar säga att jag hittar bättre i London än i Stockholm, och det stämmer fortfarande.) Vi var inne på ... den stora medieaffären på östsidan av Oxford Street, är det Virgin eller? Hur som helst är affären superstor och i flera våningar och där går jag och glor på CD:ar. Plötsligt ser jag nån som är lik han Paul från missionen. Jag glor lite. Det kan ju inte vara han. Han är från Manchester och detta är London. Dessutom, hur stor chans är det att jag träffar nån jag känner i en stad som rymmer hela Sveriges befolkning? En som dessutom inte ens är därifrån, som sagt. Inte precis som att handla på ICA Maxi i Haninge -- där träffar man alltid nån man känner. Engelsman som engelsman, de bär ju också nationaliteten i ansiktet, tänkte jag och kände mig för dum för att gå fram till en främmande person och fråga om han var Paul som jag kände. Det kan ha varit tio år sedan vi sågs. I alla fall fem, åtta, nåt sånt.
Jag fegade ur. Sa inget. Gick inte fram och tittade närmare på honom, eller ställde den enkla frågan: Känner jag dig?
Men jag kommer för alltid att ha ett styng i hjärtat för det. Han glodde på mig ju, och antingen kan han ha glott på mig för att jag glodde på honom, eller så kan han ha glott på mig för att jag är så snygg, eller så kan han ha känt igen mig. Det finns väl inget mer? Det är ju så fantastiskt otroligt att det skulle kunna vara möjligt att det VAR han, men bara för att det är Gud som i så fall har gjort det möjligt.
Jag får aldrig veta. Jag är en fegis. Jag är rädd för folk. Jag gjorde inte det jag borde ha gjort.
Ångra är inget vackert ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar