Ta det inte personligt

Läste en sån bra liten fundra (här) om att inte ta saker personligt. Först kommer texten och sen, kan ni lita på, ska jag tycka.

How else are you supposed to take it?

"Don't take it personally."

This is tough advice. Am I supposed to take it like a chair? Sometimes it seems as though the only way to take it is personally. That customer who doesn't like your product (your best work) or that running buddy who doesn't want to run with you any longer...

Here's the thing: it's never personal. It's never about you. How could it be? That person doesn't truly know you, understand what you want or hear the voices in your head. All they know is themselves.

When someone moves on, when she walks away or even badmouths you or your work, it's not personal about you. It's personal about her. Her agenda, her decisions, her story.

Do your work, the best way you know how. Is there any other option?

Jag är ju lite gramse på att jag inte vann mordnovelltävlingen. Själv tycker jag ju att min historia (och inte bara historien såklart, utan även mitt skrivarhantverk) var strålande. Men jag förstår också att jag är väldigt mycket nybörjare. Trots alla smarta knep jag kom på för att förbättra texten med, och de många timmar jag använda för att redigera, så framstår novellen säkerligen som gjord av en förstakladdare.

Men om man nu överser med det och låtsas att jag inte är nybörjare utan blev refuserad av nån annan anledning. Och om om man tillämpar ovanstående tankar, hur blir det då? Jo, inte att jag var dålig som inte vann, utan att de helt enkelt ville ha nåt annat. Att någon inte velat gifta sig med mig betyder inte att jag inte är världens coolaste och underbaraste kvinna, utan att de ville ha nåt annat. Typ vanilj, och jag är choklad. (Fast då pratar vi inte hudton, men det måste jag väl inte poängtera.)

Livet blir så mycket lättare att leva om man inser detta. Att smaken är som baken.