Vem är du egentligen?

Rubriken syftar inte på att jag ska försöka få er läsare att kommentera på det här inlägget och säga vilka ni är, utan att ni -- om ni har lust -- ska följa med mig i ett experiment som handlar om vem ni är.

Experiment kanske var over sell... Så här är det i alla fall. Ofta när man ska beskriva sig själv säger man utåt-saker, som ålder, barnantal, arbete och kanske intressen. Jag gjorde ungefär likadant när vi skulle presentera oss själva härom söndagen på Hjälpföreningen (kyrkans kvinnoförening) eftersom vi numera har Hjälpföreningen tillsammans med den andra församlingen i Västerhaninge och alla inte kände varandra. Jag sa väl nåt om hur larvigt kär jag är i min man, att jag har en examen i engelsk litteratur, att jag älskar böcker och att jag nyss har lärt mig virka mormorsrutor. Eventuellt inledde jag med att säga att jag är 40 år. (Det brukar jag få förvånade reaktioner på, så jag kan ofta inte motstå att säga min ålder.)

Är de sakerna vem jag är? Eller vem är jag?

Men den riktiga frågan kanske är Vem vill jag bli?

Deseret Book, en bokhandel som säljer mest kyrkböcker, har en bokklubb för kvinnor som heter Time Out. Just nu har det nåt tema som kallas Choose to become, som just handlar om Vem vill du bli? Idag fick jag ett mail som satte igång så många tankar hos mig. De har nämligen en fototävling på temat Choose to become. Ordet tävling triggar ju nåt i mig. Vi är inte som Olssons, men inte långt ifrån. Skillnaden skulle väl vara att jag är en god förlorare, nej en suverän förlorare. Jag har lång vana och hanterar oftast förluster graciöst. Men Time Out:s fototävling fick mig att tänka. What does choose to become look like to you? Genast fick jag bilder i huvudet. Först lite fjantigt, när jag sminkar mig eller sätter på mig nån av mina juveler/accessoarer. Med en sjuk och på de flesta sätt rätt värdelös kropp blir det allt viktigare att man i alla fall ska få den att se fin ut. Söndagarna har många gånger räddat mig, just för att jag klär upp mig och fixar håret och att det låter kvinnligt om mig (armbanden som tinglar.) Jag vill också bli en sån där gammal snygg tant, som inte har gett upp bara för att ansiktet är randigt av rynkor. Jag vill inte ha leggings och Converse när jag är 70, det är jag (nästan?) redan för gammal för, men jag vill fortsätta att bry mig. Liksom fira att även om inget funkar så ser det i alla fall bra ut, med lite målarfärg på. Och pärlörhängen har ju alltid gjort en kvinna vacker.

Men det finns mer hos den kvinnan jag vill välja att bli. Hon ska vara smart, bildad, hänga med, kunna skämta, kunna förstå. Jag tänker inte klaga nu på att jag blir dummare och dummare för varje dag, och att jag för första gången idag tänkte på allvar: Vad heter min man nu igen? Nej, jag vill fokusera på det jag kan påverka. Se på frågeprogram på TV, läsa böcker och hänga med i media. Jag tog bort minst 20 bloggar från min prenumerationslista härom dagen eftersom jag tyckte att det tog en hel dag att läsa alla (jag har ju inte så många timmar på en dag som kan användas till något annat än att ligga ner), så jag fick försöka bestämma vad jag fick ut mest av, vad som kändes viktigt att fylla mitt sinne med. Sartorialist åkte väck, för andra gången. Men jag vill verkligen vara en kvinna som har nåt innanför pannbenet. Nåt spännande, nåt som förvånar, glimrar och emellanåt lockar till skratt. Eller eventuellt ett artigt leende.

För övrigt vill jag uppskatta. Saker och människor, goda gärningar, bra försök, ansträngningar, vackra ting och vackra tankar, blommor i håret, blommor på bordet, omtanke, omvårdnad, generositet i både handling och personlighet. Å, sån vill jag vara.

Jag tror jag ska stanna där. Om jag kan bli en sådan kvinna skulle jag bli lycklig! Och enligt Time Out handlar det om ett val. Jag kan välja att bli den kvinnan jag drömmer om att vara. Det är bara en träningsfråga, antar jag.

Vem vill du välja att vara?