Astrid Lindgren, mänskligt och litterärt geni, myntade en av mina favoritfraser. I rövarborgen skriker han pappan ut sin sorg efter Skalle-Per: "Han fattas mig!"
En annan Skalle-Per har gått bort och han fattas många. Jag har inga problem med döden, för den som dör. De slipper kämpa och lida och får sig livets mest spännande äventyr på kuppen.
Men det är de som är kvar som mitt hjärta blöder för. När folk som inte har åldern inne dör, så är det förfärligt för dem som blir kvar. De hade velat grilla, resa och kramas i minst 15-20 år till.
Allas tankar är nu såklart med Ingrid och barnen. Alexandra skrev ett fint blogginlägg om sorgen efter sin pappa, med ett jättefint foto. Vad tjusig han var, i sin krafts dagar.
En pappa ska inte dö förrän barnbarnen har tagit studenten. Minst. Så tycker jag.
P.S. Jag satte efter långt funderande etiketten Familjen på det här inlägget. Jag är inte släkt med Nilssons på nåt sätt (förutom att Karolina och Alexandra är barndomsvänner), men när nån sörjer känns det som om mänskligheten kommer närmare. Alla känns som familj när hjärtat blöder för dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar