Vi närmade oss Flyinge (den lilla "hålan" där Ellen och Rob bor) efter vårt Ullaredsbesök förra veckan. Vi var på motorvägen och skulle snart svänga av i en stor rondell. Klockan var ungefär 22.20. Plötsligt ropar Ellen till, vi kör över nåt. Hon var märkbart skärrad och frågade vad det var vid mitträcket. Jag hade inte sett nåt vid mitträcket, trodde hon bytte fil för att vi skulle köra av mot höger. Men hon lät inte normal på rösten, utan som om det
var nåt. Mikael hörde det också, sa att vi skulle köra upp i rondellen och vända tillbaka på motorvägen åt andra hållet, köra långsamt och se vad det var. Jag hade inte fattat nånting, men när vi kommer tillbaka till stället där vi körde över nåt, ser vi en bil i samma vänsterfil som vi åkt i en minut tidigare. Bilen står mot färdriktningen och är krockad där fram. Inga lyktor lyser på den eftersom den är mosad. Den står svart, mitt på motorvägen. En man ligger liksom vikt över mitträcket. Stanna, sätt på varningsblinkersen, säger Mikael, och så fort bilen har stannat lirkar han sig ur baksätet (2-dörrars och övervikt går inte hand i hand) och skyndar dit, medan Ellen pratar med 112. Nu ser vi också en bil med varningsblinkersarna på en liten bit bakom olycksbilen. Ambulansen och räddningstjänsten är på väg, säger 112, en tjej har redan ringt och pratar fortfarande med dem och ger dem detaljer. Mikael har hunnit bort till de skadade, och han är utbildad sjukvårdare i lumpen, så jag vet att han kan hjälpa till om det är illa. Ellen går också bort mot olycksplatsen, kommer på att hon har en filt i bilen och går tillbaka och hämtar den, och en ficklampa. Jag ser hur skenet flackar lite när hon går/springer. Det blåser så mycket att bildörren dräms igen, häftigt, och jag blir så kall att jag inte kan låta bli att skaka våldsamt. Mina byxben fladdrar som flaggor. Jag står utanför bilen, och tittar bort mot olycksplatsen. Ser knappt nåt. Bilarna som åker förbi mig åker så otroligt fort och det är skrämmande att stå där och höra och se bara svisch, eller kanske vroom. Ibland kan jag ana mig till några figurer på andra sidan, men jag har ingen aning om vad som sker. Jag försöker låta bli att skaka och försöker också att se om det är någon som vill nåt. Jag tänker bara på killen som lågt vikt över räcket. Undrar om han blev kastad ur bilen vid krocken och landade så, och om han är död. Han rörde sig aldrig så jag såg det.
Efter några minuter börjar bilarna i andra filen stanna och köra långsamt. Jag ser en kille som vinkar förbi bilarna. Han ser pytteliten ut och helt svartklädd, så varje gång en bil åker förbi undrar jag om han ska bli påkörd. Till slut kommer bärgningsbilen och ambulansen med ljusen på. Jag anar mig till att några går ur bilen och rör sig. Mannen som låg över räcket har jag inte sett sen vi åkte förbi, så jag vet ingenting. Så småningom ser jag en ficklampa röra sig i vägrenen och jag ser Ellen springa mot mig. Hon ser inga lyktor och korsar motorvägen. Även om jag inte heller ser några billyktor är det obehagligt och jag blir lättad när hon är på min sida igen. Man är så liten när man står på en motorväg. Man är som en myra. Skulle bara bli mos.
Hon skakar också av köld och vi går in i bilen och hon berättar. Jag minns inte vad hon säger, men "inget blod" fastnar. Nåt om en mobiltelefon som en ur olycksbilen går runt och letar efter. Att tre ambulanser är på väg eftersom det var tre personer i bilen. Jag hör vad hon säger och blir tillfälligt lugnad (ingen är död eller livsfarligt skadad), men det är fortfarande kaos i mitt sinne. Jag fastnar vid frågan: Vad var det vi körde över? Är säker på att det inte var en människa, utan något mindre. Säkert skräp från den skadade bilen. Ellen säger att det var glas.
Hon säger att vi var nära att frontalkrocka. Typ en sekund ifrån. Att hon reagerade när vi körde över glaset, och att den sekundens extra vakenhet hindrade henne från att köra rätt in i olycksbilen (som hade krockat någon eller ett par sekunder innan vi kom dit och stod mitt i vårt körfält). Hon väjde till höger och bilen hon just kört om låg alltså bakom henne, inte bredvid henne, och hon kunde byta fil utan att krocka. Tydligen hade bilen med blinkers sett olyckan och stannat, och det var också hon som ringde 112 och mannen som stannade trafiken. Vi var nästa bil efter det, hade inte sett olyckan men lyckats undvika att köra in i den. Medan vi vände i rondellen ringde tjejen ambulansen.
Ingen var svårt skadad. En kille ligger på marken och har ont på några ställen men verkar inte vara svårt skadad. Det blir som ett mantra för mig,
inte svårt skadad. Jag vet inte hur man avgör om nån har inre blödningar, men tydligen hade Ellen inte blivit skrämd av situationen, vilket talar för att skadorna inte var så allvarliga. Jag läste i hennes ansikte och sökte i hennes röst efter mer information, på samma gång som hon berättade.
Mikael kommer tillbaka, han verkar lugn och orädd, och vi åker. Polisen stoppade honom på vägen tillbaka till bilen, men han berättade att han inte sett olyckan men att paret på andra sidan vägrenen gjort det. Ellen och Mikael diskuterar olika saker, säger sinsemellan att hon inte får tillbaka filten för de vill inte flytta den från under den skadades huvud. Säger att tjejen pratade med 112 hela tiden tills ambulansen kom, och hon jobbade på sjukhus. De säger helt vanliga ord men ändå känns allt vansinnigt och surrealistiskt. Tårarna bränner i mina ögon, och jag är lite för tyst. Både Ellen och Mikael märker det, och då brister fördämningarna. Jag gråter av och till hela vägen hem och till och med senare, när Mikael och jag står i vårt gästrum och pratar.
Att vara otäckt nära att frontalkrocka i 120 km/h får i alla fall mig att reagera våldsamt. Inser också att om nån hade varit i högerfilen när vi mötte olycksbilen i vänsterfilen, hade valet bara kunnat vara
vilken bil vi skulle krocka med. Att den där dubbelvikte mannen på räcket bara låg där och vilade sig, inte var död, och att Mikael fick honom att lägga sig på marken i framstupa sidoläge, det blev en lättnad som jag inte kunde hantera på annat sätt än att störtgråta. Vi har haft otrolig tur. Fast jag väljer att kalla det att Gud beskyddade oss.
P.S. Om ni tycker detta är lite ostrukturerat har ni alldeles rätt. Jag hade kaos i huvudet då och det blir likadant när jag skriver om det. Men grejen var att vi var en sekund från en krock, både vår egen och olycksbilens.
En sekund. Det är ju ingenting! Och de som skadade sig klarade sig jämförelsevis bra, fast de kunde ha dött. Alla kunde ha dött. Vi kunde ha legat i en sjukhussäng med blippande livsuppehållande maskiner och andningsslangar vid det här laget. Jag vet att jag är dramatisk.
Men livet är så nära döden.
