Inspirerande och imponerande

Louise skrev om vad hon läst på mjölkpaketet. Det var så bra att jag måste sno. Eller ska vi säga share? (L, säg till om du inte vill bli länkad till så tar jag bort det.)

Det stod om en japan som tagit 54 år på sig att slutföra stockholms marathon. Han hade startat 1912 och aldrig kommit i mål, försvunnit på vägen så att säga. Det var ett olösligt mysterium tills de drygt 50 år senare framkommit att det som hände den där sommardagen i början på seklet var att japanen hade blivit bjuden på fika utav några i publiken och fallit för frestelsen att stanna och äta bullar. Sen hade han skämts så mycket att han smitit därifrån, tagit båten hem till Japan och aldrig sagt något till nån om vad som hände. Men när han var 75 år gammal typ kom han tillbaka till Stockholm och gick i mål vid stadion med sluttiden 54 år, 8 månader, 6 dagar, 8 timmar, 23 minuter och 20,3 sekunder!


Inspirerande, imponerande. Jag fick förresten en tavla att brodera (den till höger) när jag fyllde 18. Jag blev färdig med den 10 år senare. Det är aldrig försent.