Idag hade de deckarförfattarbesök på biblioteket i Västerhaninge klockan 19. Jag duschade gissningsvis klockan 16, för att jag skulle ha ett par timmars tid att vila upp mig efteråt. Men jag orkade i alla fall inte gå. Låg i soffan och hade armar och ben av gelé, och när jag sen orkade gå upp, vid halv sex-sex, började jag göra chokladpudding och scones till soppan (jag hade sopprester från igår och Mikael åt Findus gulasch -- som han som väl är älskar). Insåg att jag visst var deppig och att jag ville tröstäta. Och nu har jag suttit vid datorn i en kvart, och redan orkar jag inte hålla upp armarna på tangentbordet mer. Fattar ni hur apa det är att ha en sån värdelös kropp? Att bli förstörd i en hel dag för att man duschar? Och då har jag inte ens fönat håret, så jag ser ut som på 80-talet, fast med snyggare glasögon.
Mikael frågade om det var OK med mig, förut när jag hade insett att jag inte skulle hinna vila upp mig och gå, och jag svarade käckt att det inte var några problem. "Om det hade varit första gången hade det känts mer, men nu var det ungefär som: Det var väl inte så konstigt, snarare väntat." Men det är en stor grej. Varje gång. Kan jag aldrig sörja färdigt, så jag inte behöver acceptera och lida varje gång?
Bara för det har jag köpt en del grejer på tradera. Tröstäta och tröstshoppa.
Grr. Hur kan man klaga när man har det så bra? Jag har ju inga flugor i ansiktet, eller virus på min FB-profil (vad jag vet! Har ni fått erbjudande om gratis iPad från mig idag?!?!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar