Mikael öppnade dörren till toaletten, gick in, stängde om sig och öppnade igen. Så hörde jag hur han stack ut huvudet och sa: Donde estan los nachos? Sen stängde han dörren igen.
Jag skrattar fortfarande. Tyvärr har vi inga nachos hemma. Det hade varit klockrent att ta fram dem annars.
Har jag för övrigt berättat hur vi på nyår skulle svara på frågan om vårt äktenskap var en komedi, ett drama eller en thriller? Varken Mikael eller jag tvekade innan vi sa komedi. Ni förstår vad jag menar va? Eller också är jag så trött så jag skrattar åt allt. Men jag tyckte i alla fall det var jättekul, det där med nachos. Jag gillar när det är knäppt, surrealistiskt. Tokigt. Det gjorde kusinbarn Josef också, när jag bodde hos dem på Timmermansgatan nån natt eller två när jag var på jobbkonferens (ja, jag har haft ett liv som yrkesarbetande och jag saknar det!). Jag berättade lögn efter uppenbar lögn, och mest tjöt han av skratt när jag sa hur jag såg fram emot att det var julafton imorgon. Kikskratt. Kanske inte riktigt i samma klass som los nachos, men det är roligt när något är absurt. Som att jag ska köpa en blus i storlek 36. Hahahahahahahahahaha! Nähä? Man måste ha varit där. Typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar