Lena Nyman, men inte om henne

Att Lena Nyman är död kan väl ingen ha missat. Men det här inlägget ska inte specifikt handla om henne. Ni kan läsa mer och bättre på andra ställen, och lyssna hjärtat ur er på Vargsången på YouTube. Jag bryr mig inte ens om att länka nåt, så mycket finns det att hitta enkelt, själva.

Nej, detta handlar om Döden döden döden, som Astrid Lindgren och hennes systrar alltid började sina samtal med -- så hade de klarat av det ämnet.

Mormor är död, likaså morfar, farfar och farmor. Förutom farfar, som dog 1976 i en ringa ålder av 69 tror jag det var, så dog de andra ca 85 resp 95 år gamla. Mätta på att leva. Att 85-åringar och däröver dör är knappt sorgligt, det är nästan så man tycker det är skönt för dem att bli "fria" från en kropp om säkert har krånglat i några år, fast de känner sig som svalor i ungdomsåren fortfarande. Men Lena Nyman är född 1944. Hon är bara nåt halvår äldre än mamma och pappa. Med den logiken blir det plötsligt skrämmande.

Tanken på döden har ju varit närvarande för alla mormoner i Stockholm ett tag, genom Per Nilsson, som kämpar som den värsta olympier för att vinna över än det ena, än det andra. Han verkar vara som en katt och har nog tyvärr använt upp mer än ett av sina liv vid det här laget. Men han verkar vinna, vecka för vecka, och är en inspiration för alla. Pappa säger ofta att han ser honom i templet. Nyopererad, och allt vad han jämt är.

Men detta är ju på intet sätt krisartat för mig som det är för familjen. Hur skulle jag reagera om det var min pappa, min mamma? Min bror?!?!?

Lena Nyman blev 66 år. Det är för lite. Det tar ett helt liv att lära sig släppa en människa. Ingen borde dö för tidigt. Jag tycker inte om det.