Populär?

Jag var inte "inne" när jag var tonåring. Jag var för förskrämd, osjälvsäker, rädd helt enkelt. Alltid rädd för att inte duga i andras ögon. Nu duger jag så väldigt bra i mina egna ögon att jag inte bryr mig om andras åsikt. Jag har till och med på mig kläder som Ellen har sagt är fula (den blommiga kavajen med pälskrage från Ann Taylor till exempel). Det är bra att inte bry sig om vad andra tycker om en, att koncentrera sig på att själv tycka om en, och bara vara snäll mot andra. Det tror jag är vägen till popularitet. Och om man inte vet var man ska börja -- när gillar andra att vara med en? När de känner sig väl till mods i ens sällskap. Hur ordnar man det? Jag tror att det kan vara så enkelt som komplimanger. Vilka människor tycker jag bäst om? Jo, de som gillar mig. Man är nog inte mindre egotrippad än så, är jag rädd. Man älskar ju folk som beundrar en!

Och visst finns det nåt att beundra hos alla? Snygg tröja, smal midja, vackra ögon, smittande leende, ögonfransar som spindelben, sportig, bra smak, klassisk filmstjärnefrisyr från 50-talet, smart, snabbtänkt, vänlig, hjälpsam, rolig, lyssnar intresserat, bra lektion, fin bön, vackert hem, kreativ, fin sångröst, duktig scrappare, bakar världens godaste bullar, fast rumpa, fin hårfärg, din bebis har kramgoa lår, ovanliga örhängen, fint nagellack, modig, ståndaktig, pålitlig, springer snyggt, rak rygg, rakryggad, snyggt halsband, stark tro, ögon man drunkar i, gör sina läxor utan tjat, spelar piano fint, cool slips, säger bra saker på söndagsskolan, dina blommor dör inte!, duktig på att laga mat, ler alltid, aldrig oanständiga kläder, på gott humör osv osv osv.

Visst är människor härliga! Det finns så mycket i dem att beundra.

Kom på en ärlig komplimang om nästa person du ser när du höjer blicken från datorn, och säg den med ett leende.

Vad mysigt vi får det!