En åsikt

Jag är egentligen politiskt intresserad. Det handlar om allas ansvar för våra liv. Så därför tittade jag på partiledardebatten igår. Att vara röstberättigad är nåt som många kämpat hårt för och jag vill inte ta det lättsinnigt. Jag vet vad jag själv känner, rent generellt ideologiskt, men brukar följa med nog mycket i politiken inför val för att se om det jag tror att jag tycker matchas av hur politikerna framställer verkligheten.

Många av politikens frågor svarar jag på för att jag tycker vissa saker är logiska. Men jag liknar politiken vid matte. Det som är på en låg nivå kan jag förstå för att det har med verkligheten att göra. Men när matten har bokstäver i sig börjar jag tappa greppet för det går inte att tänka ut längre hur saker är. Det finns andra som kan det men jag hänger inte med. Som en kurva som svänger, det fattar inte jag hur man skapar matematik kring.

Precis likadant är det för mig i politiken. Vissa saker kan jag förstå, för jag översätter tankarna till mitt eget liv. Man kan inte ge barnen pengar som man inte har själv osv.  Man behöver avsätta pengar för framtida renoveringar. Men för några år sen så gjorde jag flera valbarometear när det handlade om EU. Det är för hög nivå på den politiken för mig. Jag kan inte tänka ut argumenten för de är inte logiska längre. EU som vänskapsmakt för att hindra ett nytt världskrig förstår jag, men jag förstår inte när EU:s makt blir för stor för att det ska vara vettigt. Jag kan inte bedöma den frågan.

Därför var det intressant att följa debatten igår. Jag är fortfarande ____, som jag varit sedan jag först fick rösta. Jag har röstat annorlunda en gång ganska nyligen men har frångått det partiet pga partiledarens sätt.

För det mesta stod de åtta partiledarna och diskuterade alla mot alla. Jag inser hur värdefullt jag tycker det är att vi har en bred åsiktsfrihet. Vi har inte bara två partier och där alla avskyr sina motståndare. Det är inte bra att leva så polariserat. Verkligheten är inte så svart eller vit. För mig personligen är den kanske det, men inte för Sveriges befolkning.

Men jag är så gruvligt trött på hur partiledarna och politiker i stort uttrycker sig. Säger nån röd-grön röra en gång till skriker jag! Jag tycker det ÄR en röd-grön röra många gånger men jag tycker inte man använder en nedsättande term! Detta är politiker som vill Sveriges bästa. Vi har olika åsikter om hur det ska gå till, och vid upprepade tillfällen märktes det hur politikerna på varsin kant tyckte att de andra beskrev sin egen politik fel. Du ger bara 500! Nej, jag ger 1000! Bjäbb, bjäbb.

När frågan om Natomedlemskap kom på tal var det en stund en diskussion bara mellan Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Då fick jag tillbaka hoppet om mänskligheten. De lyssnade på varandra, när någon av dem sa nåt så sa den andra att de höll med och att det var en bra poäng osv. De kallade inte varandra för idioter, varken på eller mellan raderna. Så skulle det vara hela tiden!

Jag vet hur det är. När man tycker att nån man grälar med är en idiot blir det snabbt dålig stämning. Ibland har Mikael gjort övertramp när vi grälar, övertramp menar jag som att vi har olika regler för vad ett gräl får innehålla. Jag tycker såklart mina regler är lite bättre än hans. Men jag vet så väl hur det blir när den andra personen säger nåt som man tycker inte är okej. Då vill man bita tillbaka med samma mynt. Ofta på Supernanny ser man hur föräldrarna halkar ner till barnens nivå och blir emotionellt involverade i gräl med dem. Men man har ansvar som vuxen att inte reagera känslomässigt när ens barn försöker provocera en. På samma vis som två vuxna som grälar har ansvar för att hålla sig sakliga. Och på samma sätt som politiker bör behandla varandra med respekt även när de tycker de andra är idioter!!! Nu har jag ju valt att leva med Mikael och det är kanske bara 0,1% av tiden jag tycker han är en idiot. Och politikerna är diametralt motsatta och har inte valt varandra. Men kan vi inte bete oss bättre? Supernanny fick gärna komma och fixa läget före valspurten. 

Apropå Nato så har det visst inte upptrappats något idag, på årsdagen som firas i Ryssland. Men Putin säger att de nu, precis som i andra världskriget, kämpar mot nazismen. Vi vill tydligen utplåna Ryssland.

Jag vill inte utplåna Ryssland. Jag vill inte göra det svenskt eller franskt eller, bevare mig väl, amerikanskt. Vad jag vet har heller inga nazistiska partier någon plats i något europeiskt parlament. Så den nazismen som Ryssland kämpar mot finns inte. Däremot är väst inte kommunister. Vi har syndiga värderingar som aborträtt och demokrati. Jag förstår ju att även islamister ser sig som förkämpar mot synden. Och visst finns det mycket i den västerländska kulturen som jag inte står bakom. Jag svär inte ens. Men jag tycker inte att de länder där svordomar talas ska utplånas. I olika diskussionsforum på nätet har jag många gånger reagerat över muslimers lätthet att använda ord som fu***** ho** men om man säger Muham*** ska man dö. Jag tycker inte samma. Men jag har också värderingar som jag anser att ett samhälle bör leva efter för att det ska vara ett gott samhälle för invånarna att leva i. Hur det är, det där ideala samhället, kommer vi dock aldrig att bli överens om. Därför är det rätt att folk ska ha frihet att bestämma över sina egna liv. Staten ska inte bestämma vilken sida av stan/landet man ska bo i och vilket yrke man ska ha. Staten ska inte kalla ett invasionskrig för ett hederligt krig mot nazism. Staten ska inte heller bekosta personliga utsvävningar, vad det nu betyder.

Så fram tills att mänskligheten utvecklas så är vi fast med vad vi har. Corona blev inte en ny "starta om mänskligheten", de flesta är kvar och är nästan likadana som före pandemin. 

Men en sak kan vi alla höra för att detta liv ska bli så utopiskt det går. Plantera en blomma. Eller köp en fejk, vi är alla olika begåvade. Säg nåt snällt. Det är faktiskt så enkelt som att använda den varma rösten när budet lämnar ens apotekspaket och säger Ha det bra.