När jag flyttade från Borås slängde jag en del handväskor också, eller återvann, jag minns inte. En av dem saknar jag väldigt mycket nu.
Är det en väska för några tusen förstår jag att man inte slänger den. Men om den kostade 79:- på H&M för trettio år sen blir ingen lycklig av att ha den i garderoben. Man har skaffat nya och snyggare sen dess.
Men väskor är väskor. Och mormor är uppvuxen på ett helt annat sätt än jag.
Så döm om min förvåning när jag läser en sån där fråga-spalt i nån tidning. Kvinnan är 60+ och berättar om deras goda vänner som har skilt sig:
"Jag tror att en anledning till att hon valde att lämna honom är att han förfallit ganska mycket på senare år. Han har åldrats snabbt och är ganska gubbig och gaggig. Han berättar till exempel samma historia om och om igen. Sådana saker har nog medverkat till att hon bestämde sig för att gå."
Allvar, en 60+ börjar bli gammal, berättar samma historia om igen, och då skiljer man sig?
Har alltså ingen rätt att bli älskad för den man är och för det liv man har delat? Vid första tecknet på irriterande gubbighet så är det rätt att bryta upp?
Om gubben kostade 79:- på H&M 1990 så varsågod och byt. Men det är en människa av kött och blod! En som hon har älskat i åratal och delat sitt liv med? Billiga väskor räknar man livslängd i säsonger med, människor räknar man i liv.
Om jag ska göra likadant borde jag ju skilja mig från Mikael. Han förstod inte ett av mina spel på telefonen (han är för gubbig för spel), han har grått skägg och överviktsmage. Och för att inte tala om pacemakern! Den är riktigt gubbig! Han sa också att det var väldigt hög volym när han såg på Top gun 2 på bio härom dagen. Typiskt gubbigt!
Inte bara blir jag upprörd för att en människa anses förbrukad om hon berättar samma historia två gånger. Då är ju jag också förbrukad, och Mikael som jag redan nämnt, och mina föräldrar och alla mina underbara funktionsnedsatta ME-vänner, och varför inte varenda människa som har ett irriterande fel på sig. För det har nämligen alla.
En make/maka är inte en billig skitväska. Fy vad ledsen och upprörd jag blir. Vad hände med i nöd och lust???
6 kommentarer:
Jag har också reagerat på när folk vänder sig till frågespalter och undrar om de borde skilja sig - av absoluta struntskäl (som att mannen tappar håret). Då skulle man ju inte få göra annat. Och inte ens man heller.
modren, erfaren i både nöd och lust
Milda makaroner. Nä, jag undrar om "nöd och lust" ens är aktuellt längre. Vad sägs om "tills nästa snygging dyker upp i den där otrohets-sajten som vi båda ska bli medlemmar på"? Eller "vi är ihop så länge båda vill"? Kanske "om du tappar håret lovar jag att leta upp någon annan" eller "behöver du byta behåstorlek mer än två gånger får du gå"? Suck.
Det lär ju finnas ett talesätt som säger att man inte ska döma en person förrän man gått x antal mil i den personens skor - och det är nog synnerligen tillämpligt på andra människors skilsmässor. Som utomstående vet vi ju faktiskt ingenting om de verkliga skälen till en skilsmässa och min erfarenhet är verkligen inte att folk skiljer sig ”för lätt”. Snarare tvärtom, faktiskt - människor kämpar, står ut, försöker börja om på nytt, mår dåligt osv innan de faktiskt fattar beslutet att gå skilda vägar. Så om ett par på 60+ vill skilja sig, varför inte bara låta dem? Det är ju inte direkt så att de har småbarn som kommer ikläm? Här var det väl dessutom inte den som skulle skilja sig som vänt sig till en frågespalt utan hennes väninna som spekulerade i varför…?
/ Sofie
Tappar håret? Ja, det är ju ett allvarligt fel som gör att man inte kan leva ihop. Men tur då att pappa har sånt megahår så jag slipper oroa mig för er.
Nej, nöd och lust är nog borta till förmån för så länge vi har lust.
Jag har ganska nära och personlig erfarenhet av fem skilsmässor. Det var ingen där som skiljde sig för lätt eller för att partnern hade ett litet fel, som fel frisyr. Så jag tror inte att folk skiljer sig för enkelt rent generellt. Jag tror absolut att många gör precis som du beskriver, försöker mycket och länge.
Men när folk skiljer sig och deras liv står i en spalt, då har jag rätt att ha en åsikt. Och om det fanns verkliga skäl till skilsmässa hade personen antagligen tagit upp dem istället för att det enda angivna skälet var att han var gubbig.
Så folk får absolut skilja sig precis när de vill men jag har absolut en åsikt när det står i en tidning. Och då är den åsikten att gubbig är ett fantastiskt svagt skäl att inte längre älska nån. Det är en mer än tragisk samhällsutveckling om folk tror att man inte kan älska nån när de har ett litet, litet fel.
Det är också väldigt personligt för mig eftersom jag inte bara har "ett litet fel". Jag är absolut värd att älska även om jag inte kan vad andra kan. Kärlek är att man älskar en person för vem de är, inte en perfekt yta. Då finns det nämligen inte någon som är värd att älskas. Det är inte en människosyn som jag tycker är civiliserad.
Skicka en kommentar