Eller som idag när Mikael kom hem på gott humör och lyssnade på några reggaeklassiker (på normal volym men för en med ME är det jobbigt högt) och då fick jag be honom sänka, eller faktiskt stänga av, för att det var första gången på typ en månad som jag inte har huvudvärk och jag vågar inte riskera att trigga den med ljud. Pest eller kolera i det fallet kändes som Mikaels glädje och hans rättighet till sitt hem eller min huvudvärk. Det känns pest när min ME bestämmer över honom.
Eller som nu inatt. Jag har ju varit så glad över att det gick bra att sluta med en av två mediciner som jag går upp i vikt av, men har vaknat så många gånger extra per natt att det är ohållbart att ta så mycket extra stilnoct och melatonin, plus att jag blir för trött av att sova i flera pass jämfört med hela natten. Igår och i förrgår sov jag i längre pass än jag brukar numera och det gjorde sån skillnad på måendet. Och idag har jag som sagt nästan inte haft huvudvärk.
Och som så många gånger förr började jag gråta där vid mikron och mitt medicinskåp. Jag har ju slutat med fetmedicinen men sovit bättre två nätter när jag har tagit den. Så jag måste nog fortsätta ta den, och det bröt jag ihop för.
Jag minns när jag fick den för första gången. Jag var smal och bodde i Borås. Jag hade redan haft Stilnoct och Propavan men förstod vid det laget att sömnproblemen inte var tillfälliga utan del av sjukdomen och då är det bättre att hitta alternativ till Stilnoct, så länge det går. Så vi provade lite olika, min goe läkare och jag. När jag hade ätit Mianserin i sex månader hade jag gått upp sex kilo, och det kändes ju orimligt. Jag slutade med den då och gick tillbaka till Stilnoct och Propavan. Det räckte i några år.
Sen gick tiden, sjukdomen progredierade och sömnproblemen eskalerade. Jag minns när jag hade flyttat hit och Mikael fick följa med mig till doktorn för att jag var förstörd av sömnbrist och min doktor bara sa att hon inte känner till den användningen av Mianserin så jag fick inget recept. Då fick Mikael ta i och ett par dagar senare kom vi till en annan läkare som kände till den användningen och skrev ut receptet på fem röda. Jag är så arg fortfarande på Freier, och på mig själv som inte sa ifrån. När hon sa att hon inte kände till den användningen skulle jag bara sagt Men det är väl inte mitt problem? Och så fick hon ringa nån, fråga sin chef, nån kollega eller googla. Det var inte mitt problem! Det var då jag märkte vilket bättre bemötande man får i vården om en vit, heterosexuell man med vårdbakgrund och talföre följer med en till läkaren och bekräftar ens symptom med "hon..." istället för att man bara förklarar dem med "jag...".
Men Freier var motståndare till medicin. Lite underligt ställe att jobba på. När jag hade gallsten med veckovisa anfall var min Voltaren snart slut, jag hade fått fem, och då höjde hon nästan rösten när hon sa Men du kan ju inte äta Voltaren hela tiden! (En gång i veckan alltså.) Men då svarade jag Jag kan inte ha gallstensanfall hela tiden! Jag fick mina Voltaren, men fortfarande tar de ju 20 minuter att verka, så då fick Mikael sitta med mig när jag grät och vaggade och kröp ur skinnet. Å, vad dum hon var.
Men den stunden för ca 13 år sen när jag fick mitt nya recept på Mianserin besegrade sömnen vikten. Med berått mod började jag äta en medicin jag går upp i vikt av, för att jag sov så dåligt att det inte längre fanns något val. Och här sitter jag nu, 90 kg senare, och börjar gråta av två små millimeterstora piller, som jag återigen och med berått mod börjar äta fast jag går upp i vikt av dem, för att jag sover så dåligt.
Jag vill inte känna mig som en elefant! Se überfet ut på vartenda foto som tas, nånsin. Men jag måste sova.
Förresten så börjar min bloggtitel bli gammal! Über betyder ju numera taxi.
Men nej, det funkar inte att skratta. Just nu är jag jätteledsen.
Jag hade till och med vägt mig förra veckan och kommit under 110 igen! Ni förstår hur ledsen jag är som inte ens bryr mig om att jag skriver ut min tresiffriga vikt på Internet. Pest!
Och kom nu inte med någon mamma med svältande tvillingar i Somalia. Jag vet att det är ett kosmetiskt problem att vara tjock. Tills det blir ett problem för hälsan. Men när min kropp under årtionden och dagligen sviker mig på värre och värre sätt, så vore det väl rättvist om min kropp åtminstone avspeglade vem jag är. Nej, jag har svårare och svårare att älska det här skalet jag bär på och kallar kropp. Otacksamt, visst. Kanske därför jag alltid älskat Den fula ankungen. Jag längtar tills jag ska bli en svan!
5 kommentarer:
Jag förstår att du blir ledsen, det är inte konstigt alls💜. Jag kan känna likadant inför min kropp, och jag tror jag väger ungefär samma som dig men lite annorlunda fördelat kanske. Så länge jag bara är hemma brukar jag inte tänka så mycket på det, men om jag ex går ut med soporna och ser min silhuett i glaset i porten blir jag alltid helt förskräckt över hur stor jag är, känner mig som en koloss!! Och jag är 180 cm. Hur gick det till liksom? Det är ju en sak om man är frisk, då kan man träna och laga mat man vet kroppen mår bra av etc. För mig tror jag det är en av de värsta sakerna, att inte kunna påverka det jag mår dåligt över. Jag vet att jag går ner i vikt av att äta LCHF tex, men då måste man orka laga ordentlig mat varje dag. Det kunde jag innan FKs utförsäkring, så tack så mycket för den!! Nu blev jag lite bitter.
Undrar hur mycket sköldkörteln påverkar och hur mycket som är ME:n? Jag har också hypothyreos.
Det är verkligen skit.
Den där F läkaren låter helknäppt tycker jag.
Mikael skulle behöva ett par trådlösa hörlurar så han kan lyssna på musik och annat utan att du blir störd! Det är iallafall något som går att lösa😊.
Stora kramar från Humlan🤗💕
Förstår så väl. Ingen kan ta M utan att gå upp i vikt. Men man fortsätter inte att gå upp i vikt hela tiden man tar det, utan mest det första året. Tröst för ett tigerhjärta.
Jag har ju tagit 1/2 normaldos liknande ditt M varje kväll i många år, vilket gör att jag inte går ner i vikt hur jag än bär mig åt. Men jag måste också välja sömnen framför figuren. Utan sömn ingen livsglädje alls.
Jag hade ju också Freier i ett antal år och hon var svår att rå på. Till mig sa hon att det var löjligt att ta en halv M, det är så lite att det inte kan ha nån inverkan alls. Men för mig gör det all skillnad i världen. Tro mig, jag har testat att vara utan den. Då ligger jag vaken hela natten. Men jag försöker undvika Stilnoct så mkt jag kan, tror att det är en "sämre" medicin i längden.
Har du testat en halv tablett M, om den nu går att dela?
Hörlurar till M var ett bra tips! Även till t ex teven.
Vi som alltid varit ljudkänsliga tål ju verkligen inte ett pip vid migrän. Så är det bara.
Önskar dig ett bättre dygn!
modren
Jag vill bara säga att jag kan relatera till dina känslor runt kroppens storlek. Det är inte lätt att förhålla sig till den i den kultur vi lever i om man själv inte riktigt upprätthåller de förespråkade idealen! Önskar dig möjlighet till både vila och ro i sinnet. Kram!
Før en nærstående verkar kænslan av att vara sin sjukdoms fånge så gruvsam. Den med sjukdom med prognos om tillfrisknande står infør en kamp med seger som mål. Den som har en kronisk allvarlig sjukdom måste så ofta kapitulera och anpassa sig ockupationsmakten, men står ændå som segrare i min historiebok. Vive la résistance!
Liknelsen med ockupationsmakten och motståndsrörelsen var ny för mig. Minns hur jag som litet barn ville vara fransk motståndsperson under andra världskriget. Jag ska tänka att jag är det nu.
Skicka en kommentar