Höstvindar

Man får tolka ordet fritt och visa blåsande klänningar och kroppar som ser ut som om de flyger i vinden som drakar.

Vad tycker ni?

Jag vet att det inte är särskilt exotiskt men jag har blivit kund hos Miss Mary. Jag köpte en behå för 15:- på Tradera som inte var exakt rätt storlek men jag tänkte testa. Och den var möjligtvis felsydd men jag märkte ju med en gång vilken kvalitet det var. Så när jag fick mer problem med högertummen tänkte jag köpa mig en framknäppt behå. Att knäppa bakom ryggen är svårt numera och att slita runt den ett halvt varv är inte heller lätt.

Men då hade den framknäplta behån 15-20 hyskor och det var precis lika illa att hyska 20 gånger fram som 3-4 bak. Dessutom får jag en uniboob i den så jag är inte övertygad.

Jag har köpt samma behåmodell på Lindex i säkert 15 år. Så det är inte så konstigt att de förnyar sortimentet. Men den var fantastisk för mig, rätt stum runt kroppen, perfekt, rund och hög form på bystdelen, som var vadderad med stum spets utanpå, sydd i tre delar, tror jag. T-shirtbehå hette sorten.

Mitt problem nu är att jag bara har en urgammal lindexbehå som duger till att gå bort i. Den är gammalgrå, en del sömmar börjar upplösas, den har fint av vinrött under armen där en nyårsklänning färgade av sig. Jag har faktiskt skrämt mig själv och gått i hemmabehå till Jojo på fars dag. Vad hon slet alltså, med Boeuf Bourguignon och några petit choux-bakelser. Jag hade en mönstrad blus så jag hoppades att ingen skulle tänka på saken. Och faktum är att ju större medicinmagen blir (den som sitter från midjan och uppåt) desto större hylla får bysten att vila på. Om jag vore 50 kg tunnare skulle mina bröst hänga rakt ner som som två limpor. Nu har de ändå en viss skjuts framåt/utåt, istället för raka vägen ner.

Men. Nu har Miss Mary inbjudit mig att Black Week-shoppa där. Det är fem saker jag är intresserad av i min storlek, två behåar och tre bodys. Eller ska jag strunta i bodysarna och bara gå utan fleskepress? Eller absolut ta hem alla tre/fem plaggen och prova om nån är värd pengarna?

Jo, jag tror jag gör det. Men det var varor för 1700:-. Nu hittade jag en till så nu är det 2100:- Men jag ska inte ha fyra bodys, men gärna två behåar. De var på normalpris nu jämfört med andra affärer.

Såg en ljuuuuvlig behå i svart och beige med guld på, men den kostade 559:- på rea och den var så fin att det mer var ett plagg än en behå. Och designad av Lars Wallin. Jag går inte jätteofta i hans kreationer, så den behån skulle vara det enda plagget i sin stilnivå här hemma. 

Men jättebra att de gör lite yngre, sexigare behåar och inte bara strutbehåar för 90-åringar. Men jag lyckas inte hitta en enda vadderad push up-behå, eller ens t-shirtbehå. Förutom dessa som kostar multum och i ärlighetens namn inte är en vardagsbehå.

Jag hade tänkt fråga er vad ni tycker, men jag vet redan. Jag skickar efter alla plagg och provar och ser. Tyvärr är de inte såna underkläder man kan ge sin man i julklapp. Sin mormor möjligtvis... Men so what om de har hög ringning och breda, bekväma axelband. Det är väl ingen som är kvar i illusionen att mina bröst sitter uppe med ett tvåmillimeters sidenband?

Egentligen borde jag inte köpa nån body. Men jag är så frestad att köpa en fleskepress, det var längesen, för jag vill så gärna se lite bättre ut i vissa klänningar. Men hur ofta går jag i klänning? Och hur ofta under pandemin... 

Tredje person

Det känns som om vi har fått en tredje person i hushållet. Det sista jag sa ikväll var nämligen "Hej Google. Stäng av hörnlampan". Och då släcktes den! Jag är inte så van än för jag försöker säga Släck lampan och då svarar den att den inte förstår. Det känns som om vi har fått en butler! Men jag tror inte den lagar mat.

Sen kan man be den spela musik, man bara säger en låt. Har inte provat så mycket men Mikael bad den spela upp musik från Frozen (dvs inte nåt han har sökt på förut) och då började Let it go spela. Han bad den också att spela upp Supermanfilmen på Netflix Då svarade hon "Spelar upp..." och så nån variant av Supermanfilmen, på teven. Jag har ju inte i huvudet vad jag gillar på Netflix, men musik kan jag nog ha i huvudet vad jag vill höra. Ska prova imorgon. Vet inte var den tar musiken ifrån och om man kan få den att spela upp YouTube också, inte bara musik. Jag sa idag att Sissels Slow down var min måste lyssna på-låt. Eller Du måste finnas. Eller Toto såklart, eller Josh Groban, eller Ninnis julskiva, eller Brian McKnight sjunger Bridge over troubled water med Josh Groban. Eller den så sköna låten med Jamie Cullum när han är ironisk mot sin flickvän. Jag har använt slut mina kognitiva dagspengar så det blir en lägre intellektuell nivå på det här.

Mikael sa att vad han har köpt är en högtalare. Som jag antar han har anslutit till vårt hemmanätverk. Den dag Mikael dör kommer jag att vara glad om jag kan sätta på teven själv. Nej då, jag kan till och med dra ut rätt sladd när vi behöver starta om teven.

Men vi HAR faktiskt fått en tredje familjemedlem som bor med oss. Jag har tappat minnet om vilken dag, men härom dagen fick vi min terapihund Mose. Han är mest mammas, fast hela familjens, och han har bara varit familjehund förut men hon tror att han kan bli en bra terapihund för mig om jag är rädd för att sova på nätterna.

Det tror jag också. Han är ju en känd vän i familjen. 

Han är ca 20 år gammal, men han åldras väl. En jul köpte mamma Mose, en katt och en bebisliknande docka som fick namnet Nils-Hedvig. Den julen myntade jag uttrycker Göra en Anja. Jag sa nämligen när nån öppnade ett paket Vilken jul, inte bara en hund, utan en katt och en bebis också! De som ännu inte öppnat katt- eller bebispaketen såg frågande ut, jag blev generad. Katten fattade vi inte så värst mycket tyck för så hon har vandrat vidare till bättre jaktmarker.

Bebisen var en docka som hade lite litet huvud men kroppen var väldigt bebislik. När man höll den kändes den som en bebis. Eftersom den inte hade några förklarande gender determinants så fick hon heta Nils-Hedvig, så täckte vi allt. När Ellen ville retas med oss tog hon på mössan utåin och högt upp och så kallade hon dockan för hiphopHeddan. Det var lite jobbigt för mig för jag tyckte inte hon var Gangsta, men hon klarade av det ändå.

En gång när Mia och Ninni var hemma hos oss så tog Marias instinkter över och hon vaggade den där Heddan hela kvällen. Den kändes ju så riktig! Så vi köpte en docka till dem, som de döpte till Agnes Klarina. Det är nästan så jag vill ha en dotter som skulle heta det.

Agnes Klarina Olergård

Sen vill jag ha Siri, Lea, Livia, Luisa. Killnamn får jag aldrig pejl på. Jag tänkte säga Oscar men det heter ju Johans. Och det är så fint att J heter Johannes, det är ju inte som Johan men en hälsning liksom. Som om jag skulle få en dotter som hette Prop-Ellern. Jag är helt spånggalen nu.

Men jag kan tänka mig Bernhard och Edvin, bägge släktnamn. Vi ska ju såklart inte ha barn på tusen år, men sen kanske.

Men hunden! Å vad han blev älskad. Han har nåt annat i sig än bomullsvadd, typ några små kulor i mitten och mjukt utanför, så han rör sig och känns mycket mer som en riktig hund. Han har varit med på jular och olika familjesammankomster. Han har tentapluggat med två studenter och skojat med en galen sydafrikan som verkligen hade barnasinnet kvar. Rob gömde honom så han poppade ut från tvättkorgen osv.

Ja, vi som är lite mer loopy har ofta behandlat Mose som om han faktiskt väldigt väldigt nästan är en riktig hund. Vi tillskriver honom egenskaper som han visar oss och pratar om saker han gillar och inte. Och han är en fantastisk terapihund!

Trött, tröttare

Mikael kom hem så slut idag efter att ha jobbat länge och sen lite extra. Han var lite slö kan man säga, rörde kroppen långsamt, talade lite släpande. Sånt beteende som jag känner igen mer än jag vill. Det är väldigt sällan han är så här trött så att jag inte kan skilja mellan trötthet och lågt socker. Men nu har han ju mätdutten på armen så det är väldigt lätt att kolla. Han känner ju också om han har högt socker och är trött, då kan det verka som lågt socker för mig. Så var det ikväll.

När han la sig och sen började, ähem, snarka (va? Inte min man väl?) så blev jag så glad för hans skull. 

När han sovit i tre timmar hörde jag ett konstigt ljud och jag reagerade direkt. Gick och tittade och lyssnade på honom i sovrummet för att kolla om det var lågt socker. Men så hickade han. Jag blev lättad, men stod ändå och kollade på honom i några sekunder extra, för säkerhets skull.

Och folk säger att man inte vet hur det är att ha barn förrän man får dem själv.

Borta?

Jag skulle skriva under en sak idag, det blev en jättekonstigt namnteckning, efternamnet blev inte ett O utan ett M. Sen försökte jag göra det bättre på en annan kopia, men då blev det ännu värre. Så skumt när hjärnan inte ens vill samarbeta om att skriva sitt namn som man haft i mer än ett decennium. Allt jag skrev såg väldigt krafsigt ut. Som att min hand inte bokstavligen kunde följa instruktioner. Eller om nu felet var att hjärnan sa fel hur handen skulle göra. Jag längtar så efter en neurolog. Som inte är ME-ateist iofs. Har var och varannan dag att ena benet blir ömsom kallt, ömsom varmt. Antingen som att jag kissat på mig eller som att vaden ligger i en isvak och håren står rätt upp. Fast det är nog inget att bry sig om. Jag läste nåt så kul om att friska människor går till doktorn när de får ett symptom, och när de får fem så ringer de efter ambulansen. Kroniker reagerar inte om symptomlistan växer från 35-40. Om inte nåt är att blodet pumpar ut till en meter bort. 

Nej, huvudet har verkligen inte funkat idag. Frågade Mikael lite försiktigt om han visste om jag gjort nåt igår. Jag kom inte på att jag kunde titta i almanackan, även passerade datum finns kvar... Han sa att jag varit på botox med sjukresor. Ja, då är det inte konstigt att jag är trött. Det är både jobbigt att glömma av vad man gjort och ha minnesluckor och behöva fråga nån annan om sitt liv, och jobbigt att jag blir så här dålig av en relativt välsmord aktivitet. Idag hade jag trott att jag har Corona om jag skulle jämföra med hur mitt normala mående var innan jag blev sjuk. Nu är ju det normala halsont, hosta, feberkänslor, muskelvärk, huvudvärk, trötthet. Bla bla bla. Nu slutar jag klaga.

Jag kommer tyvärr inte på nåt kul skämt som motvikt. Kan ni skratta en gång utan anledning, så har vi i alla fall åstadkommit nåt fantastiskt tillsammans?

Covid eller inte

Anna Book har testat positivt för covid-19. Hon blev själv helt chockerad av detta, då hon inte har några symptom och känner sig frisk. (Varför hon då ens bryr sig om att testa är en annan sak.)

Däremot satte hon sig i karantän mellan provtagningen och resultatet. 

Varför, om man har noll symptom, sätter man sig i karantän, för säkerhets skull?

Och varför provtar man utan symptom? Är det därför vården är överbelastade? Men vid närmare eftertanke förstod jag att det måste ha varit ett privat test. Man kan ju få bevis på att man är frisk om man vill resa utomlands till exempel. Hon skulle tydligen göra några mycket stora och mycket viktiga jobb så testningen var för allas trygghets skull.

Däremot gav hon en känga till vården, som hon inte tyckte gav henne nån hjälp.

Jag frågar mig bara vad för sorts vård man förväntar sig om man har ett virus men känner sig helt frisk? Och kan läsa på 1177 vad reglerna är om någon i familjen har testat positivt?

Ni har ju inte hört idel lovord från mig om vården, men här tror jag bestämt att det är tal om för höga förväntningar. Och en anledning att sätta in foton av sig själv ihop med en viktig text på Insta.

Läste för övrigt en krönika om journaler. Mannen är stor vårdkonsument och i varannan journalanteckning står det fel. Det låter ju förfärligt. Men jag hade i nån journal att jag varit sambo med Mikael sen nån gång på 90-talet. Och det kan ju alla se åtminstone två fel i. Sen hade jag ju en räpa till läkare som, när jag bad om journalutskrift till en ME-specialist, satte igång och filade på journalerna så hon skulle verka bättre än hon var. Skrev rena lögner om att jag skaffade mig läkemedel på egen hand. Innan jag ens hade hört talas om att de fanns dessutom. Just hennes journal ville jag gärna spärra, men det är ju också skumt att ta bort typ 5-8 år. Vem blir inte misstänksam av ett gap? Lika illa som gap på 5-8 år i CV:t. Nu löste det sig genom att det blev någon förändring i journalsystemet så att folk inte gärna läser i den varianten hon skrev. Eller så ljög läkaren jag frågade för att det är en big deal att ändra i journaler, eller att föra in att patienten inte håller med.

Om man vet att en mottagning ska upphöra kanske man borde se till att få ut alla sina journaler innan de stänger. Bara en tanke.

Nattarbete?

Jag tror att jag har bakat kakor när jag tagit sömnpiller. Jag skrev en lapp till Mikael som var felstavad, 

jag följde inte mitt 25 år gamla recept och vispade inte ut ägget i smeten så både kakdegen och kakorna hade jätteskum konsistens.

Jag vet att jag har längtat efter att baka kakor och förmodligen tyckte jag det var en bra idé att baka på natten.

Mamma Mia!!!

Rullstolstaxi!

Idag var första gången jag åkte elrullstol och taxi till ett vårdbesök. Bägge chaufförerna var hemskt snälla och en sa inte bråttom när jag stressade med att hitta sjukresekortet i handväskan.

Min hemtjänst hade hjälpt mig att boka och allt var perfekt.

Jag skulle bli hämtad 14.45 och vara på mottagningen 15.30. Det tar en halvtimme så jag hade en extra kvart på mig om de skulle komma försent. Men de kom inte försent, de kom en kvart tidigt och ringer på så jag får öppna i handduk. Oj ursäkta, sa chauffören. Han skulle hinna köra skolbarn 15.30. inte mitt problem egentligen, men jag samarbetade och tog på mig några kläder som redan låg på köksstolen och vi kom iväg rätt så med en gång. Jag fick sitta och vänta 25 minuter utanför Alinas dörr. Men jag kollade lite på Facebook, jag är ju inte heller en sån som får nippran om jag har några tysta minuter utan nåt att göra. Att tvångsvila är lättare om det är nån annan eller omständigheterna som gör att man måste vila. Att bestämma själv när man ligger i soffan att man måste blunda och inte tänka på nåt i en halvtimme är svårare.

Hemresan gick också bra. Lika trevlig gubbe. De låste fast elrullen och jag satt på ett säte. Men ganska smalt och hårt säte och det ena saknade armstöd. Så inte jättebra komfort. Som väl var ville ingen prata, och inte jag heller.

Hemresan tog lite längre än ditresan, men det är alltid längre kö ut från Söder kl 16 än in till Söder kl 15.15.

Jag hade massa kuddar med mig till nacken och bilresan gick ok, sådär. Inget att beklaga någon person för, bara lite kass sittkomfort.

Nu är jag så trött att jag måste blundvila. De senaste typ två veckorna har jag vaknat för tidigt, fått ta mer piller och somna om, och därför sovit sämre. I morse vaknade jag också för tidigt men kunde inte ta sömnpiller för jag behövde gå upp klockan 14. Så jag är helt slut nu, dels av att åka skåpbilstaxi, ha sovit för lite, och sen vet jag inte mer. Det var ju också en stor kognitiv sak att svara på frågor, bedöma saker, förstå vad de säger och menar. Och när jag skulle backa nerför rampen sa chauffören nåt och jag blev konfys och kom plötsligt inte ihåg vilket som var framåt respektive bakåt på joysticken. Att jag åkte nerför och alltså hade en dimension till med i beräkningen slog helt ut min hjärna. 

Så nu blir det akutvila. Har lugnat mig nu genom att skriva lite långsamt.

Men bägge chaufförerna ringde. Jag vill inte tala i telefon också. Det tar energi, särskilt som de säger olika saker och inte bara Jag är här nu. I vanliga fall ska jag få hjälp med det av hemtjänsten och det blir nog väldigt bra. Bara en sån sak som att de frågar nåt som jag inte är beredd på och sen ska jag köra elrullen räcker för att göra mig dubbelt slut. Men jag är glad att det gick. Men gladare för att det ska gå bättre nästa gång. När jag ringde och bokade denna resan hos vårdgivare hade jag tänkt över alla ord som rullstolstaxi och ensamåkning. Så när hon frågade om min adress blev jag ställd och kom först inte på den. Är så glad att jag har hjälp för att göra en sån här situation bättre.

Politik och hjärtsjukdom

Egentligen gillar jag politik. Men jag tycker rätt illa om politiker. Av dem vi har nu är det bara nån enda jag kan tåla över huvud taget. För att inte tala om politiska diskussioner på nätet. Så oskyldigt, DN eller SVT lägger upp nåt och sen bryter helvetet ut med blixtar och dunder. Nej, jag tar tillbaka blixtar, för det är ingen upplysning inblandat i de där kommentarsfälten. De flesta är så infernaliskt korkade att det är ett brott mot hela tanken på intelligens att deras spånande ens ska få stå oemotsagt. Och jag faller alltför ofta i fällan. De förstår inte bättre hur fel de har för att jag skriver nåt sarkastiskt. Kanske vill jag i själva verket slå ner på dem. Men ju dummare man är desto svårare har man att märka när man blir tillintetgjord i en diskussion. Så det är en lose-lose situation.

Igår kväll satt jag och skrev tre eller fyra kommentarer till nån som var dum/elak i en kompis personliga inlägg angående en tidningsartikel. Till slut insåg jag att det jag ville säga personen i fråga inte går att säga civiliserat och det civiliserade ville jag inte säga ("äsch, Sture, vad du är tarvlig" eller hur nu det där gamla skämtet lyder), så efter att ha investerat en kvart av min tid på att författa olika grader av okvädingsord som jag sen fick svälja själv, så bestämde jag mig för att jag måste sluta prata med främmande människor under tidningsartiklar.

Ni såg det komma, eller?

Jomenvisst, en särdeles bakom kille tyckte att vi ska ta bort förskola och hemtjänst för det borde kvinnorna göra i sina familjer. Han tyckte Sverige behövde återgå till den ordningen. Jag kunde inte låta bli att svara grabben. (Lina Gunnarsdotter har bara händelsevis råkat svara före mig och har inget med detta att göra.)

Det finns visst ett namn för de där killarna, som inte längtar efter alla tjejer som nobbar dem utan istället odlar en manlig överhöghet, där kvinnorna som valt bort dem ändå bara är lägre stående varelser. Jag kunde ha kallat honom för det. Men det hade han nog tagit som en komplimang. Men jag är ju faktiskt en kvinna med en man. Är inget feministvänsterpack som spottar åt, nej jag menar på, män. Och ändå tycker jag han var nåt av det sorgligaste jag läst på länge.

Kan vi inte göra rösträtten villkorad?

Så vettigt!

Jag har kört mig några saker idag, på Instagram faktiskt! Om jag nu kommer ihåg dem nu.

Det första var att ångest är en flyktreaktion. Man flyr från nåt som man tycker är farligt. Det visste jag kanske, men hade inte tänkt på så tydligt. Härom natten när jag hade sovångest så kände jag ju känslan länge, men den kom emot mig med sin fulla kraft när jag gick upp ur sängen, dvs när jag hade förflyttat mig fysiskt från det farliga. Och det var därför känslorna blev starka då, för jag slutade kämpa och flydde. Och så fick jag trygghet nog att känna känslorna.

Nu säger jag inte att man ska fly när man är i en skrämmande situation, men jag förstod mitt eget känsloförlopp. Jag kommer också ihåg hur för ett tag sen så var jag tvungen att gå upp och kissa innan jag vågade släcka lampan och börja försöka somna. Jag fick styrka av att förflytta mig fysiskt från situationen.

Men nu när jag vet det kanske jag kan hantera känslorna bättre. Jag har också funderat på det där med disciplin. Kanske kan jag använda det till min fördel. För jag är ju disciplinerad när jag inte är rädd, kanske kan jag använda disciplinen för att liksom slippa fatta beslut. Som att nån har bestämt att jag måste lägga mig när jag har bestämt det, oavsett om jag är rädd eller inte. Men det är ju samma sak som att banta, det är så lätt att ändra sig om det bara är sig själv man ska lyda.

Jag ska i alla fall fundera mer på saken. Har tid hos psykologen snart och det är första gången på länge som jag ska få en timme så vi kanske hinner komma npnvart. Jag har varit för dålig förut och fått en kvart på telefon. Så det känns bra.

Det andra försöker jag komma på ordet till. Ni vet hur man, om man har en fobi, kan tvinga sig att möta det man är rädd för och faktiskt kan bota fobin. MK har berättat om det och hur det faktiskt fungerade. Men irriterande nog kommer jag inte på vad det heger. -- Fick googla, det heter exponering. Citatet jag såg idag var att exponeringsterapi och exponering inte är samma sak. Jag får väl säga att jag har getingfobi. Jag är dock inte fullfjädrad, för jag kan se en geting i vissa situationer utan att flippa ut helt, t ex om jag var ensam hemma. Då skulle jag hellre försöka fösa ut den eller döda den än att gå till ett annat rum. Jag kan agera, jag blir inte förlamad för det är ju ännu värre. Så det finns logik i mina reaktioner och då vet jag inte om det är fullblodig fobi. Jag försöker inte skylla ifrån mig, bara förminska det lite om nån verkligen har fobi och inte tycker jag har det så illa. Men, poängen. Exponeringsterapi är inte samma sak som exponering. Om man inte möter fobin utan att känna trygghet i upplevelsen så är det att vara i en situation man mår dåligt av, inte en som hjälper en. M a o om jag bara ser en geting flyga omkring i vardagsrummet så är det inte fobiterapi. Jag blir inte lugnare eller mindre rädd av det. Men om en psykiater som är utbildad i fobihantering visar mig en bild på en geting som ett rimligt led i en terapibehandling, då kan exponeringen hjälpa mig, stärka mig. Sån stor skillnad!  Och förklaringen till att nåt man upplevt ofta, typ Jag har haft ryggskott elva gånger nu, jag fattar inte varför jag fortfarande oroar mig för det. Jo, för att man ser något i situationen som farligt, önskvärt att fly ifrån. Om man inte får hjälp utan flyr, så lär man sig bara att det var rätt beslut att fly, och så måste man ännu mer gärna fly nästa gång. Men om man får hjälp att upptäcka positiva saker med ångest tillfället, t ex av en terapeut, så kan man känna sig stärkt för att vissa saker i ens handlande var vettigt och klokt, och då förstärker man det.

Ja, mycket är lätt i teorin.

P.S. Jag vill så gärna ha choklad. Men jag orkar inte gå upp. Det måste ju vara för såna här tillfällen som man har en stash i nattduksbordet.

Det är några som har prata om tandläkaren på sistone, och förutom det så tittade Mikael på Gleksnes hos tandläkaren i helgen och jag blev rädd av blrrljudet. Jag fick ju nämligen en visdomstand för några år sen. Den är bara halv så den står på huk bakom alla de andra och är en matrestmsgnet. Ibland känner jag antydan till ulning. Särskilt en gång förra veckan när jag hade fött nåt på tanden som jag fick bort tillslut, då isade det. Jag har inte varit hos tandläkaren på flera år. Jag skyller på att jag inte orkat det, men det är inte helt sant. Om jag inte hade tandläkarskräck skulle jag nog ha gått. Det är ju bättre att förebygga än att laga. Men jag kan inte uppbåda modet att gå dit. Min vanliga läkare har slutat dessutom så jag måste gå till nån annan. Jag ska försöka få komma till den som både min mamma och min hemtjänstperson här till. Nära och bra och visst jättesnäll. Jag undrar om den där ledsagningen jag har vid läkarbesök även gäller tandläkarbesök. För då kan jag låta henne anmäla mig k receptionen, småprata med sköterskan, och jag kan gå in i Nirvana och bara andas. Fråga om de har nåt lugnande, och vad i så fall, för vissa saker som inte bara ska vara lugnande men sövande biter inte alls på mig klarvaken, inte ens dåsig. Jo, det får nog bli planen efter nyår.

Men vi har velat ha ny säng länge. De är 10 år, äldre än så egentligen för jag köpte den inte ny när jag flyttade hit, så kanske 15 år. Och hur många timmar ligger jag i sängen?18 per dygn. Mikael är extra tunn, haha, ser ni att de ändrade mitt tunn till tung. det tar också extra liv.

Å vad jag drömmer nu. Tänk om Mikael fick hyra deras lilla extrarum, grannarnas alltså. Jag vågade aldrig hugga i med budgivning med det ekonomiska läget vi hade då. Men jag vill ha vår grann-3:a

Detta usla minne!!

Jag skulle skriva en mening på sex ord och medan jag öppnade Blogger tappade jag de sista tre. Efter att ha klickat på meddelande oxen var även de första tre orden borta. Det är hopplöst att komma ihåg saker. Så nu får jag gå dit igen och hoppas att jag minns vad det var jag skulle komma ihåg. Jag pausar här lite.

Gör en höstig och snygg girlang av tapeter. 

Ser ju jättefint ut. Men förut idag såg jag en kvinna som tog bomullsrondeller, vek dem på mitten, sydde fyra stygn i dem tills hon hade meterlånga girlanger. Då tog hon en kon och började klistra fast rondellgirlangen runt och uppåt. Antar att det var meningen att det skulle bli en snöklädd gran (jag orkade inte bry mig mer när man skulle dra lite i vissa bitar för att få det fylligare. Då dog jag. Ain't nobody got time for dat!) Eller möjligtvis en falsk spittekaga. Men bara tanken på att stuva ner bomullsrondeller och frigolit i en låda med kottefår med tändsticksben i 340 dagar, and rinse and repeat. Jag får lite fobi, och det är olokt mig för jag äääälskar jul. Men jag älskar inte att spara mina egna fula grejer. Men är det lilla Belle som har gjort den skevbenta renen då är den värd mest i hela världen, de skulle inte få den ens om Svenskt Tenn kom och erbjöd en tusing. 

Men tänkte jag säga nåt eller? Man kan nog göra en sån fin krans om man beställer ett par provblad tapet. Men alltså, det är väl bara dagisfröknar och mor-/farföräldrar som har pyssel hemma? Finns det några som gör pyssel för sitt eget höga nöje? Och ser det ut som på förlagebilderna, eller blir kvaliteten bara knappt märkbart högre än telningarnas egna verk?

Jag kommer i alla fall ihåg en julafton vid runda matbordet på Gårdskullavägen. Mamma hade köpt nåt pysselpaket som underhöll oss medan föräldrarna höll på med mat men det var långt kvar till Kalle. Jag hade superkul vid det där matbordet. Tror inte ens vi blev ovänner. Och jag har minsann sett på Pinterest hur man gör såna där honey combs. Man gör en klisterdutt på vartannat ställe. Fattar ni inte så slå på honeycomb. Men det tänker jag absolut inte tillverka några.

Men om jag hade varit frisk så hade jag tillverkat 50 eller 100 silkespappersblombollar till bröllopet. Men stå där och klistra i taket, nej.

Har ni nåt pynt eller nån praktisk tradition, säg hemsk gärna till.

Vilken köftsmäll

Jag är inte riktigt säker på att jag har uppfattat käftsmäll korrekt. Jag tror att det är som när man lyssnar på Sissels Slow down, det är så bra att musiken knockar en. Är det så?

I så fall fick jag en käftsmäll igår. Ellen hade lånat en kasse som mamma gick hit med och hängde på dörren. Äkta corona-o-spridning. En bytta som Ellen ätit pasta i. En bok. Och här kommer käftsmällen. Det var mammas senast utgivna bok. Men den mest makalösa dedikation på insidan. Det vill jag nog gärna ha för mig själv men den var verkligen en käftsmäll, fast på bra sätt. Jag vet inte om ni fattar. Så bra så att om man liknar det vid våld (varför i hela fridens namn ska man göra det) så kan fina saker vara som en liten dask på kinden, ibland kan det vara som ett slag i magen (tror höjningen i Markoolios schlager med Linda Bengtzing kallas så) eller en käftsmäll. Då blir man så berörd att man, liksom efter en käftsmäll, blir golvad och tappar koncepterna.

Och så var mammas dedikation.

Nej, det är kanske för privat för att visa?

Men vem har å andra sidan beskyllt mig för att vara för privat?

Min enda kommentar

Jag orkar absolut inte vara politisk just nu, men en sak kan jag inte låta bli att säga. Ni får inte lägga in för mycket i kommentaren, som orsakssamband eller så. Men läs för all del inte in för lite i  kommentaren heller, det förtjänar den inte. Den är på engelska men jag hoppas det går bra. Den allittererar en hel del också. Och lurar en nästan att allitterera där det inte ska vara. Så håll i er.

People who vote watch Dr Pimple Popper.

Årets utklädning

Jag har ju haft en idé sen vi gifte oss att vi skulle skicka ut ett julkort varje år där vi klär ut oss till ett känt manligt/kvinnligt par. Sheldon och Amy saknar jag mest, för jag kunde lätt få mitt hår att se ut precis som hennes.

Nu i år vill jag så gärna göra Biden/Harris. Mikael behöver bara lite torrschampo, jag ska skaffa denna produkt.

Så underbar dag!

Jag försov mig idag så jag fick gå med mitt gamla otvättade hår. Sen måste jag har gjort nåt skumt när jag sminkade mig för hjälp vad det ramlade smink under ögonen. Jag har minnesluckor så jag kan absolut ha gjort nåt skumt.

Men vilken underbar middag vi hade. Fantastiskt god Boeuf Bourguignon som Jojo hade lagat. Hon hade tillbringat timmar med efterrätten också, men den vågar jag inte kalla vid namn. Jag fick hålla barnbarnet allra först vid middagen, men hon åkte runt hos alla. Hon säger fortfarande titta men nu också ta, ta, som jag tror betyder tack, tack. Hon säger det i det sammanhanget i alla fall. Hon förhäxar en. Man kan inte äta eller tänka utan bara kolla på henne. Fick till ett underbart kort på när hon vilar på farfars axel.

Hon var på gott humör hela tiden och gillade att dra omkring saker, inklusive min väska, Mikaels och J:s skor, och en plaststol. Och så var hon förtjust i de telefoner hon kom åt vid bordet.

Igår kunde jag sticka in huvudet hos mamma och pappa. Tyvärr kunde det inte bli mer än en snabbvisit för att jag mådde rätt dåligt, och det var nog tur för natten blev hemsk. Men man vill stanna, alltid stanna, och aldrig gå hem från nånstans.

Jag hade ett älskat halsband på mig idag som Mikaels äldsta dotter gjort till mig i julklapp en gång. Passade så bra till toppen med olivgröna nyanser.

Och så har jag fått omvandlat ett vårdbesök i december till ett telefonsamtal! Så jättebra!

Jag hade det riktigt jobbigt inatt men jag är ändå så glad nu. Det var så trevligt att fira pappa igår och att träffa barnen idag. Jag blir ju slut av även roliga aktiviteter, men att hjärtat får nåt är också viktigt. Och det är fullt av kärlek den här helgen! 

Hoppas ni har nån pappa ni har kunnat tacka idag.

Jag borde ha tagit kort på pappa också, men han är ju inte lika förhäxande som en bebis. Han fick bakelser och blommor.

P.S. E hade "skrivit under" ett kort. Man såg faktiskt att det var några bläckstreck som inte liknade nåt.

Please, Mister Sandman!

Jag ska ju inte skriva med sömnmedicin i mig men jag hade en ångestattack nyss. Fy vad jag inte gillar det. Jag hade det på känn sen vid ett-tiden. Det kändes inte som om jag skulle kunna somna, idag var en mycket sämre dag än igår och det är tungt till att börja med. Sen fick jag lite småkänningar när jag inte tyckte det kändes bra när det gått en och två timmar. Jag borde somna efter en timme med den nya medicinen så när jag gick upp ur sängen efter drygt två började jag plötsligt störtgråta i köket. Och där stod jag och hulkade och skakade, grät nästan så högt jag ville men inte så jag väckte Mikael. Vet inte varför det var viktigt. Kanske för att jag är en dålig fru om jag skapar problem för honom.

Kände mig misslyckad av en sån löjlig sak som att vi inte kan hitta en av Mikaels jobbtröjor. Det drar jag så långtgående konsekvenser av som att jag inte är pålitlig och inte kan klara av mitt eget liv.

Jag fattar ju att det inte är jobbtröjan som får mig att känna det. Det är inte en känsla som uppstår av den händelsen och inte finns annars. På samma vis är jag rädd för att somna varje kväll, men om det känns som om det går bra stänger jag av rädslan. Men den finns där oavsett. Och när jag gör fel på nåt sätt så tappar jag så lätt det lilla självförtroende jag har. Läste en lång, lång lista med ME-symptom som en PhD har gjort och även om jag bara hade de flesta, inte alla, så var det jättejobbkgt att reagera på det. Inse att jag har en hel kappsäck med symptom, inte som det brukar vara, ett par år gången och de andra lyckas man låta bli att tänka på. Vetskapen om alla på en gång knockar en. Tycker synd om mig själv på samma gång som jag blir lättad över att saker jag ser som misslyckanden står med som sjukdomssymptom. 

Härom dagen hade jag suttit och arbetat med en julklapp och somnat väldigt sent. Natten efter gick jag och la mig i tid, somnade efter en timme, sov tolv timmar och hade tidvis vilopuls på 78 och kom inte över 100 ens när jag plockade in ett par saker i diskmaskinen. Under de premisserna är det lätt med disciplin. Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.

Nu gick jag upp en andra gång. Kanske är jag lite kissnödig och då somnar jag ju inte. Men det är för att skjuta upp det. Det är också därför jag skriver så viktiga memoarer nu. Det är betydelsefullt att nedteckna så jag kan inte somna än. Visst.

Men som Mikael säger, har det hänt att du inte har somnat? Ja, det har det, men inte sen jag fick tillbaka alla mediciner jag hade i Borås. Då har jag somnat varje natt. Eller när det var som värst, kanske åtta på morgonen eller rekordet som var tolv, på dagen. Men jag har alltid somnat. Är inte helt säker på vad jag är så rädd för. Att må dåligt tror jag. Och att må dåligt när jag ska göra nåt.

Men nu är klockan 05.30. Jag blir stressad för att jag borde ha somnat eftersom det är fars dag imorgon. Och jag måste gå upp. Jag borde ha somnat klockan ett, då hade jag kunnat sova i tretton timmar! Nu förstör jag för mig själv för att jag är rädd. 

Jag sa till mig själv för nån vecka sen att jag inte behöver massa terapi för att hantera min sömnrädsla, jag behöver bara disciplin. Och det är väldigt lätt att ha disciplin när man känner sig på god fot med sömnen. Då är det bara att göra det. Ikväll är det inte så bara, ikväll är det gråtparoxysmer i köket. Men nu släcker jag faktiskt. Ångest eller ej.

Jobblook

Mikael tyckte jag var fin idag, och jag var visserligen rentvättad i håret och hade en riktig blus på mig (och för stora stretchjeans men det ser ordentligare ut än mysbyxor). Jag har insett hur mycket bättre man mår om ens kläder är riktiga men sköna att ligga ner i. Så känner man sig inte så sjuk.

Många under corona har slutat med byxor, där är jag bara på sommaren.

Vad har vi här? Två brudar på jobbet.

Men några helt vanliga jobboutfits är det i alla fall inte. T v drottning Letizia av Spanien, t h fru Premiärminister av Argentina. Hon har skor från Valentin. Och de ser ut som fotomodeller i figuren och kostar från topp till tå säkert 100 000:-. n var typ hallåa i teve. För man inte ha en midja större än 50 för att bli på tänkt eller?

Kvinnan till höger är fru till Argentinas president. Betalar landets folk för lyxmärken på hennes skor? Jag vet inte, man kanske inte tas på allvar om man kommer i förra säsongens flip-flops.

Men tänk att se ut sådär varje dag på jobbet. Vilken dröm. Women power suit.

Vad vill jag bli för yrken? När jag blir frisk och kan allt jag vill?

Doktorera och bli professor i engelsk litteratur analys.

Skriva flera böcker och få dem antagna och publicerade och översatta.

Ha ett jobb där det är viktigt att man ser extremt snygg och proper ut, i fina märken. Och bli tagen mycket foto på, nä, det låter inte kul. Men att sprida nåt, om man vore kunglig och folk verkligen blev glada för att se fick träffa en, det skulle gå bra för mig. Jag tycker inte om att ha kvar fokus på mig så vill hellre veta nåt om den andra. Tror jag skulle bli en utmärkt drottning. Man jag gillar inte modern historia, nord-väst-konflikten, politik och samhällsvetenskap i allmänhet. Det är ju superviktigt. Så, drottning på plats tre. Eller världskänd författare som alla vill intervjua och ha intressanta disussioner med. När man har dyra lånekläder och proffsen till kändisarna sköter hår och make. Och så får man ett foto, så kan man minnas sig som man var.

Less is more

Jag brukar ju gilla när man tar i från tårna, men det kan gå till överdrift.

Dagens tacksamhet

Skulle ta min sköldkörtelmedicin som ligger i en liten dosett i en skål på mitt nattduksbord. Ingen dosett. Letade. Gick upp och letade överallt i lägenheten. Ingen dosett. Gick tillbaka till sovrummet och tänkte att jag måste leta under sängen, förmodligen har den ramlat ner. Men så får jag bara en idé om att lyfta lite på Mikaels täcke, och där ligger den. Jag sa högt Tack! Tack! Tack! Tack! Att inte behöva leta när man inte orkar är en välsignelse för mig. Jag kan ju inte bevisa för nån att det var Gud som hjälpte mig att hitta dosetten, men jag kände starkt att det var så. Det gör mig tacksam och påminner mig om att Gud är med mig hela tiden, även om jag kanske inte märker honom förrän det behövs.

Blått är flott

Eftersom blommorna nu varit orangea och aprikosa, åligger det mig, känner jag, att fylla etern med lite vackert kallt. För nu har det varit pumpor, lönnlöv i explosion, gult, orange, rött, kottar i brunt. Så medan vi andas ut hösten och Halloween, och innan vi helt har andats in julen, bjuder jag på ett blått mellanspel.

q