Och jag var tvungen att gå och lägga mig igen efter att jag gick upp och försökte tvätta mig och smörja in ansiktet. Ibland är jag så lycklig när andra är lyckliga och ibland blir jag lite galen också av att se folk som står upp. Dessutom glömde jag att öppna balkongdörren innan jag la mig, så nu ligger jag här och försmäktar av värme, och inte kan jag gå upp igen och öppna. Hur lär man sig att vara okej med det?
Det där att vänta på nån som skulle bli min man, eller alla åren jag längtade efter barn innan jag fick stänga igen den lådan, var ingenting jämfört med det här. Jag antar att jag hade tur som fick lite tålamodsprövande händelser innan jag hamnade i konstant vertikalt läge. Hade blivit ännu mera galen än jag är annars.
1 kommentar:
Så i tiden ni ær med familjesnapchat!
Skicka en kommentar