Då behövdes det tunga artilleriet. Tog min tjockaste kudde och ställde mig på knä på den. Vi har väldigt litet sovrum, det finns golvutrymme bredvid sängen men bara lite grann. Kämpade lite för att komma ner och se och få in grepen. Hittade två ögonmasker, en öronpropp, en dammtuss stor som en råtta, två Ballerina som måste ha rullat dit när Mikael hade sockerreserv. Och glasögonen. När jag tagit bort allt ovan plus en korsordstidning hittade jag även febertermometern som jag använder två gånger om dagen.
Puh. Lite läskigt mycket skit under sängen, men jag lyckades i alla fall få tag i det viktiga. Så skulle jag resa mig upp. Det gick inte. Jag hade använt hela kroppen och hade ingen som helst styrka kvar. Och utrymmet är så litet att man inte kan vrida sig. Jag försökte kasta mig upp på sängen men det fattar ni själva hur det gick. Försökte stå och vila och prova igen. Försökte ta tag i sängramens hörnknopp för att dra mig upp med armen, men en svag arm duger inte. Jag tänkte att jag nog inte kommer att komma upp, och får ta grepen och banka i fönstret när hemtjänsten kommer så hon får hjälpa mig upp. Men hon kom på att hon inte har nyckel. Jag kunde inte resa mig och kände mig som han på 320 kg som dog och inte heller kunde resa sig. Nu är väl inte min vikt så avgörande utan utrymmet och att jag är så svag och uttröttbar. Men jag har tappat saker i vardagsrummet också och haft jättesvårt att ta mig upp, så jag visste att jag satt i en tajt sits. Haha, pun intended. Jag vet faktiskt inte hur det gick till men jag fick upp ena foten så att jag stod på en fot och ett knä, som en friare, och fick precis rumpan över sängkanten med en jätteansträngning. Jag låg där och flämtade men vågade inte lita på att jag inte skulle glida ner igen och flyttade mig längre in.
Detta var ca fem minuter innan Christina skulle komma och duscha mig. Jag kissade och borstade tänderna och orkade inte gå tillbaka till sovrummet och hämta morgonrocken, så när det ringde på dörren gick jag och öppnade i handduk. Sen kunde jag inte stå mer utan satte mig på toalocket medan hon förberedde. Mina ben har aldrig darrat så. Jag höll mig i handdukstorken och duschstolen och kände mig ändå som ett asplöv. Efter duschen kunde jag med nöd och näppe resa mig och Christina hjälpte mig att torka mig medan jag stod lutad mot tvättmaskinen. Hon kollade så att jag inte ramlade innan hon tog med sig soppåsen och loggade ut och jag låg däckad i soffan. Oförmögen.
Det här var en skrämmande och förödmjukande händelse. Det kändes verkligen som om jag inte tog mig upp själv utan att änglar lyfte mig. Mot alla naturlagar. Och jag blev så trött som aldrig förr. Mina ben har aldrig varit såna aladåber.
Jag kan inte ha det såhär. Måste flytta på saker så det finns så lite som möjligt som kan ramla. Det här får aldrig hända igen. Hade det hänt för en månad sen när jag var så dålig efter födelsedagen hade jag nog aldrig tagit mig upp. Nu är jag fortfarande dålig men inte så akut. Det är skrämmande att vara så svag. Jag minns hur jag läste om PT Louis som känner en frihet i att vara stark och kunna lyfta sin egen kropp. Jag kan knappt lyfta armen med mobilen när jag ligger ner. Inte för att jag är så dåligt tränad visserligen, även om jag är det också, utan för att jag är sjuk. Jag kan ofta göra saker en gång men inte upprepade gånger. Så hade jag inte varit så slut av att ha letat nerböjd så hade jag klarat bättre att resa mig från knästående. Det är nåt fel med energiproduktionen och det känns verkligen. Har man gjort slut på energin så går det inte att pressa sig. Det finns bara den där omedelbara energin, inget att ta till sen.
Men jag är också lite dum i huvudet som inte kommer på att be hemtjänsten leta efter glasögonen. Men det är så svårt att acceptera att jag inte är duglig och självständig. Att be henne ordna upp efter mig, som ett barn som spiller ut mjölk. Och inte vill jag att hon ska se vad vi har för damm under sängen.
När hon smorde in mina ben efter duschen böjde hon sig ner till marken och jag kände att jag inte vill stå som en kung med en tjänare vid fötterna. Ni fattar allt som är fel med liknelsen, men det är svårt att inte kunna ta vara på sig själv. Att blotta sin oduglighet, för sig själv och för andra.
Men jag har inte gjort något fel, det är såhär situationen är och det får jag hantera eller bli galen av, bara att välja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar