Jippi

Jag har de senaste par dagarna haft en känsla av att födelsedagskroppen börjar hämta sig. Jag kan gå några gånger fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket, blir inte sjuk av att klä på mig. Pulsen ligger på lite över hundra när jag gör små saker, inte på närmare 130. Men jag har nästan alltid 95-98 när jag ligger i soffan. Det är lite mycket.

Men härom dagen hann jag se att jag hade 70 i puls när jag vaknade. Jag glömde dock att se vad klockan var och då hade pulsen gått upp till 86, men det var ändå goda nyheter. Och under veckan har jag haft 85-95 i sängen innan jag gått upp. Idag hade jag 80! Många små signaler om att det är på väg åt rätt håll.

Igår skar jag gurka och smulade fetaost i den färdigakurna salladen, samt hällde på en sked dressing medan den färdiga marpajen stod i mikron. Det hade gått bra om jag inte behövde ta piller också. Men det är en stor förbättring från tidigare.

Jag som var så nervös för att jag inte skulle hämta mig ser att jag nog kommer att göra det! Vet inte hur mycket, men det där med 130 i puls när jag tar mediciner är nog på väg bort eller borta.

Så glad.

Och gissa om jag nu sitter och stoppar bilder i min hemliga mapp på Pinterest om min 50-årsfest. Känns som om jag vill göra det om det så är det sista jag gör. Men jag behöver bara ett litet bakslag och så tar jag tillbaka alltihop och känner att inget är värt att bli så försämrad för. Jag litar ju på att jag ska hämta mig, även om det kan ta månader. Men det kan man ju inte räkna med. Jag måste räkna med att bli permanent försämrad och då ser uträkningen annorlunda ut. Men jag drömmer om fest! Bara det!