Så sentimental

Vi är, sen många år visserligen, men nu inne i ett akut skede när vi ska stoppa grejer vi inte har plats för i ett förråd som vi ska hyra.

Efter det jobbiga igår vill jag ha ett större sovrum. Och ett extra rum där Mikael kan få hela garderoben själv och skrivbord. Jag kanske kan få nåt litet bord eller sekretär med scrapgrejwr. Jag drömmer om det men vet inte om jag verkligen skulle klara det. Kanske om jag gör det i etapper med vila emellan. Och fattar ni vad frestande det är att ställa upp symaskinen! Så man kan fixa alla småsaker som måste tweakas, som en för stor resår i en kjolmidja.

Sovrummen i treorna är större. Jag ser det som en hägring.

Och tänk att ha ett fack i frysen för varje matslag fisk, kött, kyckling, grönsaker, glass, bröd. Vi behöver inte en dubbelt så stor kyl men vi behöver ju inte ha dubbelt så mycket mat i den, men vi kan ha ordning. Nu stuvar man om hela tiden beroende på hur stor eller liten ostbiten är och var den får plats nånstans. Så man vet bara i undantagsfall var man ska leta, grönsaker nederst och burkar, tacosås, sylt, vinbärsgele osv överst. Sen kaos.

Ja, jag drömmer nåt grymt om att byta lägenhet med våra grannar. Och jag är så bestämt på att det är exakt vad jag vill göra att jag inte accepterar att det inte ska hända. Vore fint att få bo i Bosses lägenhet också, han var go.

Men den riktigt sentimentala känslan när mamma sa att man aldrig är så nöjd med sitt hem som när man har flyttstajlat det. Vad synd att man inte förtjänar den lyxen själv! Eller, förtjänar det gör man ju, men man tar sig inte tid att röja så man får unna sig sitt hem från sin bästa sida.

Sen har jag lyssnat på musik. Helkorkat när jag är labil efter dagens goda besked följt av att jag vispade ner en burk potatissallad som M torkade upp. Känns så lagom kul.

Men mamma kan inte heller torka upp potatissallad och det klagar inte hon på. Blir jag frustrerad på sånt jag inte kan påverka???

Sen såg jag Sissel, Josh Groban, en del klassiska brittiska psalmer med Jerusalem o täten och Tomorrow shall be my dancing day och Lord of the dance. Se gled jag över till Hauser som är nåt i hästväg på cello. Till och med hans cello har en distinkt ton. Det är som om man tar 10 pers som sjunger i kör så låter en del som solister och en del låter bra, men inte märkvärdiga i rösten. Vanliga, fast med bra teknik. Han är som om man skulle ta Barbra Streisand till en kör. Det går inte, han har för unik "röst". Ibland spelar han duett med en pinuppa som heter Lola men det får man förlåta honom. Hon verkar kunna spela men har lånat sina kläder av de prostituerade, till och med sättet hon sitter vid flygeln ser översexigt ut. Men hur som helst, jag lyssnade på de vanliga, fem varianter av Schindler's List, Sissels Slow Down, Jerusalem, några Rutter, sen sög det i cellotarmen. Deras schildler's list är bra! Och Adagio av Albinoni, Moon river (faktiskt), Air on the g string.

Air har jag spelat på cello, kan ni tro det. När jag såg honom spela kände jag inte igen nåt, det var för längesen. Men på en not tar han fingrarna och håller dem långt ner, nedanför halsen, och låter strängen vibrera men inte med fingrarna på greppbtädan utan bara i luften/på strängen. Har helt glömt av vad det kan heta.. Beroende på var man sätter fingrarna, inte sätter utan nuddar, så blir det olika toner. Men det funkar bara ibland. Och när jag ser att han gör så i lite över 2:10 så blir jag så sentimental. Jag gjorde så där när jag var 15. Är så glad och tacksam över att mamma tjatade hål i halsen för att få mig att öva. Det är verkligen en present. Jag saknar min cello och jag saknar mina noter så jag förgås. Man kan inte ha en meter noter hemma när man aldrig orkar spela. Men tänk att spela Air on the g string ihop med Hauser. Lagom kul att vara sämst, men om det bara var med hans YoiTube, så står jag ut att vara sämst. Jag får blodstörtning av tanken! Sätta den på repeat och spela ihop med honom och hans orkester. JAG VILL!!!!!

Jag vill min cello, mitt piano, mina noter, min koncentrationsförmåga, min uthållighet, mina körnoter och körövningar, mina tider när jag lärde mig en skiva på några genomlyssningar. Jag blir så berörd av musik att det är som en orgasm, faktiskt. Så mycket känslor inuti att man tror att man ska explodera om de inte kommer ut. Idag var Schildler's List värst. Den där molliga judiska fiolen, den är ett eget språk alltså. Som har alla de där orden vi saknar i språket men som finns i noterna. Man kan säga nästan vad som helst med en septima.

Jag vill också ha mina böcker. Rättare sagt jag vill orka läsa dem och orkar jag inte det har jag ingen lust att belamra vårt hus med dem. Så jag tror jag ska göra mig av med de flesta. Jag har haft tusentals böcker i mitt liv och redan rensat så många gånger. Nu är det bara de bästa kvar, men de måste också bort.

Vi vill ha ett hem där inte alla våra saker äger oss, utan vi dem, och så är det nu.

Och visst blir jag sentimental över hur jag kunde spela cello, hur jag kunde spela piano för att rädda livet, så lite men kul, hur jag kunde sjunga alla andrastämmor i hela mellanstadiet för jag kunde sjunga à vista och hålla en stämma själv. Det blev inget av det, det blev inget av alla böcker. Ingen kör, ingen bokklubb.

Det är svårt att acceptera.

Men den här dagen har varit så upp och sen ner och sen upp. Och jag hänger med som ett torrt skynke.

Men jag älskar mina noter, mina instrument, min sång, mina böcker, att läsa dem, och helst ha tre bokklubbar. Och bjuda på kräftskiva, skördefest, vilken fest som helst.

Men nu är det som det är. Fine.