Så glad

Jag var så rädd när jag fick hemtjänst för att det är så konstigt att en främmande människa duschar och tvättar håret på en. Som väl är har jag den bästa hemtjänstpersonen som finns och kan sitta där med rumpan bar och hon kammar håret och det är det mest normala i världen.

Jag vet inte om det ligger något bakom med att man inte vill ha hjälp, vill vara oberoende och duktig och gärna lite mer duglig än alla andra. Jag tror det är nåt sånt för mig.

Jag har i alla fall fått utökad hemtjänst så jag ska få hjälp med att föna håret och såna hygiengrejor men även kan få annan hjälp i hemmet. Det är inte helt lätt att få men mitt argument var att jag är inte bara en normal sambo till Mikael utan han gör massor för att vårda mig, och det ingår inte i det ansvar gifta har för varandra. Dessutom har han diabetes och jag vill hellre att han motionerar än att få problem med diabetesen och behöva dialys eller andra följder som är hemskare och som jag inte vågar tänka på. Då skulle han må fysiskt dåligt och jag behöva jättemycket mer hjälp, så det är en bra idé att stämma i bäcken, kommunen. Och det köpte de. Idag ligger jag i rena lakan. De är egentligen jullakanen (inte julmönster men julfärger) och jag ville prova det en gång innan vi lägger undan dem till nästa jul. Jag har bytt mina egna lakan i kanske 44 år och det är svårt att lära gamla hundar sitta. Men jag tränar mig. Faktum är att jag minns när jag var liten och drömde om att bli så lång att jag kunde hålla upp ett påslakan utan att det nuddade mark. 

Med 12 timmars sömn under bältet idag kände jag mig oövervinnerlig. Tills jag gick upp.

Ska klippa mig nästa vecka. Hoppas så det blir bra!

Sen är det om jag räknar rätt 6 födelsedagar i familjen i januari. Några ska vi inte fira, några bor i USA, men det är två jämna här hemma! Men måste sluta. Jag kan inte somna när jag skriver, varför "glömmer" jag det jämt?

Jag är ju lite galen, för på samma gång som jag är elated, vad det nu heter på svenska, över att ha rena lakan utan påverkan på min hälsa, så är det också så konstigt. Allting skriker att jag är dålig och att vi borde klara detta själva. Men nu råkar vi vara två medelålders sjuka. Visserligen är hon som hjälper oss ännu äldre och har också sjukdomar och fel, men det tål jag inte tänka på för då blir jag gale. Det var inte länge sen jag sa till Mikael att jag har blivit bättre på att ta emot hjälp och att jag blir genuint glad när nån är snäll mot mig snarare än obehaglig till mods och generad. Om folk nånsin ska få känna känslan att vara snäll, att göra skillnad i människors eller brända australienska djurs liv, så måste det finnas nån som tar emot hjälpen. Och vilka av kängrurna skulle tacka nej för att de kände sig generade att ta emot hjälp för det betydde ju att de var mindre värda som behövde hjälpas. Så sjukt tänkt!!!

Så jag sätter in ett fint foto av mina fötter under Ikeas lakan Knodden (tar jag ur minnet så chansen är 50/50 att det heter nåt helt annat) som kostar 179:- och kan torktumlas! Och jag är hemskt nöjd med mönstret. Det står att botten ska vara grå men den ser marinblå ut för mig, som jag föredrar. Det röda och färgglada ser juligt ut för mig och efter nu ska de vila till december!

Och om ni har problem med två bäddmadrasser, som vi, som har satt ihop en enkelsäng från Mio med en enkelsäng från Ikea i en sängram från medeltiden, då vet ni att det är svårt för en del människor att inte flytta på sin bäddmadrass på natten. Vi har hittat ett 180-lakan som har hela 36 cm resår/invik och så pass brett invik ligger man på och bäddmadrassen ligger relativt stilla. Det är i, tror jag, bomullspercale och kostar 349:- på Ikea och det kan vi rekommendera. Det här är det andra sånt vi köper för att de var så bra. Lite lite glatt utan att kännas som draglakan.

Jag sov 12h inatt och orkade göra tacos. Skar knappt nåt, salladen ligger färdig i påse, skar en tomat och en paprika, rev lite ost med en osthyveln som river strimlor. Käckt när man bara är två. Sen bara steka och öppna tacosåsburken och gräddfilen. Gurkan dog igår så vi klarade oss bra utan. Majs har vi aldrig för att det är så sött att vi triggas av det. Och guacamole orkar vi aldrig göra. Så detta är väldigt svenska tacos, så som vår spaghetti är svensk och vår kinamat. Ellen berättade för sin bästis Samantha, italiensk 7-barnsmor och mästerkock, att i Sverige finns det folk som har champinjoner i köttfärssåsen. Barnen blev uppriktigt förskräckta, gulligt. Funghi?!?!?🤔😕🥺😲

Apropå mat såg jag på Gordon Ramsey goes Junior eller nåt. Mattävlarna var 9-13 åt och lagade bättre mat än jag nånsin har kunnat. Wow!!! Impressive och inspirerande.