Oavsett varför vi mister någon så är det en tragedi. Att bli av med nån som är förskräckligt dålig är oftast inte fallet, och även i situationer där man delar på sig frivilligt är det inget enkelt val och inte fritt från sorg för alla inblandade.
Jag önskar verkligen att barn skulle få ha bägge sina föräldrar hos sig. Jag tror det är bäst, i allmänhet. Men ibland går det inte. Går verkligen inte.
Dessutom är ju mitt eget lyckliga äktenskap följden av att ett annat äktenskap sprack, så jag är ju glad för det. Men allt är inte svart eller vitt. Bara på begravningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar