Blå droppe blod?

Jag lät mig som vanligt luras av nån rubrik och hamnade på nån skvallersida där det stod att brittiske Harry och Meghan har tagit en sex veckors paus över Thanksgiving och jul. För att vila upp sig från året, det har varit påfrestande tydligen.

Hur då? Vad är så påfrestande att man flrjtlm föräldraledighet också behöver ha sex veckors oavbruten semester? Att bli fotograferad när man lämnar hemmet och handlar mat? Att man blir påpassad i media, som säkerligen hittar på så mycket trams att man får vara bra dum om man går på allt? Att folk vill ta selfies med en (men det tror jag brittiska kungahuset har som regel att de inte gör)? Att det står en stor publik och hurrar och hejar när man klipper ett band eller långsamt och tydligt läser upp ett kort tal som någon annan har skrivit och som av praktiska skäl egentligen inte ska säga särskilt mycket om nåt?

Jag tycker det är lite rikemansfasoner över det. Hans bror är ju den som ska ta över tronen och de har säkerligen långt mycket mer uppdrag, plus tre barn, inte ett. Jag förstår att det är påfrestande att vara überkänd, på samma sätt som jag förstår hur det är att vara sjuk, och att ett foto en gång inte är samma sak som hundratals fotografer i buskarna under en livstid. Lika väl som att tre dagars förkylning inte är som 25 års ME. Men ärligt talat så är mitt liv en plåga på många sätt, hur plågsamt kan det vara att bli påpassad utanför ett slott? Rör er inte bland folk då, vi i ME-communityt har många tips på hur man får sitt liv att funka när man inte KAN gå hemifrån till skillnad från "upplever viss påfrestning" Man beställer Linas matkasse, köper saker på Amazon, har en stylist som skaffar hem kläder åt en som man provar hemma osv osv. Om tandkrämen är slut så finns det nån assistent som skriver upp det på shoppinglistan.

Om man ska vara kunglig, vad ska man kräva i retur? Harry och Meghan ska visst bo delvis i USA, delvis i UK. Frågan är ju oerhört aktuell även i vårt eget kungahus. Att man är kunglig om man har en blå bloddroppe det må vara hänt. Det dog nån 103-årig syssling till kungens farfarsfar eller så och hon var minsann med på alla dop. Jag vet inte vem min farfarsfars syssling är. Det är inte precis så att man umgås i så vida kretsar. Man kan inte bjuda alla dem på födelsedagskalas, eller så får man ha bjusningen i de två/tre större salongerna på slottet så alla 200 får plats.

Att man har kungligt blod är visst viktigt. Farmor brukade säga att vi var släkt med Esaias Tegnér men det gör inte att jag känner mig som varken en bättre eller sämre människa. Vår kultur bygger på egna meriter, vilket jag tycker är sympatiskt och som det ska vara. Till skillnad mot t ex USA, där min bror bor och arbetar och märker hur svensk han är, för att deras rykte inte handlar om vilka bra saker man tidigare har gjort utan hur bra man säger att man är, "You won't be disappointed, Sir" är ju bara en floskel i USA. Här talar ens bedrifter högre än ens ord. Jag har klippt flera personers hår i flera år, är jag då frisör? Jag lagar middag emellanåt, är jag då kock? Jag har även bjudit andra på mat och fest, är jag då festfixare? Jag spelar cello, piano och sjunger, är jag då cellist, pianist, musiker, sångerska och artist? Och det värsta, om jag säger att jag är vacker så undrar jag hur vacker den person är som ingen kommer på tanken själva när de ser vederbörande utan att man måste tala om det! På tradera står det ofta fjantiga adjektiv som vacker, fantastisk, underbar osv. Låt mig avgöra själv om plagget verkligen är snyggt eller om du har smak som passar i Ex on the Beach.

Men jag kommer av mig. Om man är kunglig eller inte är en sak, men vem som ska ha apanage och utföra kungliga arbetsuppgifter är helt olika saker. Apanage ska ingen ha som inte också utför kungliga uppgifter. Och om det enda man gör ett år är gå på Nobelfesten, Nobelmiddag och två Childhoodgalor och två boksigneringar så kommer galakläderna att kosta massor. Jag vet inte hur de gör, om man får olika utefter hur många uppdrag man haft. Men om man går på fyra galor så kostar ju kläderna mer på galorna än på över 20 landskapsvandringar, så det går inte bara att säga si och så per uppdrag. Jag vet inte. Men de är visst så rika att de gott kunde stå för sina egna arbetskläder om det är privata välgörenhetsgalor de ska på, inte Nobelbanketten som är kungligt arbete.

Och om man uppbär apanage så ska man arbeta 40 timmar i veckan. Man kan givetvis få föräldraledigt och ha en barnflicka. Jag vet inte om det är bäst att resa tillsammans för att man då för stöd av varandra, eller om det är bättre för barnen om inte bägge föräldrarna är på resa på samma gång. Men hur är det med alla andra svenska barn vars ena förälder får åka till Singapore eller Mexiko? Då förväntas den andra klara ruljansen själv. Och om bägge reser hemifrån, som mina föräldrar har gjort, så hade vi mormor boende hos oss. Vet inte om alla klarar det, men med personal och släktingar borde det gå. De är inte så speciella att de inte kan styra landet och folket på samma villkor som folket.

Sen vad är då 40 timmars arbete? Om man ligger i badet en timme och läser in sig på vad ens bordsherrar på Nobelbanketten har för familj och vad de vunnit pris för, så räknar jag det som arbete. Jag tycker nog faktiskt också att det är arbete när de sitter och blir sminkade och friserade inför Nobelbanketten. Men ingen skogspromenad. Till vardags borde det inte ta mer tid än för nån annan, och de behöver inte vara snyggare än andra, t ex ministrar, företagsledare osv. Sen kan man ju gärna vara snyggast i landet, men mycket av det kommer nog av att ha en makalöst stor och välfylld garderob, juveler av alla färger och slag och stilnivåer, folk som ger en manikyr, smink av dyraste och bästa kvaliteten och ansiktsbehandlingar, hårinpackningar, extensions, proffscpfrisörer och såklart stylister. Nu har jag inte figur för kungahuset, men jag tror nog jag hade kunnat bli nog snygg med alla de där hjälpmedlen när jag hade BMI på 18. Och lärt mig att ha en eldgaffel i ryggen så hållningen talar om att man är kunglig. Jag hade sannerligen inte klått Madeleine, men jag hade inte behövt abdikera av fulhet med ett skönhetsstall bakom mig.

Jag minns hur kungen nån gång svarade med nåt meh-liknande ljud, och sen "Men jag arbetar ju nästan varje dag". Ja, jo, det är vad arbeta betyder. Om det arbetet är att skjuta lite fasan med några kompisar så tycker jag inte så synd om honom.

Victoria däremot är fantastisk. Hon står inte som en torrboll med stenansikte. Hon är Sveriges (blivande) urmoder. Hon gråter när hon hedrar offren på Drottninggatan, hon ser folk i ögonen och ser så intresserad ut av allting som ibland måste vara så trist att hon dånar. Men hon ser det verkligen som att Sverige och svenskarna är min familj och jag ska ta hand om dem, göra det bästa för dem i mina internationella kontakter osv.

Det är ett nytt årtionde nu, 20-talet. Jag hoppas för Sveriges skull att hon blir drottning. Kanske inte för hennes barns, men om 10 år är Estelle 17 och kungen 83? Det låter som ett bra byte.

Inga kommentarer: