Det börjar med en ...

... knappnål och slutar med en silverskål, heter ju det gamla talesättet om stöld, eller vad som helst egentligen. Och i mitt fall började det med en turkos bild som jag sparade på Pinterest. Jag har ett gäng anslagstavlor som är tillägnade färger, och den med längsta namnet heter Teal, green, aqua, mint, turquoise. Till och med namnen är vackra!

Men så hände det jag glömt bort. Det dök upp en turkos bild till och jag sparade den också, och en till. Sen var det kört, det var mint efter aqua efter turkos. Just det, flödet av vad de visar mig för bilder påverkas i realtid av vad jag visar intresse för. Det är ju för svårt för mig att förstå hur de gör såna program, men jag märker ju effekten av dem.

Och precis det lärde jag mig i psykologin i skolan, fast jag inte minns vad det kallas, men att om man går på stan och är hungrig ser man fik och restauranger överallt, är man nygravid ser man barnvagnar, är man olyckligt kär ser man lyckliga par. 

Det finns också nån teori som har med en fabrik i Boston att göra och som gick ut på att man skulle studera arbetarna för att förbättra nåt. Men bara av att veta att de blev studerade förändrade de sitt beteende. Så därför måste man studera såna som inte vet om det, om man vill veta vissa saker.

Så hur är det i mitt liv? Vad kommer det mer av när jag fokuserar på det? Det jag verkligen vill eller det jag förströr mig med? Det som hjälper mig själv och andra eller som bekräftar att Aftonbladets läsare är intresserade av ___ (valfri fåfänglighet)?

Men som belöning för att ni har läst ända hit ska ni få se några av de vackra bilderna som reeled me in.

Förresten (apropå engelska) är det Robs födelsedag idag, min systers döde man. Och jag tänker på andra som gått bort, nyligen eller för lite längre sen. En vän som hette Carla fick lite problem med sköldkörteln (säger jag med brasklapp, minnet är ju som ett såll och det är inte av ointresse jag har glömt var min vän fick cancer, jag har ju svårt att veta vilken dag det är), ändå blev det inte bra och då var det cancer, och innan blommorna Ellen och jag skickade hade kommit fram var hon död. Inte lika snabbt som Rob, men från frisk till död på veckor. Mikael har väl inga åldersnojor apropå att han fyllde 60 nyss, det är ju inte siffran som är obehaglig utan ohälsan, oanställbarheten, allt med o-.

Men förlåt, ni skulle ju få mintiga bilder, inte dödsprat. Men det är svårt att Rob är död. Det betyder att varje gång Mikael går hemifrån kan det sluta med att han inte kommer hem. Man kan inte lita på livet längre. Och Thad's mamma dog i sömnen när hon var i min ålder och hade små barnbarn som inte var äldre än ena handens fingrar, tillsammans. Min pappa är äldre än hans pappa var när han dog, och Mikael är äldre än sin pappa. -- Ursäkta, jag vet inte skillnad på sin och hans märker jag. -- Man vet aldrig. Och ska jag vara ärlig trodde jag att Mikaels mamma skulle dö. Men tydligen ska man inte tro på läkarnas prognoser alla gånger. Hon såg så snygg ut på Mikaels födelsedagsmiddag att det var snudd på oförskämt. Apropå oförskämt så märker jag både på magen och på kläderna att jag har gått upp i vikt. Det har satt sig på medicinmagen (den magen som är ovanför naveln) så jag tror att skurken är en sömnmedicin som jag brukar äta 20 mg av men gått upp till 30 (för att 10 mg inte finns nånstans och 30 inte hade skåra och blev smul när jag försökte skära av en bit. Hoppas att 10 kommer åter i lager, men jag håller inte andan tills dess för jag tror de har skjutit upp datumet tre gånger redan). Det gör ju mitt redan sköra självförtroende ännu svagare. Om det inte fanns några speglar skulle jag tro att jag var mycket snyggare än vad jag är.

Men här kommer minten. Passa er vad ni fastnar i.