Upp å ner

Skrev ett meddelande till goa vänner i Nya Zeeland inatt och jag hade såklart tagit sömnpiller men märkte inte hur påverkad jag var, och kom inte på heller att jag inte får skicka meddelanden på natten. 3:38 hade jag tyckt det var en bra idé att skicka det. Suck. För att ens regler ska fungera måste man komma ihåg att man har dem.

Men så mådde jag nästan bra när jag vaknade. Tills jag gick upp ur sängen och då var jag så trött och slut att jag bara grät. Skönt när Mikael inte är hemma så man får gråta ut och inte behöver vara glad. Trots två superroliga videor på fejan, en med lekande djur och en med en bebis som skrattade när han blev klippt. Jaja, upp å ner. Så är det att bara känslomänniska.

Men så har jag bestämt mig för att jag inte klarar att prova den billigare sortens b12, hydroxokobalamin. Har tagit den kanske 4-5 dagar och jag blir så rädd för att jag ska få ångest och insomni av den att jag får ångest och insomni. Så jag tar den inte mer och har beställt den dyrare sorten, adenosylkobalamin. Att må dåligt är inte värt en hundring i månaden. Kanske kan jag prova den igen nån annan gång, när jag känner mig lite starkare mentalt och tål att vara nervös.

Fick en underbar bukett blommor igår och gott godis. Färgerna i buketten är så fina att jag storknar. Verkligen mina favoritfärger.

Jag har kommunicerat mitt problem till Mikael med hjärnan, det var nyttigt. Antingen hittar de inget fel på röntgen och då för jag leva med den här huvudvärken. Det känns jättejobbigt. Eller så hittar de felet de letar efter, men någon bedömer att det inte är värt att operera. I Sverige kan man inte bara gå till nästa då, och vifta med sina pengar och få det gjort. Eller så hittar de vad de letar efter, och så ska jag opereras i nacken/skallen/hjärnan, vad det nu är. Det är inte som att opereras i benet, så superläskigt. Och säkert svår konvalecens. Och vad händer om det går fel? Kan jag bli förlamad? Jag får ju panik när jag försämras i ME:n, men jag kan ju fortfarande använda telefonen, äta själv, sminka mig om jag måste. Ja, så så är det. Så många alternativ på skrämmande saker. Ett positivt alternativ är ju att de hittar vad de letar efter, opererar det och huvudvärken försvinner. I allra bästa fall kan faktiskt ME:n också försvinna, om jag är som Jen Brea. Men det finns miljoner ME-sjuka i världen och två som har blivit friska när de opereras från detta, så jag får inte hoppas på det, men självklart gör jag det ändå. Så som jag på allvar tror att vi ska vinna en miljon varje gång jag skrapar en lott. Så det är väldigt många känslor som sliter mig åt olika håll. Det tär på mig. Men alla har sitt. Nu ska jag tänka på nåt annat.