Vi skulle äta middag igår, mamma och pappa hade gett oss dillkött och jag var jättetrött efter min födelsedag och orkade värma min mat själv när Mikael var och hade mattelektion med nån tror jag. Och just det, när jag hade min mat i mikron kom han hem så vi skulle äta tillsammans. Han mätte sockret före middagen för att se hur mycket insulin han skulle ta. Och jag är såååå glad att när jag behöver bestämma om jag orkar saker så är det inga siffror inblandade, som det är när han ska avgöra hur mycket insulin han ska ta. Men mätaren visade ca 25. Det är jättejättehögt. Jag vet inte om han haft det mer än möjligtvis, teoretiskt, nån enstaka gång. Han mätte då med min mätare och den visade samma. Han mäter ju normalt med telefonen och jag har en liten dosa som jag mäter med, även om jag brukar mäta med hans telefon också eftersom dosan bara säger att värdet är lågt men ingen siffra, och att det var lågt visste man ju nästan, annars hade man inte misstänkt att man borde möta. Och då vill man veta om det är lite lågt eller jättelågt och om det är på väg neråt eller uppåt. Men hursomhelst. Vi gick igenom de senaste timmarna för att komma på om han ätit nåt som han glömt (som två pajer!), men det fanns inga tomma påsar, godisfodral osv och jag hade inte sett att han ätit nåt. Och 25 är så högt att det blir det inte av fem kolor som man glömmer ta insulin till. Så han hade inte ätit och glömt ta insulin, och han kände sig inte som om han hade 25, man blir typiskt törstig och kissnödig när man har högt socker, samt svettig (vilket kan vara svårt på sommaren för man är inte säker på om det är vädersvett eller sockersvett. Men om jag ligger i soffan med filt så förstår han att det inte är varmare än normalt hemma.) Men igår kände han sig inte som om han hade högt socker. Så han gick och hämtade den manuella mätaren som tar i fingret. Och då hade han nåt på 5, dvs det kunde inte bli mer perfekt. Och dessutom var det ett hack i kurvan på mätaren, som om signalen hade förlorats när han hade perfekt socker och sen kommit tillbaka när han hade 25. Det var ju också skumt. Så han lyssnade på sin magkänsla och trodde inte bara på tekniken när kroppen sa emot tekniken.
Sen fick han mäta sig varje kvart, med telefonen, min dosa och stick i fingret, och skriva ner värdena för att reklamera dutten till tillverkaren. Man får nämligen inte bara en ny hur som helst, de kostar kanske 1000:- i månaden och om man pajar den själv genom slarv så får man vara utan resten av perioden som är två veckor. Det är ju inte enda sättet att mäta blodsockret, bara det bekvämaste, så man riskerar ingens hälsa så som man kanske gör om nån inte får sin hjärtmedicin i två veckor. Men om man kan bevisa under en viss period att den helt säkert mäter väldigt fel så får man en ny. Så det gjorde han, och idag hade det löst sig med firman.
Men jag tänkte på Mikaels diabetes när han satt där och gjorde rörelserna jag känner så väl igen, ladda mätaren med mätsticka och med rätt sida utåt, utan att ta på den, sticka sig i fingret, på sidan av fingertoppen, klämma så det kommer nog med blod, mäta, torka blod, slänga mätstickan. Jag har sett honom göra det så många gånger och har gjort det själv ett antal gånger på natten innan jag blev så pass trygg i min bedömning av hans symptom att jag visste vad jag behövde göra utan att sticka honom. Det kan ju ta en stund att få fram grejerna och få blod, jag kommer ihåg ibland hur jag tryckt hårt och det inte ens har synts ett rött nålsstick. Jag är coolare nu, ger honom en sockerbit och ser hur det går. Behöver han en till, antagligen, och vid det laget har jag mätt och vet hur läget är. Men jag brukar bara ge honom så mycket socker att han fattar själv, så behöver jag inte stå bredvid honom i köket och kollar att han äter, t ex. Men det tog ju ett tag att bli trygg med det, dels kan det ju faktiskt gå så illa att han behöver hjälp av ambulanspersonal, så man ska inte rycka på axlarna heller.
Men vi behöver inte hålla på med det längre. Han kan mäta sockret 100 ggr om dagen utan stick (som faktiskt inte är bra för fingertopparna) och utan att det gör ont, och utan att ha tillgång till andra apparater än sin egen telefon. Det är så smidigt och jag tar så mycket mindre ansvar för hans diabetes numera, för att jag inte behöver. Den visar ju inte bara värdet utan visar vilket håll sockret är på väg, så det är mycket enklare för Mikael att förstå hur och vad han eventuellt måste äta eller vänta eller om han kan lägga sig. Den har verkligen varit till stor nytta för både mig och Mikael.
Men som sagt, igår fick den totalt spel. Jag frågade Mikael vad som hade hänt om han tog insulin som motsvarade att han hade 25. Han hade blivit medvetslös. Det var det jag trodde. Har man lite för högt, typ 12, när man ska äta middag, då tar man för maten och lite extra för att det är lite för högt. Men 25 är så högt att det hade krävts högre doser insulin för att sänka det än bara "lite extra". Och tack vare att han tänkte efter, reagerade, misstänkte, lyssnade på magkänslan, så hade han, istället för medvetslöshet och kramper och ett trauma för mig, fortsatt perfekt socker och ska få en ny mätare. Och jag fick bara en teoretisk scare, ingen riktig! Jag vet inte om det här har hänt nån gång förr, att den plötsligt börjar visa helt fel, men han har ju haft dem i flera år, så vanligt är det inte precis.
Men det bekräftar nån syn jag har på precis allt. På universitetet blev det ofta att jag letade efter två extremer i texten och såg vad författaren tyckte man skulle göra för att undvika extremerna och hitta var lagom var. Att hitta var lagom är är ju inte en siffra, det är en magkänsla. Det är samlad erfarenhet, samlad kunskap och kunskapsanalys. Och även om Mikael nu har ett fantastiskt tekniskt hjälpmedel bevisade detta att man faktiskt hellre ska tro på sin magkänsla om de två krockar. Fortsätt att utreda tills du blivit övertygad. Åt ena eller andra hållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar