Jag brukar alltid önska mig att klara ett dopp per sommar, och nu när jag fått nys om handikappbassängen bredvid min ME-klinik på Stora Sköndal är det lite lättare. Förra sommaren ville jag bada varje dag men många hade ju svårt att klara värmen då. Den här sommaren har värmen varit hanterbar förutom till för nån vecka sen när jag hade över 29 grader i sovrummet och vaknade för tidigt pga värmen. Och blev så trött av den att jag fick sätta mig och vila när jag gått upp för jag inte tog mig hela vägen mellan sovrummet och badrummet i ett svep.
Men natten till måndagen hade jag sovit nästan 11 timmar och kände mig lite bättre. Dessutom hade jag blivit så badsugen när vi varit med familjen och ståpaddlat på Långholmen. Jag hade såklart inte ståpaddlat. Jag satt i Baden-Baden och det var motion nog. Men jag hade badkläderna i väskan och blev så sugen! Så när jag hade hört att vädret skulle slå om som igår så tänkte jag att vi kanske måste passa på att bada om sommaren tar slut. Och när jag sovit 11 timmar kanske jag klarar av det.
Mikael såg i mitt ansikte att det var nåt när jag kom upp, han frågade om jag hade köpt nåt, men jag sa att jag tyckte vi skulle åka och bada. Han höll med!
Så körde jag in med elrullen i barackerna där det var omklädningsrum, och tappade klänningen på golvet som hade en centimeter vatten på sig. Har aldrig lyft upp nåt så snabbt. Det var den nytvättade klänningen, det. Fick på mig badkläder och körde ut igen. Klev ner på trapporna och vattnet var badkarsvarmt. På hemsidan står det att det håller 28-30 grader. Det var så skönt! Vi tog oss till bortre halvan som är för simning och inte för lek och Mikael simmade lite medan jag låg och flöt. Höll mig i en stång vid kanten med ena handen och körde in stortån i stången längre bort, så jag inte flöt ut i vägen för simmarna (det var bara en/två som simmade, bland annat en kille med ett ben som simmade med liten fena. Han såg så stark ut, längd efter längd. Funktionshinder kan se väldigt olika ut!). Jag låg och flöt och njöt så ohemult av livet!
Sen funderade Mikael på om vi inte kunde använda hjälpmedel för att få upp mig ur vattnet. Förra året blev jag tung som ett ton och hade gelé i benen i trappan. Jag kände mig dum att be om upphissning, men det gör aldrig Mikael, så han fixade att de skulle lyfta upp mig. De firade ner en stol i vattnet som jag satte mig i, sen vevade killen upp mig och jag satt som en galjonsfigur som steg ur vattnet till allas åskådning. Men jag brydde mig inte längre varken om att jag fick handikapphjälp eller att jag var vitast och fetast. Jag var överlycklig över att jag fick hjälp, för att gå upp ur poolen knäckte mig nästan förra året.
Sen skulle vi åka och byta om. Det var en personal som skrapade golvet i damernas omklädningsrum så jag satt och väntade. Men så ser jag att handikapptoaletten är ledig. Men den är ju för handikappade, hann jag tänka. Men sen kom jag på mig själv. Har de väldigt många fler som åker elrullstol och har svårt att röra sig? Den är ju gjord för såna som mig! Så jag rullade in där, och lyckades få på mig mina kläder som dock klibbade fast på kroppen för det var svårt att torka sig torr, och håret droppade. Men jag kunde ta en snabbdusch därinne och sen böka med kläderna utan att känna mig stressad eller uttittad. Sen när jag åkte ut fick jag vila mig. Sen borstade Mikael mitt hår och sen åt vi kycklingsmörgås och tittade ut över Drevviken nedanför. Jag spillde currykyckling på klänningen men för en gångs skull gjorde det inget för den hade redan hamnat i golvvatten så den skulle ändå tvättas.
Jag klarade det! Tack vare extra sömn, varmt vatten, hjälpmedel och Mikael. Och det var så magiskt skönt! Jag trodde man vilade sig när man ligger och flyter i vattnet, men det kände jag efteråt att man inte gjorde. Så igår var ingen jättebra dag, men ändå väl värd utflykten. Jag fick mitt sommarbad, och nu är jag nöjd. Superoptimoptitoppipangfenomenaliskt nöjd!
SvD meddelar:
Samtidigt som kallare väder drar in över Sverige igen, härjar ett flertal skogsbränder i Småland. Bara under söndagskvällen upptäcktes tre stycken nya bränder i de östra delarna av landskapet. Omkring 40 bränder har upptäckts i området sedan april, och nu misstänker polisen att flera av dem kan vara anlagda.
Jag blir så arg så jag får svindel. Den som slösar samhällets resurser på kul, och som dessutom sätter hederliga människors liv i fara, både brandmännen men även vanliga människor som kanske råkar illa ut för att brandmännen är upptagna av en anlagd brand, ska man låsa in och slänga nyckeln. Det är grymt på så många sätt att ägna sig åt att anlägga bränder. Visst, många ungar har luntat, men när det är en vuxen som gör det så borde vettet finnas där. Fy Fabian vad ilsk jag blir. Allt hen äger och har ska konfiskeras för att betala för brandkårens utryckningar. Kanske kan EU samarbeta om några arbetsfängelser i Gulag. Jag struntar blankt i om personen rehabiliteras där eller inte, en som inte kan hindra sina impulser att tända eld på saker ska inte få vistas bland antändligt material. Hen behöver säkert hjälp med sina mentala problem, för man kan ju inte vara helt frisk om man tycker det låter som en bra idé att riskera att skada andra och att slösa med våra gemensamma pengar.
Jag tror verkligen på principen att om man låter en tanke stanna kvar, underhåller den, tänker den fler gånger, utvidgar den, sen börjar agera på den, så kommer man till slut till en punkt när man inte kan styra sig själv. När tanken har växt sig starkare än ens förmåga att motstå den, så har man inget val. Men man har fortfarande ett val i början och i mitten. Man har många, många chanser. Det gäller allt från överätning, spel, porr, otrohet, pedofili, våldtäkt, pyromani osv. Om man vet att nåt är fel men man fortsätter tänka på det och fantisera om det, så kommer man till slut att bli slav under det och skada andra människor. Och man kan stoppa sig själv i början av förloppet men inte i slutet. Vi kan inte lagstifta om att man inte får tänka på saker som kan skada andra, men folks mamma och pappa borde undervisa sina barn om att det är så. Och de som har avsagt sig sin handlingsfrihet genom att göra sig till slavar under ett visst begär borde inte få chansen att skada andra. Jag tänker på när Linas hus brann upp. Att göra så med vilje mot nån är så hemskt. Ja, först blir jag arg, sedan blir jag ledsen. Det är synd om pyromanen också såklart, och om pyromanens mamma. Men i ett civiliserat samhälle ska det vara mest synd om de oskyldiga offren. När brottsoffren får mindre omtanke än brottslingarna är något rejält fel. Applicera på valfri dom du läst om nyligen.
Igår kom det in en katt men det gör ju inget. Men idag, vilken dag, när det gäller djur! Först sitter jag efter vårdbesök med min och Mikaels ruta nervevade medan han hämtar ut ett paket till mig och så flyger det in den största geting jag nånsin sett! In i bilen med mig! Jag fick panik, men det fick han också, för han flög in i framrutan och slog sig så han hamnade uppåner på instrumentbrädan. Precis då kom Mikael ut och viftade ut den genom sin öppna dörr. Men vilken görstor geting. Min puls var uppe i tusen. I sånt litet confined space, huvva.
Så ligger jag nu i soffan, och allt är mörkt utom teven. Så skönt förresten att det inte är ljust till fyra på natten. Men så låter det som om ett djur flyger in genom lilla vädringsfönstret i vardagsrummet. Sen hör jag ett starkt gräshoppsljud så jag lägger ihop två och två. Men sen händer inget mer och jag fortsätter läsa de roliga kommentarerna i en språknördtråd på fejan. En gräshoppa, det är väl som en mygga? Men så flyger nåt mot mig och det är en 8 cm stor, illgrön insekt, och den landar på filten 1 dm bredvid mitt ansikte. Jag skriker och flyger upp ur soffan. Inser att jag måste få ut den, tar fram största plastskålen, en kartong i drygt A4 som jag tänker ha som lock när jag fångat den, och vet ni vad, då flyger den hemskingen rätt in i mig när jag bara står helt fredligt tre meter ifrån den och den touchar min hand. Då skriker jag igen och väcker Mikael för andra gången på fem minuter. Ser den inte, men den är ju gigantisk så till slut hittat jag den på fåtöljen, samlar mod för att försöka fånga den, då flyger den upp till teveskåpet och sätter sig såklart på yttersta hörnet. Så att man inte kan fånga den för då kan den bara flyga neråt. Och sen flyger den in i sovrummet och sätter sig nånstans på Mikaels sida av rummet. Jag såg vilken riktning den flög. Puls, jo tack, det har jag, och vet inte hur jag ska våga lägga mig! Igår kväll kom det nåt flygdjur och fladdrade under lampskärmen och lät med vingarna mot tapeten, men det är ju inga farliga djur och jag tycker bara de är lite äckliga att ha alldeles bredvid sig. Men den där gräshoppan kan jag alltså inte ignorera och sambo med. Den måste ut. Tittade in på Mikaels väggsida men vågade inte sticka in huvudet så långt. Hjälpes vad stor den var. Alltså som en vuxens tumme! Och så ben och allt. Jag tycker att hela huden känner små beröringar och jag hör ljud i alla persienner. Jag är alldeles överreagerad i alla mina sinnen. Måste läsa på om gräshoppor. Det verkade som om den flög bort från ljuset. Kanske kommer jag att behöva släcka i lägenheten, öppna sovrumsfönstret på vid gavel och tända så den flyger ut. Men vaknar Mikael av att jag tänder i taket? Och vågar jag det? Fy vad obehaglig den var. Är inte nöjd.
Hm. Jag minns nu att min syster fick in en fladdermus i sin lägenhet i Italien. Plötsligt känner jag oerhörd beundran över att hon överlevde den händelsen. Perspektiv, alltså.
Och nu googla på gräshoppor.
Idag såg jag hur ett svart föremål flög i hög hastighet rakt emot mig ca en decimeter från mitt ansikte. Jag blev såklart rädd för att det var en geting. Men när den flög vidare såg jag att den flög som en fluga och inte som en geting. Vi har som väl är inte haft så varmt i sommar och har inte haft nån enda geting inomhus! Men den där flugan alltså, jag tror det var ett rop på hjälp, för den hade fastnat bakom persiennen och när den kom därifrån flög den inte bara en gång rakt mot mitt ansikte utan två. Jag tänkte på den rörande filmen jag såg nyss om en kvinna i Indien som övergav en nyfödd bebis. Det kom vildhundar och undersökte saken och efter ett tag försökte hundarna skaka liv i bebin, sedan började de skälla på förbipasserande som då fann barnet och tog det till sjukhuset. Läkarna sa att flickan hade haft tur som överlevde.
Och när en fluga ber mig rädda dens liv så bryr jag mig inte. Orkar inte fösa ut en fluga. Jag kan ju döda en spindel, om den är så stor att den skrämmer mig. En myra utomhus kan jag trampa på utan att tänka över saken, fast jag sen förra sommarens invasion är lite mer nervös för dem om jag skulle se dem inomhus. Och om jag inte kan få ut en geting lätt så tvekar jag inte att slå ihjäl den. Men jag skulle ju aldrig kunna döda en hund. Var går gränsen för vilka djur som är spillbara? Husdjur, givetvis, men i andra länder där det finns vilda hundar ser man dem inte nödvändigtvis som värdefulla familjemedlemmar.
Kanske är det lite samma med människor. Alla är jämlika, men en del är lite mer jämlika än andra. Att abortera ett flickfoster går tydligen hur bra som helst. Inte för att jag tror att de flesta av oss kan förstå hur det är att leva i en kultur där man måste betala för att gifta bort sin dotter, som sen "tillhör" sin mans familj och inte ser efter föräldrarna på ålderns höst. Då hade jag också velat ha söner. Det ville Mrs Bennett också, och familjen Crawley. Numera spelar det mindre roll om en person är man eller kvinna och om ens bebis är pojke eller flicka. Kanske att man vill ha en pojke om man har en radda flickor, men inte för att familjen behöver en pojke för att överleva, utan mer för att det är kul att ha både och. Men att vara vit kvinna i Sverige är nog fortfarande milsvid skillnad mot att vara kvinna i en fattig by i Indien, en sån där det inte ligger nåt call center och där fattigdomen och svälten knackar på dörren varje dag. Inte för att det är värre att vara fattig i Indien än i Somalia, men nyheterna nu handlar om Indien och flickor. Men det är inte bara en fråga om ren svält. Det finns miljontals människor som äter samma sak varje dag. Både Mikael och jag är okynnesfeta. Inte alla mina kilon kommer av mediciner och sjukdomar, även om jag vill tro att de flesta gör det. Nu när jag nyss fyllt år har det varit godsaker i långa banor och det är inte slut på sötebrödsdagarna riktigt än. Det är ju underbart att gommen får sitt, men det finns ju en gräns för hur många Geisha man verkligen behöver. En ganska låg gräns. Det är som på jul, när alla ger Aladdin till bekanta och brevbäraren; så mycket godis behöver ingen.
Men det är lätt att visa kärlek med mat. Vägen till mannens hjärta går ju rentav via magen. Både cookiesar, oxfilé, färska bär, lakrits och choklad, spaghetti bolognese, lax, äppelpaj och en glasstrut har använts den senaste veckan för att visa mig kärlek. Och jag har känt den, i varje tugga! Det är synd att man inte lika lätt kan se spänning som kärlek. Jag ska prova att träna mig på det imorgon. Vi ska äta korv och bröd till middag imorgon och förhoppningsvis kan vi äta utomhus! Det tycker jag är fest. Om djuren kan hålla sig borta vill säga.
Jag vet ju inte vilka media man kan lita på. Vissa vet jag helt säkert att man inte kan lita på, men jag är inte ens säker på om BBC och CNN alltid återger saker opartiskt och fullständigt.
Men idag såg jag att en kristen kvinna i Syrien först blivit våldtagen i nio timmar och sen stenar av islamister som tyckte hon trodde på Gud på fel sätt och att Gud, den rätte Guden, stödde deras beteende.
Själv har jag svårt att föreställa mig hur tortyr kan ingå i någons religion. Religion innebär väl som princip hur ska man göra rätt, beveka gudarna, och det brukar inte vara mord. Fast det finns ju historier om sånt också, och korsriddarna som mördade alla som inte ville låta kristna sig är ju en pinsam skamfläck i vår fredsbevarande kristna tro av idag.
Men jag är inte bara lite troende utan mycket. Och att våldta nån i nio timmar är ju en mångdubbelt så stor synd som att tro fel om Gud. Jag tycker inte nåns tro på Gud, under vilket namn eller form de än ser hen, är en synd eller ens en dålig sak. Och jag kan inte förstå hur religiösa människor inte bara förföljer andra religiösa utan dessutom uppför sig fullkomligt barbariskt mot dem. Och kallar det religion!
Jag kände en gång en kvinna när jag bodde i Borås. Hon hette Suhaila och var kristen flykting från Syrien. Så redan för 20 år sen så blev kristna förföljda i Syrien. Och jag blir faktiskt heligt vred. Ingen har rätt att skada andra människor i religionens namn. Det är inte religion. Det är att använda något vettigt som ursäkt för att göra nåt absurt.
Lika väl som förintelsen är förfärlig är det oacceptabelt när kristna förföljs och mördas av islamister. Jag är inte rasist när jag säger det, för jag riktar mig inte till någon specifik grupp som jag därmed diskriminerar, utan alla som behandlar andra illa i religionens namn gör del och ska straffas. Det enda religionen ska få en till är att vara mer god, vänlig, göra sånt som gör gudarna glada, som att ge pengar till fattiga, skänka glasögon till fattiga länder, betala för barns skolgång osv. Och i alla sina möten med andra människor behandla dem med respekt, intresse och så mycket förståelse man kan uppbåda.
Fast enligt min egen devis då så borde jag visa förståelse för de som mördar kristna? Nä, förståelsen gäller inte om man mördar. Det behöver man aldrig förstå. Det ska man bara inte tolerera. Det är säkert bra om några forskare förstår varför vissa mördar, men vi vanliga människor behöver inte förstå att islamister tycker att deras tro på sin Gud ger dem rätt att förinta andra gudstroende medelst tortyr.
Jag har bara känt en troende muslim, såvitt jag vet. Hon var jättegullig, men som jag förstår inte jättereligiös. Jag känner för troende muslimer, alltså till skillnad från islamister, som jag kände för goda katoliker när det började uppdagas hur många präster som förgripit sig på små pojkar. Och om jag trodde på samma religion som Donald Trump skulle jag känna mig rätt obekväm över hans beteende. Det finns goda och ruttna ägg i alla korgar.
Religion är viktigt för mig. Det ger mitt liv mening, styrka när jag är svag, och fördjupar min glädje. Sen gör den mig förhoppningsvis till en bättre människa med tiden, eftersom jag inte tror på ursäkten Jag är född sån. Man kan och bör ändra sig till det bättre, det är ju ens skyldighet mot de människor man lever med. Och på ett mer flummigt plan ens skyldighet mot hela mänskligheten och jorden vi delar på. Mer fred, mer samarbete, mer omtänksamhet.
Det har ju varit en del tal på sistone om månlandningen. Preaidenten sa nåt fint om fred, och nattvarden var den första "måltid" som intogs på månen. Klart att det var politiskt rävspel med där också, varken kapitalism eller diktatur hindrar oss från sånt, men av alla historiska händelser under mänsklighetens historia tycker jag månlandningen ärå den största. Vi har färdats i rymden och gått omkring där. Ur ett personligare perspektiv tycker jag den största nyheten för mänskligheten är barnet som föddes i krubban och dog och uppstod för oss, men jag förstår om man vill hålla religionen borta från nyhetsstudiorna. Mänskligheten är egentligen fantastisk. Men det är också synd om människorna. Och vissa borde skjutas på fläcken. Men den som bestämmer över det måste vara oerhört rättskaffens. Men några som har våldtagit en kvinna i nio timmar och sen stenar henne, jag vill på nåt vis ha bort dem från mänskligheten. De har försuttit sina förmåner. Men vad man bör göra med dem vet inte jag. Det är ju också tecken på moralisk utveckling att kunna förlåta. Men om nån har slagit dig tio gånger så är du inte moraliskt högtstående om du också förlåter den elfte misshandeln. Jag har hört det sägas om en sexförbrytare: alla måste ju få en andra chans. Njae, det är jag inte säker på.
Och NU kommer jag på att jag hade tänkt äta popcorn framför teven ikväll. Oh well.
Vi skulle äta middag igår, mamma och pappa hade gett oss dillkött och jag var jättetrött efter min födelsedag och orkade värma min mat själv när Mikael var och hade mattelektion med nån tror jag. Och just det, när jag hade min mat i mikron kom han hem så vi skulle äta tillsammans. Han mätte sockret före middagen för att se hur mycket insulin han skulle ta. Och jag är såååå glad att när jag behöver bestämma om jag orkar saker så är det inga siffror inblandade, som det är när han ska avgöra hur mycket insulin han ska ta. Men mätaren visade ca 25. Det är jättejättehögt. Jag vet inte om han haft det mer än möjligtvis, teoretiskt, nån enstaka gång. Han mätte då med min mätare och den visade samma. Han mäter ju normalt med telefonen och jag har en liten dosa som jag mäter med, även om jag brukar mäta med hans telefon också eftersom dosan bara säger att värdet är lågt men ingen siffra, och att det var lågt visste man ju nästan, annars hade man inte misstänkt att man borde möta. Och då vill man veta om det är lite lågt eller jättelågt och om det är på väg neråt eller uppåt. Men hursomhelst. Vi gick igenom de senaste timmarna för att komma på om han ätit nåt som han glömt (som två pajer!), men det fanns inga tomma påsar, godisfodral osv och jag hade inte sett att han ätit nåt. Och 25 är så högt att det blir det inte av fem kolor som man glömmer ta insulin till. Så han hade inte ätit och glömt ta insulin, och han kände sig inte som om han hade 25, man blir typiskt törstig och kissnödig när man har högt socker, samt svettig (vilket kan vara svårt på sommaren för man är inte säker på om det är vädersvett eller sockersvett. Men om jag ligger i soffan med filt så förstår han att det inte är varmare än normalt hemma.) Men igår kände han sig inte som om han hade högt socker. Så han gick och hämtade den manuella mätaren som tar i fingret. Och då hade han nåt på 5, dvs det kunde inte bli mer perfekt. Och dessutom var det ett hack i kurvan på mätaren, som om signalen hade förlorats när han hade perfekt socker och sen kommit tillbaka när han hade 25. Det var ju också skumt. Så han lyssnade på sin magkänsla och trodde inte bara på tekniken när kroppen sa emot tekniken.
Sen fick han mäta sig varje kvart, med telefonen, min dosa och stick i fingret, och skriva ner värdena för att reklamera dutten till tillverkaren. Man får nämligen inte bara en ny hur som helst, de kostar kanske 1000:- i månaden och om man pajar den själv genom slarv så får man vara utan resten av perioden som är två veckor. Det är ju inte enda sättet att mäta blodsockret, bara det bekvämaste, så man riskerar ingens hälsa så som man kanske gör om nån inte får sin hjärtmedicin i två veckor. Men om man kan bevisa under en viss period att den helt säkert mäter väldigt fel så får man en ny. Så det gjorde han, och idag hade det löst sig med firman.
Men jag tänkte på Mikaels diabetes när han satt där och gjorde rörelserna jag känner så väl igen, ladda mätaren med mätsticka och med rätt sida utåt, utan att ta på den, sticka sig i fingret, på sidan av fingertoppen, klämma så det kommer nog med blod, mäta, torka blod, slänga mätstickan. Jag har sett honom göra det så många gånger och har gjort det själv ett antal gånger på natten innan jag blev så pass trygg i min bedömning av hans symptom att jag visste vad jag behövde göra utan att sticka honom. Det kan ju ta en stund att få fram grejerna och få blod, jag kommer ihåg ibland hur jag tryckt hårt och det inte ens har synts ett rött nålsstick. Jag är coolare nu, ger honom en sockerbit och ser hur det går. Behöver han en till, antagligen, och vid det laget har jag mätt och vet hur läget är. Men jag brukar bara ge honom så mycket socker att han fattar själv, så behöver jag inte stå bredvid honom i köket och kollar att han äter, t ex. Men det tog ju ett tag att bli trygg med det, dels kan det ju faktiskt gå så illa att han behöver hjälp av ambulanspersonal, så man ska inte rycka på axlarna heller.
Men vi behöver inte hålla på med det längre. Han kan mäta sockret 100 ggr om dagen utan stick (som faktiskt inte är bra för fingertopparna) och utan att det gör ont, och utan att ha tillgång till andra apparater än sin egen telefon. Det är så smidigt och jag tar så mycket mindre ansvar för hans diabetes numera, för att jag inte behöver. Den visar ju inte bara värdet utan visar vilket håll sockret är på väg, så det är mycket enklare för Mikael att förstå hur och vad han eventuellt måste äta eller vänta eller om han kan lägga sig. Den har verkligen varit till stor nytta för både mig och Mikael.
Men som sagt, igår fick den totalt spel. Jag frågade Mikael vad som hade hänt om han tog insulin som motsvarade att han hade 25. Han hade blivit medvetslös. Det var det jag trodde. Har man lite för högt, typ 12, när man ska äta middag, då tar man för maten och lite extra för att det är lite för högt. Men 25 är så högt att det hade krävts högre doser insulin för att sänka det än bara "lite extra". Och tack vare att han tänkte efter, reagerade, misstänkte, lyssnade på magkänslan, så hade han, istället för medvetslöshet och kramper och ett trauma för mig, fortsatt perfekt socker och ska få en ny mätare. Och jag fick bara en teoretisk scare, ingen riktig! Jag vet inte om det här har hänt nån gång förr, att den plötsligt börjar visa helt fel, men han har ju haft dem i flera år, så vanligt är det inte precis.
Men det bekräftar nån syn jag har på precis allt. På universitetet blev det ofta att jag letade efter två extremer i texten och såg vad författaren tyckte man skulle göra för att undvika extremerna och hitta var lagom var. Att hitta var lagom är är ju inte en siffra, det är en magkänsla. Det är samlad erfarenhet, samlad kunskap och kunskapsanalys. Och även om Mikael nu har ett fantastiskt tekniskt hjälpmedel bevisade detta att man faktiskt hellre ska tro på sin magkänsla om de två krockar. Fortsätt att utreda tills du blivit övertygad. Åt ena eller andra hållet.
Idag kom hemtjänsten för att duscha mig, och eftersom jag fick ställa in förra duschen för att jag sov efter några dåliga nätter kändes det extra viktigt idag. Så jag släpade mig upp.
Och så hade jag tvålat in mig under brösten, röjt runt i naveln och sen tvättat mina privata delar. Det är illa nog att nån hjälper en att duscha, man kan behålla den sista värdigheten och tvätta snippan och rumpan själv.
Men sen hade jag glömt av ansiktet så jag tog mina tvålinsmörjda händer som nyss varit både fram och bak och tvöttade ansiktet. Ähem, tvärtom i ordningen är trevligare!!!!!
Men då sa min Goa hemtjänstperson, Äsch, det är nog ingen fara om man inte har ebola.
Det är en sån person som man ska ha som hjälper en med duschen. Rolig, naturlig, snäll.
Skrev ett meddelande till goa vänner i Nya Zeeland inatt och jag hade såklart tagit sömnpiller men märkte inte hur påverkad jag var, och kom inte på heller att jag inte får skicka meddelanden på natten. 3:38 hade jag tyckt det var en bra idé att skicka det. Suck. För att ens regler ska fungera måste man komma ihåg att man har dem.
Men så mådde jag nästan bra när jag vaknade. Tills jag gick upp ur sängen och då var jag så trött och slut att jag bara grät. Skönt när Mikael inte är hemma så man får gråta ut och inte behöver vara glad. Trots två superroliga videor på fejan, en med lekande djur och en med en bebis som skrattade när han blev klippt. Jaja, upp å ner. Så är det att bara känslomänniska.
Men så har jag bestämt mig för att jag inte klarar att prova den billigare sortens b12, hydroxokobalamin. Har tagit den kanske 4-5 dagar och jag blir så rädd för att jag ska få ångest och insomni av den att jag får ångest och insomni. Så jag tar den inte mer och har beställt den dyrare sorten, adenosylkobalamin. Att må dåligt är inte värt en hundring i månaden. Kanske kan jag prova den igen nån annan gång, när jag känner mig lite starkare mentalt och tål att vara nervös.
Fick en underbar bukett blommor igår och gott godis. Färgerna i buketten är så fina att jag storknar. Verkligen mina favoritfärger.
Jag har kommunicerat mitt problem till Mikael med hjärnan, det var nyttigt. Antingen hittar de inget fel på röntgen och då för jag leva med den här huvudvärken. Det känns jättejobbigt. Eller så hittar de felet de letar efter, men någon bedömer att det inte är värt att operera. I Sverige kan man inte bara gå till nästa då, och vifta med sina pengar och få det gjort. Eller så hittar de vad de letar efter, och så ska jag opereras i nacken/skallen/hjärnan, vad det nu är. Det är inte som att opereras i benet, så superläskigt. Och säkert svår konvalecens. Och vad händer om det går fel? Kan jag bli förlamad? Jag får ju panik när jag försämras i ME:n, men jag kan ju fortfarande använda telefonen, äta själv, sminka mig om jag måste. Ja, så så är det. Så många alternativ på skrämmande saker. Ett positivt alternativ är ju att de hittar vad de letar efter, opererar det och huvudvärken försvinner. I allra bästa fall kan faktiskt ME:n också försvinna, om jag är som Jen Brea. Men det finns miljoner ME-sjuka i världen och två som har blivit friska när de opereras från detta, så jag får inte hoppas på det, men självklart gör jag det ändå. Så som jag på allvar tror att vi ska vinna en miljon varje gång jag skrapar en lott. Så det är väldigt många känslor som sliter mig åt olika håll. Det tär på mig. Men alla har sitt. Nu ska jag tänka på nåt annat.
Igår såg jag på fb att det skulle vara lakritsutförsäljning idag på ett ställe i "grannbyn". Min man hade sett att jag "gillade" det och begav sig dit innan han skulle hem till nån idag. Men då var det minst 100 pers i kö, så han åkte dit han skulle och åkte tillbaka till lakritsen efteråt. Det var väldigt avancerad lakrits! Inte några vanliga salta balkar, fiskar eller söta cylindrar. Vi har ätit små smakprovspåsar med den allra mest spännande lakrits: Ruby (saltlakrits med rosa choklad och pistagenötter), Rose (laktrits med jordgubbar och rosépeppar), citron (salt lakrits med vit choklad, citron, bergamott och yuzu). Sen också rätt normal sötlakrits men som var väldigt stark (intensiv, smakfull kanske man kan säga. Som att man reducerat lakritssåsen). Sen köpte han också några andra spännande smaker, en vacker burk med mumintrollet på och kulor som var lakrits med mörk mjölkchoklad och whisky (väldigt försiktig eftersmak bara), en burk med tre olika sorters kulor i olika färger, väldigt vackra, med söt lakrits med dulce de leche-choklad, supersalt salmiaklakrits (verkligen!) samt salt lakrits med passionsfrukt och lime. Den med passionsfrukt var riktigt god. Och en till Mumin som var lakrits med vit choklad, madagaskarvanilj och vilda blåbär. De kulorna såg ut som marmorerade puttekulor, supervackra. Jag provade att idka tålamod med dem en gång och lät chokladen först smälta och jag tuggade sen på lakritsen, som då smakade lite mer när den inte blandades med chokladen. Det här var finsmakarlakrits på hög nivå. Som nobelmiddagen fast med lakrits.
På det hela taget en enormt spännande smakupplevelse. Men Mikael pekade på nån burk som han hade köpt för en tjuga och sa att den var god, men inte värd 99:- som var ordinarie pris, och det höll jag med om. Det här var inte som vanliga lakritshimlen, för då tycker jag pandalakrits faktiskt slår allt, utan mer som fina, exklusiva praliner där lakrits var ingrediens, inte nödvändigtvis huvudperson. Det var väldigt spännande att prova de första "extremlakritsarna" men inget som jag behöver äta som lördagsgodis varje vecka. Citron var godast och rosepeppar mest minnesvärd. Och de med blåbär och passionsfrukt var godast av de andra. Men jättejättespännande, ungefär som att vara på vin- eller chokladprovning.
Men trots mitt ode till lakritsen så är det Mikael (och inte lakritsen) som fick mig att gråta när jag insåg vad han gjort för mig. Den juvelen behåller jag gärna för evigt. <3
Men då så, det är 10 juli och 10 grader. Det finns ett ord för det, när saker är sådär poetiskt sammanlänkade fast otroliga.
Vi såg på väderkartan idag och det blir aldrig över 25 i nån del av Sverige. Jag är ledsen folk, men ni fick förra sommaren. Den här är min. Har till och med strumpor på mig, förutom långbyxor och långärmat. Och ibland frestar dessutom fleecefilten. Men jag klär på mig efter middagen, fram tills dess är det inte fryskallt. Och vi har 24,3 i sovrummet efter att vi la oss och andades upp värmen i rummet med våra kroppar från 24,2. Det låter lite porrigt men det var inte så jag menade. Inte för att folk inte har all rätt att höja värmen med sina svettiga kroppar, men jag skriver inte om sånt. Alltså. Bara så.
Idag lagade jag middag. Jag kallar det gärna för det, men Mikael hade tagit fram en påse pyttipanna från frysen, öppnat den och satt fram stekpannan på plattan. Och satt i telefon när jag kom upp, så jag tog vid kan man säga. Att säga att jag lagade middagen är lite att ta i i överkant men det känns trevligt att låtsas att jag gör nytta för oss. Men jag skar ju tomater och tog varsin nypa sallad och en fetaostrad var. Men det var det enda jag orkade göra idag. Inte sant, jag gick också till brevlådan för att få luft. Det var ju inte sitta ute-väder precis. Mikael fick ett till samtal precis när han skulle äta, men jag klarar mig fint, måste inte ha dejt varenda gång vi äter. Men vi har bestämt att vi ska läsa skrifterna tillsammans i samband med middagen och det blir inte alltid av för att vi antingen inte äter tillsammans, eller för att han slänger i sig maten på 10 minuter innan han ska vidare, eller av tusen andra anledningar. Och så har vi ju aldrig morgnar tillsammans, det tror jag att Mikael tycker är tråkigt. Normala människor sitter ju så vackert med tjock morgonrock och tidning och färskpressad apelsinjuice och samtalar på morgnarna. Eller? Jag vet att jag är ironisk. Möjligtvis sitter pensionärer och kan ha helgfrukost på vardagarna utan brådska och gympapåse och läxbok och ungar som somnar med ansiktet i filmjölken. Eller som inte vill ha ost på mackan utan skinka. Men nu är det ost! Men jag vill inte! Käftsmäll, eller, ähem, får man inte säga det?
Jag läste vad de ger pensionärerna på ett hem för frukost, för att nån hade klagat och då skrev en anställd en insändare. De får ägg, gröt, nej, jag minns bara det, men det var flera grejer som kräm, nyponsoppa mm. Dvs snarare lördagsbrunch än vanlig frukost. Jag tror bara jag brukade äta två mackor och en kopp te till frukost förr när jag åt frukost. Det var så längesen att jag inte kommer ihåg det längre.
Igår hade jag varit väldigt extra törstig och druckit nästan en liter innan jag la mig. Fick såklart gå och kissa en gång till. Men när jag skulle dra rätt täcket imorse så höll jag på att kissa ner mig av ansträngningen. Jag vet att för somliga så är det verkligen inget skämt, men jag blev på gott humör. Hade jag kissat på mig istället för nästan kissat på mig hade det inte varit lika roligt.
Apropå roligt så såg vi en del av Johan Glans show härom dagen, den där han berättar så roligt om påsk. Det borde gå att söka på Youtube på Johan Glans och påsk och få fram det. Jättevitsigt. Och så säger han så förnumstigt att vi ska äta sill. Men det gör vi ju på jul och midsommar, måste vi äta sill på alla högtider? [Med sin skånska som gör att det mesta låter roligt.] Och apropå vad man äter på alla högtider så har jag den intelligenta och potentiellt inkomstbringande idén sommarmust. Om vi dricker det på jul och påsk ihop med sill så måste vi ju ha det på midsommar också. Jag tycker handeln har missat ett gyllene tillfälle.
Apropå handeln så har jag köpt så mycket grejer på sistone. Dels några kosttillskott, som jag är nervös för ett av dem, för det är inte samma b12 som har gått bra hittills, det är nämligen lite dyrt, så jag ska testa en sort som är lite lättare att få tag på och som jag kan köpa tillsammans med alla andra tillskott, så frakten blir billigare. Men om jag får insomni av dem så ska jag sluta mycket fortare än jag gjorde förra året och tro på min egen upplevelse. Ja, så lite tillskott, sen några hårsprayer, för jag sprayar bara håret max två gånger i veckan och möjligtvis en tredje om jag ska nånstans, och då blir lätt munstycket igenkloggat av torkad spray, så nu köpte jag några små flaskor från Lyko så att jag hinner göra slut på dem innan de torkar igen. Och en läppglans på rea, som var helt underbart vacker, mörk blodröd, men som såg cerise ut på mina läppar och som ett fullkomligt livsfarligt stopptecken. Jag ska prova att måla ett ganska brunaktigt läppstift under och toppa med detta, så kanske det blir snyggt. Det är faktiskt inte så lätt att shoppa hemifrån, för hade jag sett det i affären hade jag provat testern och sen inte köpt det. Men så kan man ju inte göra hemma. Sen har jag köpt godis från en fabrik, men det säger jag inget mer om eftersom vi ska äta LCHF men det hade jag glömt bort. Det fjärde paketet var det bästa. Förresten hade posten tullat mina kosttillskott fel, men de hade redan gjort förtullningen och tull-id-numret stod med och då iddes jag inte klaga, då måste man nämligen gå till Tullverket. Dessutom hade de för en gångs skull tullat för lite. Men av mina tre senaste paket från USA som har kommit med PostNord så har de gjort fel i alla tre fallen. Det är ju inget statistiskt säkerställt underlag, men min erfarenhet är ju helt klart att PostNord inte fattar hur man tullar in varor. Jag vet mer om reglerna än de gör.
Men det sista, roligaste paketet var dels säsong 5 av min älsklingsserie Line of Duty. Huvudpersonerna på polisen är alltid desamma men varje säsong är fristående. Det är den enda serie förutom Downton Abbey (och Jane Austen-filmer) som jag sett fler än en gång. Med mening! Inte av uttråkning och att det inte finns nåt bättre på tv än Ocean's 13. Ocean's 8 var för övrigt långt sämre än de manliga Ocean's-filmerna. Synd, det lät som ett så kul upplägg, men det var inte skådisarna som var sämre utan ploten och manuskriptet. Tyckte jag.
Men så tycker jag att vi ska ha nån blomma i den urvackra och svintunga kristallvasen vi har fått av mamma och pappa, så jag körde en gdsgd-variant, går det så går det, och köpte en blombukett tillverkad i Kina på Amazon för typ 80:-. Det finns fina konstgjorda blommor på Newport för 800:- men vi är inte riktigt i den prisklassen för närvarande. Det var massa blad som var hopklistrade med dem bredvid, faktiskt på varenda blomma, men när jag hade klippt/dragit isär blommorna och liksom piffat upp buketten lite blev den rätt fin. Och sen kapade jag av den med egen kraft, för det satt stålvajer i varje stjälk men jag böjde botten fram och tillbaka 20 gånger tills alla gick av. Sen tejpade jag så den inte skulle riva i botten av vasen och då är den perfekt. Men vi behöver några genomskinliga stenar eller glaskulor, för buketten vill inte stå rakt upp å ner i vasen utan trillar åt sidan. Ska prova med gladpack imorgon men tror inte det räcker.
Och sen ska ni få höra, jag köpte pilot gelpennor! Svart, röd, blå, jag har dem till olika saker i sann ocd-anda. Röd på sängbordet, blå i handväskan, svart på soffbordet. Den röda är slut vilken dag som helst, den skriver redan tunt. Fick förresten upp tempen igår till 36,2 efter flera dagar med 35,8 vid läggdags. Och jag känner mig lite bättre.
Men jag har så ont i huvudet och nacken och idag hade jag glömt att ta ögondroppar mellan 18.40 och 22 så då sved det som bara den och så känner jag mig som jag vet inte vad som måste hålla på med ögondroppar varje timme.
Men egentligen är jag nervös för hjärnröntgen. För en gång skull så hoppas jag jättemycket att de hittar något fel som de kan åtgärda. Jag tar inte ens värktabletter för huvudet/nacken längre. De jag får ta hjälper inte, så dem tar jag nu bara mot artos eller allmänt ont i kroppen eller i benen om jag stått eller gått. Idag har jag inte tränat tummen alls, men har fått hugg i den tre gånger, en gång när jag smörjde in mig med handkröm. Löjligt!Och en gång när jag bara flyttade handen, då skrek jag till så Mikael undrade vad som hänt. Det känns supermesigt att ha ont i tummen. Men, men. Jag ska se om jag har tränat för mycket och det blir bättre om jag inte gör några rörelser utan bara använder den normalt till det jag gör på dagen. Har ingen vidare lust att gå till sjukgymnast som ska uppmuntra mig att träna. Senast för några dagar sen hörde jag om nån me-sjuks fysio som hade sagt Men alla mår bra av att röra på sig. NEJ, DET GÖR INTE ALLA!!! Detta är verkligen tvärtomsjukdomen. Vi utmanar ju hela fysions världsbild när vi blir sämre av rörelser, sämre av ännu mindre rörelser, och sen inte ens klarar bara passiv rörelse för att behålla rörligheten. De allra sjukaste tål ju inte att bli vända i sängen när nån byter lakan. Och sånt som vanliga människor gör som omärklig bisak, som duscha eller gå till doktorn, kan vara så stora aktiviteter att det behövs vila en vecka före och en vecka efter. Och att vila då inte betyder sitta i tv-fåtöljen och kolla på Modern Family istället för att jogga, utan att tråkvila i tyst och mörkt rum utan att leka med plattan.
Jag vet inte hur jag ska få med mig vården på hembesök. Jag vet inte om det går, men snart går det inte heller att gå till vården, utan jag får bara gå till sådan vård som inte kan flytta sig hem till mig, som Botox eller röntgen. De sa senast att bara den som har vårdbehov varannan vecka får hemsjukvård. Så de som har mindre vårdbehov men blir sjuka av att lämna hemmet, vad ska de ha för sjukvård? Ska jag hitta på att nån behöver fylla på min dosett varje månad (det är ju inte precis ett påhitt att jag behöver hjälp med det) och att jag har en fråga till läkaren varje månad. Det har jag ju, men jag slår ihop dem och ställer alltid minst fem frågor varje läkarbesök. Men jag kan inte gå till doktorn en gång i månaden för att visa att jag har sånt vårdbehov att jag kan få deras hjälp. Men jag ska sluta oroa mig för det här. Men jag har hört om folk på Sköndal som faktiskt fått stopp på sin försämring. Det skulle jag ju älska! Jag skulle också älska om jag kunde laga nån enkel mat en gång i veckan och sen aldrig bry mig. Och maten dök mirakulöst upp. Och att jag kunde göra nåt roligt, som åka på utflykt till Tungelsta och se på hus i naturen och se hästar och får i hagarna.
Jag har aldrig överdrivit när jag har gått till doktorn. Och när jag inte får hjälp så har jag trott att det är för att de inte tror mitt narrativ, tror att jag överdriver, inte förstår att om jag har nästäppa och muntorrhet så orsakar nästäppa muntorrheten för man andas med munnen. Men att jag aldrig har dem på samma dagar och jag redan har tänkt efter och att de inte ska tro att jag är så dum att jag inte fattar att det är samma symptom, när det är de som har en förutfattad mening om mig och vad jag berättar. Å, jag vill aldrig nånsin mer gå till värden egentligen. Bara till vissa, Alina som ger mig Botox är ett undantag. Henne mår man bra av att gå till, fast hon ger en 39 bistick.
Men hur var det nu med att inte oroa sig. Bara en dryg vecka kvar till röntgen. Eller är det drygt två? Jag längtar på samma gång som jag är rädd, rädd för att de ska hitta nåt och behöva operera mig i nacken, skitläskigt ju, men lika rädd för att det inte ska synas nåt fel och denna huvudvärk osv är oförklarlig. Pest.
Tänk om jag kunde fira 25 år med ME, och att jag har varit sjuk längre tid än jag varit frisk, med att operera bort min slängiga nacke och flytta upp den där hjärnbiten som kanske åker ner i skallhålet och orsakar massa symptom. Och bli frisk. Till och med det är en skrämmande tanke. Jag har ingen som helst aning hur man lever som en frisk vuxen i det här samhället. Jag är som en invandrare i mitt eget land. Känner visserligen igen förpackningarna i affärerna, men förutom det vet jag ingenting, inte ens vad en liter mjölk kostar. 8:-? 12:-? Men det vore väl en lycklig turn of events! Innerst inne önskar jag att de ska se nåt fel som går LÄTT att åtgärda, please, och sen blir jag frisk. Jag kan inte hoppas på något mindre än det. Men att operera mig i nacken låter å andra sidan förfärligt skrämmande. Men jag är färdig med att vara sjuk nu. Det räcker gott. Och det vore väl ett 25-årsjubileum av högsta rang att bli frisk!
Jag har al!tid tyckt att mjölksyra låter så vänligt. Mjölk bygger starka kroppar ungefär. Lite trött efter motionsspåret har jag tolkat det som. Minns inte ö h t hur det känns att motionera och bli trött.
Men jag läste en artikel av typ en kvinnlig världsmästare i cykling men som fått ME. Hon var van vid träning, hon tränade ofta 30 timmar i veckan. Och det var på OS- och VM-nivå, så hon var inte nån tunnis. Hon sa att man inte klarar av smärtan i att ligga på mjölksyra på 4 mer än nån timme under ett lopp. Kroppen kollapsar bara. Så 4 i mjölksyra hade hon några enstaka timmar i veckan.
Sen fick hon ME. Då kunde hon ligga på en mjölksyrahalt på minst 4 ca 70 timmar i veckan. Jag svär inte på Bibeln att jag kommer ihåg 70 rätt, men jag tror det. Men så det är alltså som om vi skulle cykla Tour de France varenda dag, hela dagen, vecka ut och vecka in. Jag har aldrig fattat att mjölksyra faktiskt kan göra så ont. Jag har ju mycket problem med mjölksyra i benen men vi har sån liten lägenhet att det blir jobbigt att köra rullstolsslalom mellan fåtöljerna, plus att jag inte kan sitta ner och nå mina mediciner t ex. Och jag orkar nog inte sitta när jag förbereder mat, för allt blir fel, man kan inte skära för man är för lågt ner och då tar det längre tid och man har inte vunnit nåt med armarna rakt fram istället för neråt. Men om jag cyklar Tour de France varje dag är det inte konstigt att jag har ont och är trött.
Men det som verkligen slog mig var att som elitcyklist höll hon sig under 4. Som ME-patient har hon mätt sin mjölksyrahalt av vanliga vardagsaktiviteter men det går inte, för den mäter inte högre än 25.
Dels blir jag lite mer tålmodig mot min kropp då, och dels blir jag heligt vred på politiker som låter miljontals människor världen över bli utan att man forskar fram en bot, utan att man under tiden ger oss symptomlindring, hjälpmedel, hemtjänst, hemsjukvård där det behövs, och respekt och förståelse från vårdens sida. Jag behöver min vårdcentral men jag är så trött på deras inkompetens de senaste 11 åren att jag känner mig som hulken när det börjar spänna i bröstmusklerna av ilska. Snart kommer mitt gröna utbrott när jag slår sönder stolar och datorer under gutturala skrik.
9Jag tränar mig i att oroa mig mindre. Om man tar det som det kommer så får man samma resultat som om man oroar sig. Men nej, det tror jag ju inte på, det är ju därför jag oroar mig. Oron är inte så mycket nervöst vankande (ha! Vilken person med ME har tagit ett enda steg i onödan?!) som en panisk kontrollvilja. Om jag kan kontrollera allt så kan jag planera hur saker ska göras så jag inte blir för dålig av vanliga saker som måste göras. Så det är ju normalt att jag inte vill göra jobbiga saker och att jag är rädd för att bli sämre. Det blir jag ju så bra ändå, hela tiden, utan att addera onödig försämring som beror på nån annan.
Men jag bad faktiskt om att jag skulle få hjälp att oroa mig mindre. Men det gick inte jättebra. Eller, det var inte den "hjälpen" jag hade förväntat mig i alla fall. För vi hade pratat om mediciner i en me-grupp och jag vet sen tidigare att folk inte har fått ut t ex Imovane. Nu är det nåt som Lithium som är restnoterat och media har tagit upp det. Så då skulle jag bara kolla hur det står till med mina mediciner. Jodå, recepten mår bra, förutom receptet på Stilnoct EJ BYTE, som ändå står utbyte ok och därför kostar mig pengar. Men det kan jag inte få ut i vilket fall. Tur då att jag har en burk hemma som är till reserv om sånt här händer. Men det är ju upprörande ändå. Och det blir värre.
Min benso går inte heller att få ut! Och den har hon skrivit uttagsintervall på så jag får inte ut den förrän 3 dagar innan det har gått 3 månader, dvs ett uttag. Om den inte finns att få tag på under de tre dagar som kanske dessutom äts upp av helgen, då vet jag från den här våren att jag redan är tillvand och kommer att få värre insomni än nånsin. Så vad gör man på tre dagar? Har man tur finns den nånstans i Storstockholm, då får Mikael ut och köra. Fast undrar om den där fullmakten han har att hämta ut mina mediciner bara är lokal så jag måste följa med? Det tål jag inte på kort varsel, och egentligen inte ö h t när jag borde kunna få hem den i brevlådan. Finns den inte så sover jag inte. En natt kan jag klara om jag inte har nåt val, en vecka får jag ångest av att tänka på bara. Finns den inte och tillverkaren kan inte tillverka den (som det har varit med många mediciner på sistone, det är ju inte av en slump som jag har mediciner i skåpet. Fast kom nu inte och stjäl av mig, det är inga roliga mediciner utan levaxin, blodtrycksmedicin och sånt kul som ingen människa blir hög av och inte ens kan sälja till nån som vill bli hög) så behöver jag en ersättningsmedicin. Jag har tid hos den läkaren 1 oktober. Utsättningsinsomni i två månader är fullkomligt otänkbart. Jag kommer att bli svårt psykiskt sjuk av det. Det vet jag från förra året när det inte ens tog en månad och inte berodde på utsättning. Så detta är fyrdubbelt så illa, med både tiden och orsaken med värre parametrar än i höstas. Så alternativrecept? Om läkaren ens jobbar. Och inte får man tid hos nån annan på tre dagars varsel i juli. Och vem skulle byta förskrivet preparat utan uppföljning och utan att träffa mig? Ingen. Så då blir det psykakuten. Hoppas inte många blir deprimerade när det är semestertider, jag får nästan ångest nu av tanken på akuten. Fast det gick bra på ögonakuten, så jag behöver väl inte ta ut nåt i förskott.
Ja, men så jag bad Gud hjälpa mig att oroa mig mindre och dels kanske jag inte får ut min sömnmedicin och dels har jag så ont i huvudet att jag inte vet hur jag ska stå ut i de få veckor som är kvar till röntgen. Jag är så fullsmockad idag med mediciner som jag inte varit på åratal. Jag bad att Gud skulle hjälpa mig så att nacken och huvudvärken skulle bli så dåliga de kunde inför röntgen så att det syns ordentligt om nåt är fel, och är så pass mycket fel att de gör nåt åt det. Den bönen tänkte jag inte heller efter ordentligt på. Men så Gud hör vad jag ber om, måste bara bli tydligare i mina specifikationer. Öh, önskemål. Ja, men då så.
Inte nog med att jag är beroende av en seriös sömnmedicin, nu har jag blivit spelmissbrukare också.
Hittade en app där man inreder rum efter specifika önskemål om stil, där man kan köpa möbler så man kan göra bättre inredningar, och där man kan få poäng efter hur bra andra tycker att man är. Det var alldeles fantastiskt roligt. Och i början av veckan råkade jag spela det i ungefär fyra timmar längre än jag hade tänkt och trott, samt köpt extramöbler för 185:-. Ja, alltså verkliga pengar! Så skulle jag bara titta efter lite igår om jag hade fått respons på mina rum och det hade jag, och gjorde några till. Så hade det plötsligt gått en timme och jag tänkte att jag skulle sluta. Men bara göra färdigt vad jag höll på med. Och sen vet jag inte mer än att en timme och en kvart hade gått, och jag hade köpt möbler för 85:- till, eller om det var en femtiolapp, jag hade ju dessutom tagit sömnpiller så jag minns inte så bra längre.
Men jag insåg att jag absolut inte klarar av en app där timmarna går och där jag köper låtsasmöbler för äkta pengar, så jag avinstallerade appen och blev jättearg på mig själv för att jag varit så dum i huvudet.
Tur att jag inte dricker, jag hade så blivit alkoholist. Jag gömmer ju godis för Mikael om det är nåt väldigt viktigt godis.
