En ME-väns man hade cancer i höstas. Jag har glömt siffrorna men bröstcancer och prostatacancer är vanligast och sen kolorektal cancer. Men det hör man inte så mycket om. Inga galor på teve om det. Jag kan bara anta att det inte låter lika fint att ha fel på ett organ som har med avföring att göra.
Men cancer i sig låter ganska imponerande, ME gör det inte. Alzheimers låter inte heller så spännande. Jag har hört om folk som inte vill berätta om det. Sjukdomar som man inte vill berätta om för andra är verkligen nåt jag tycker illa om, ur samhällets perspektiv, för det innebär att personerna med den diagnosen upplever ett stigma som gör att de inte vill prata om sin depression eller vad det nu kan vara. Så ska det ju verkligen inte behöva vara!
Jag fick depression när jag varit sjuk några år. Fick endometrios och hypotyreos ungefär samtidigt, vilket med mina mått mätt betyder på samma ca 3 år. Men depressionen var speciell. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en fysisk sjukdom kunde förändra sånt jag visste eller trodde mig veta. Förändra mina tankemönster, inte bara mina känslor. Jag vet inte om jag trodde att depression bara var svår deppighet, dvs nedstämdhet, men det var inte det som chockade mig mest, utan att mina tankar förändrades. Och jag visste vad jag hade tänkt förut men kunde inte tro det längre. Hade en överväldigande likgiltighet förutom att jag grät en hel dag för att en blomknopp ramlade av.
Men jag minns hur jag läste på så mycket jag kunde, när jag väl hade blivit bättre, vilket jag blev med medicin. Jag åt sorten Cipramil och de var så annorlunda mot vad jag hört om psykmedicin. Jag hade kvar alla mina känslor, blev inte ett tomt skal, men det sjukligt ledsna och de skeva tankarna försvann. Jag grät fortfarande, men inte för blomknoppar. Och jag fick lyckan tillbaka. Så för mig var antidepressiva verkligen en fantastisk lösning. Men när jag hade fått receptet vågade jag inte hämta ut medicinen på ett halvår. Jag hade inte korrekt information om nutida psykofarmaka och var långt mer rädd än jag hade behövt vara. Sen har jag försökt sluta, med läkarens goda minne, tre gånger, men till sist förstod jag att jag inte har en sån depression som läker ut efter ett tag, utan att jag alltid behöver medicin. Eller så behöver jag det inte längre när de botar ME, det vet jag ju inte. Ingen vet ju om min kropp inte producerar nog med kemiska ämnen eller om jag sliter med acceptansen och sorgen och att det är det. Men det spelar ingen roll vad orsaken är, på samma vis som det inte spelar nån roll om man bröt benet när man cyklade eller gick, det är lika brutet ändå (och jag vet att liknelsen haltar, för det är viktigt att veta om man hade gåsmarschfart eller cyklade fort in i en bils framruta, men förutom det så fattar ni ju).
Men jag kände starkt när jag var sjukligt deprimerad, eller efteråt när jag var mig själv igen, att jag ville berätta för alla vad jag hade gått igenom. Jag ville att folk som kände mig och visste att jag är vettig, normal, allt sånt, kunde få en depression och det var inte varken konstigt eller hemligt. Jag ville att alla skulle tänka att om det kunde drabba mig så kan det drabba vem som helst. Jag är positiv och glad av naturen, men det är inget skydd. Det finns ju inte vad jag vet så många filmer om deprimerade människor där de utmålas som normala fast tillfälligt sjuka. Man stigmatiserar gärna psykiska sjukdomar på film. Jag har nog delvis kvar synen på svårt sjuka, folk med psykoser, schizofreni el dyl, men det är för att jag bara har medias syn i botten och den är inte sann men jag vet inte vad sanningen är. Det är där vi människor kommer in. Kunskap och förståelse om andras liv kan komma via media men kommer oftast och bäst via andra människor.
Hemorrojder är en annan sån där sak som är pinsam. Hosta är inte pinsamt, det går bra att fråga om på Apoteket utan att skämmas. Jag önskar verkligen att det inte fanns nåt man behövde skämmas för. Jag vill inte göra mig till the poster child för hemorrojder, men jag önskade att det var lika naturligt som hosta. Mer saker ör pinsamma. Man behöver inte stanna hemma från skolan när man har mens, men det är inte okej att visa upp använda mensskydd fast vi ser litervis med blod på tv. Nu vill jag inte gärna kika på andras mensskydd, men det borde inte vara nåt annat än helt normalt. I reklamerna är till och med vätskan blå, för att det skulle bli för verklighetstroget med en röd, tjock vätska.
Samma med fetma. Man blir dömd, bedömd och fördömd. Äter för mycket bullar och för lite grönsaker. Kan inte hantera sina problem med annat än socker. Jag vill ha en skylt med hur många kilo jag gått upp pga mediciner, men det skulle ju inte hjälpa stigmatiseringen av tjocka, utan bara möjligtvis skydda mig från delar av skammen.
Så idag säger jag till dig som har en stigmatiserad diagnos: Berätta om den för nån, så minskar stigmat. Själv lider jag till exempel av röda värmeutslag under brösten. För att jag är fet. Det är lagom pinsamt att berätta här, jag har värre grejer. Men baby steps.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar