"Det finns ingen bot eller offentligt godkänd behandling för ME. Det många inte vet är att det ibland är dödligt.
En studie av Leonard Jason [i USA] fann att medianåldern för dödsfall i cancer i befolkningen är 72, men för hans urval av ME-patienter är den 48.
Genomsnittsåldern för dödsfall av hjärtsvikt är 83, jämfört med 59 hos ME-patienter som dör av hjärtsvikt.
Till slut den hjärtskärande statistiken som få vet om eller talar om: Genomsnittsåldern för självmord hos ME-patienter är 38, jämfört med det nationella genomsnittet på 48.
Anekdotiska bevis tyder starkt på att ME-patienter generellt dör i yngre ålder än den allmänna befolkningen, men som för de flesta områden av ME-forskningen saknas det studier för att de federala myndigheterna har ignorerat sjukdomen i årtionden."
Källa på detta är ett repriserat inlägg från 2017 av en norsk ME-patient. Leonard Jason har dock gjort flera studier på dödlighet och ME. Jag vet inte vilken av dem detta citat är hämtat ifrån, men t ex finns en studie från 2006 om dödsorsaken vid 166 dödsfall hos ME-sjuka som motsvarar ovanstående siffror. Den finns här.
3 kommentarer:
Är det verkligen bra för dig att "gräva ner dig" i sån negativ och destruktiv forskning?! Mår du inte bättre om du ignorerar sånt och "lever i lycklig ovisshet"? Eller vill du så gärna - fortfarande - kunna bevisa för läkare och allmänhet att du har en så allvarlig sjukdom? Kan det inte bli lite av självuppfyllande profetia?
Ingen av oss vet när vår tid på jorden är slut. Bättre försöka leva i tacksamhet och optimism, om man på nåt vis kan. Du vet, "optimisten och pessimisten har lika ofta rätt och fel, men optimisten lever mycket lyckligare".
Jag brukar ju säga att du föddes lycklig. Jag vill så gärna att du ska kunna vara lycklig också i fortsättningen, trots allt som är svårt. Precis som man själv väljer om man ska bli arg på någon eller något, kan man i hög grad välja att vara lycklig, oavsett omständigheterna. Jag talar då inte om klinisk depression. Och inte om att lägga ytterligare kravbörda på en sjuk som bokstavligen redan ligger ner, utan snarare om ett sätt att hantera vardagen.
Love always
modren
Jag tror att du nog har rätt i att jag fortfarande kämpar med näbbar och klor för att sjukdomen ME ska mötas, inte med "Jag är också lite trött" utan med "Vad förfärligt! Det är en hemsk sjukdom!"
Och jag förstår att du som mamma önskar mig lycka. Det tackar jag för! Kanske blir jag inte lyckligare när andra reagerar annorlunda på ME. Kanske är det som en visst sångargeni vi känner men som aldrig tror på en komplimang. För att det är vad man själv tror som avgör. Är jag rädd att jag tycker att det är mitt eget fel att jag är sjuk och intensivt försöker förflytta skulden till sjukdomen? Jag kan inte räkna ut sådana här gåtor och hade verkligen behövt psykologen på Sköndal nu.
Utan att vara psykolog kan jag direkt avfärda att det är ditt eget fel att du är sjuk. Du har levt ett sunt och gott liv. Och även om det var ditt eget fel - same same but different som du brukar skriva.
Sjukdom och lidande av olika slag hör jordelivet till. Ska inte betraktas som straff utan som utvecklingsmöjligheter. Men inget att grubbla så mycket över.
Livet blir som det blir. Vi får tacka och ta emot. Glädjen besegrar lidandet i slutänden.
modren, ack så klok :-)
Skicka en kommentar