När man är ensam hemma behöver man inte hålla tillbaka sina rapar. Det hade jag glömt bort. Lät som en byggjobbare nyss, eller vem som nu rapar ljudligast, och jag tror jag tycker mer om mig själv när jag försöker behålla mina kvinnliga attribut. Feminism har inget med rätten att rapa att göra, bara med hyfs.
2 kommentarer:
... och rätten att attributera sig själv bör vi i alla händelser hålla hårt i.
Whatever, whomever. Man bestämmer själv. Fast med vissa gränser. Jag blir inte en pionbuske även om jag kallar mig för det. Men man kan gärna kalla sjg Geten för att de är så söta och skuttiga och det tilltalar en. Om det var så du menade. Och jag ber samtidigt om ursäkt för att jag förnärmade de byggjobbare som är väluppfostrade nog att inte fisa fritt.
Vet inte om du menade hela transgrejen och det orkar jag bara inte ha nån åsikt om. Men som ME-sjuk har man ju lärt sig hur viktigt det är att det är ens egen attritbution som sjuk som räknas, inte fk:s negation e!!er vårdens undervärdering, e!ler den avlägsne släktingen som tror att han också är trött. Sen finns det ju negativ attribution också som andra ålägger mig. Som fet tar de som utgångspunkt att jag är lite bakom flötet och inte fattar att jag behöver äta grönsaker istället för bullar, och att jag inte har nån självdisciplin utan moffar i mig semlor hela dagarna. Det är viktigt att rätten att attributera sig själv är stark och hos subjektet. Om man inte faktiskt är psykiskt sjuk och behöver förstå att Trump faktiskt inte har agenter utanför ditt hus som försöker döda dig. Fast om Osama bin Laden sa det till sin läkare så var det ju sant, ja, inte just Trump. Det är inte lätt. Du sa en lite mening, tydlig i sin enkelhet, och jag kunde göra en novellång fundering av saken.
Skicka en kommentar