Höll på att sätta i halsen igår när det stod om Nova omsorg i tidningen, men min hemtjänst heter Noga omsorg. Men det var en tjejs dagbok och det var den hemskaste läsningen på länge. När min hemtjänstperson kom idag för att duscha mig satte hon först på sig handskar. Då mindes jag att jag läste hur en person hade tvättat bort bajs på en person och sedan gett henne ögondroppar, utan att byta handskar emellan. Jag fick svindel när jag tänkte på vilket Semmelweismisstag att blanda fekalier och ögon. Jag mindes dementa som inte blev blöjbytta för att de inte hade bett om det, folk som slängde använda katetrar på badrumsgolvet så att det rann ut kiss och sen gick därifrån, nån som låg nerbäddad för natten vid lunch, en annan tant som fick sömnpiller strax före 13.00 för att de hade missat dem kvällen innan (hon går med rullator och jag ser de brutna lårbenshalsarna framför mig), nån som hade en 13 dagar gammal matlåda i kylen som lätt hade kunnat värmas av en slarvig person (den matförgiftningen skulle inte bli nådig. Dråp!) och gamla, rädda kvinnor som inte ville duschas av män men det kom ändå främmande män och klädde av dem. Ja, det var rent fruktansvärt att läsa.
Jag har ju läst andra hemska vårdhistorier om svårt ME-sjuka som inte har blivit trodda och personalen på sjukhus och annat ändå har klampat med tofflor, pratat ljudligt, tänt, inte velat hjälpa till toaletten för att de behöver ta sig samman. Jag är lite labil nu för att jag gjort för mycket senaste veckan. Och så läste jag om två av världens förmodligen mest kända ME-sjukas första möte. Den ena är en tjej som står bakom den Oscarsnominerade Unrest och som har blivit av med sina ME-symptom efter tre operationer i nacken (för annat än ME) och Rom Davis', den kände forskarens, exremsjuke son. Han har inte sagt ett ord på 4 år. Han är så obegripligt sjuk. Han har inte heller tålt att andra pratar, förrän helt nyligen, och bara med hjälp av en medicin och kanske varannan månad. Han tål bara en person i rummet dvs inte bägge föräldrarna på en gång, och de tar på sig en svart cape för att minska hans intryck, ja, han är ofattbart sjuk och kraschar om han råkar skratta. De två hade i alla fall mötts nu och Jennifers redogörelse av det mötet var väldigt rörande. Både att hon är i princip frisk nu, hittills, och han så extremt sjuk påverkar mig lika mycket fast på olika sätt, och så är jag rädd för sommaren, rädd för försämring, rädd för det mesta. Men Whitney, den så svårt sjuka, hade ett budskap och det ena är att sluta kalla det för en osynlig sjukdom, han har varit synlig hela tiden. Och sen ge inte upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar