Jag kan inte låta bli!!!

Här är en bild eller två från Thomas och Miriams bröllop. De finns på Facebook så jag räknar kallt med att de når fler där än här, så att det inte gör nåt att jag sätter ut dem. Jag vet inte om jag ska fråga om lov. Men brudparet är på smekmånad, och jag kan inte vänta.

Här är Jonathan, som var Thomas Best man, sen Karolina, en av 6 brudtärnor, sen brudgummen, sen bruden, sen Johanna som också var brudtärna. (Det är alltså min mans fyra barn.) Klänningstemat var rosa och jag såg nyss ett foto med alla brudtärnorna i egenvalda rosa klänningar och det var så vackert. Jag är svag för samma färg i olika nyanser.

Men förstår ni att de här människorna är mig lika kära som om de hade växt i min mage? De har en mamma och en pappa och en styvpappa och mig, styvmamma, men vi styvisar har aldrig bott med barnen och de var redan rätt stora när de och vi gifte oss. Så vi är bara fler vuxna som lägger oss i och har åsikter :-) Jag brukar försöka hålla mina åsikter till vissa teman, som hur snygga de är, hur omtänksamma de är, och hur underbara de är, och hur stolt och glad jag är över dem.

Jag ville gärna sätta in en bild på Jontes flickvän också, för hon hade så fin klänning, men där går nog gränsen. Linas pojkvän var såklart också snygg, alla såg så fina ut så det var en fröjd att se! Mikaels ex Tina är supersnygg också, barnen har sina mörka drag från henne.

Jag älskar Hanna och Lina precis lika mycket, det gör man ju bara, men det är nåt visst med brunhåriga. Brunhåriga kunde vara mina barn, det är ju inte så vanligt annars här i Sverige att vara brunhårig, så när Jojo är underbar, gillar Jane Austen och Downton Abbey och hade den snyggaste marinblå kjolen med volanger, omlott och blommor på i söndags så kände jag att om hennes föräldrar dog och hon hade behov av en mamma, så skulle jag gärna adoptera henne :-)

Jag har massa sömnmediciner i kroppen som inte verkar göra sitt jobb, men jag kanske är borta i skallen utan att märka det, så jag sparar det här tills i morgon.

Mikael har berättat massa detaljer och jag har sett många foton (fast det blir aldrig nog många!) så nu känns det lite som att jag var med. Jag slapp i alla fall se mig själv fetast av alla på familjekorten. Man får se sorgen från den ljusa sidan :-)