Mikael och jag pratade igår, i samband med filmen Berättelsen om Pi faktiskt, om att jag är så fascinerad av ord, både i form av litteratur och språk. Jag tycker också att ordlös kommunikation är spännande, både människors gester och symboler i text, men också hur djur har ett så tydligt språk. Även jag som inte vet i princip nåt om djur kan ju se på ett djur vad de vill. De är som bebisar, de visar med kroppen om de är uppmärksamma på nåt eller vill ha nåt, eller inte vill. Och en gång när Vanna skakade för att hon var så rädd för ljudet av glassbilen höll jag henne uppe i famnen, som en bebis, och klappade och vaggade henne så som man klappar en bebis som behöver lugna ner sig. Ibland önskar jag att vi vuxna också var så enkla att hantera. Men vi har ju den där väldigt avancerade oron som förstör så mycket för oss tänkande varelser. Vi behöver alla, av och till, nån som vaggar oss och påminner oss om att allt blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar