Skulle du helst bli berömd medan du lever och sedan bortglömd, eller vara okänd medan du lever men sedan berömd efter din död?
Nja, berömd vill jag inte bli. Men lite lagom erkänd skulle jag gärna bli. Och sen bortglömd, om det nu handlar om att bli ihågkommen för det man gör i sitt yrkesliv. Jag har ju ingen glädje av att folk pratar om mina böcker när jag är död.
Men å andra sidan, om nu frågan handlar om att även ens nära och kära ska glömma en när man är död så vill jag ju inte gärna det! Att Mikael gifter sig en månad efter min död...
Men jag tror frågan handlar om att vara berömd, inte att vara ihågkommen, inte sant?
2 kommentarer:
Den handlade nog inte om att vara älskad.
Ja, utom på det sättet Jane Austen är älskad, kanske?
Om jag skulle bli berömd för något bra jag gjort skulle jag gärna vilja få lagom med bekräftelse för det medan jag lever (jag hoppas att vi inte bryr oss så mycket om sånt sen). Jag skulle gärna vilja uträtta något bra (skriva en massa superbra böcker till exempel) och då vill jag ju förstås att min samtid ska uppskatta det så att jag inte måste gå omkring och leva som missförstått geni. Och om jag till äventyrs inte var så värst genialisk så skulle jag vilja slippa alltför mycket uppmärksamhet, tack så mycket.
Att bli kändis tycker jag verkar så vidrigt cyniskt om det ska ske på det här nya sättet där man måste göra allt för sitt varumärke, så det avstår jag helst. Sitta i dressiner eller på Babel och försöka kläcka ur sig nåt fyndigt för att kunna sälja lite bättre, nej tack.
Precis, att man väljer att bli författare är ju inte bara för att man vill skriva böcker, utan också att man inte vill sitta i offentlighetens ljus och sälja sin själ. Författare ska ju vara ljusskygga. Men det är nya tider. Och om ingen kom till Babel skulle det bli ett rätt trist program, jag älskar att höra författarna diskutera.
Skicka en kommentar