Min värsta/bästa gråtpsalm

När min danske pojkvän hade gjort slut med mig åkte jag och min syster till USA och stannade där över sommaren. Vi bodde hos Johnsons, nära vänner till familjen. Ellen och jag var ute och turistade och shoppade varje dag, turismen var oftast utomhus så shopping i ac-klimat lockade dubbelt. Jag köpte en klänning gör $6 och mycket mycket mer. Vi fick ringa hem tre gånger efter mer pengar. Sista gången tror jag att jag tvingade Ellen, för att de inte kunde bli arga på Lillan. När vi hade varit i en superstor notaffär spärrade visa mitt kort för man fick bara köpa för en viss summa per dag. Och jag tror jag köpte 20 böcker. Och jag tog 6 rullar film, ja, så längesen var det, så givetvis var det en katastrof när vårt bagage kom bort mellan Heathrow och Landvetter. Men då höll morfar en bön och bad att bagaget skulle komma fram inom en timme, och de ringde efter två. Close enough, han var djärv på det viset. Mina föräldrar var kloka som skickade iväg oss. Dels har jag så många goda minnen med min syster och dels kom jag helt över dansken, vi hade bara varit ihop en månad, men när man är 25 och man tror man har hittat den man kommer att gifta sig med så blir det lätt en stor sorg. I alla fall en besvikelse. Nu är jag jätteglad att jag slapp undan och fick Mikael istället!

Men den sommaren hörde jag en psalm för första gången. Kyrkans engelska psalmbok har ju ca 100 psalmer fler än vår svenska, men jag kunde i princip alla de amerikanska också. Jag spelar ju och man ville gärna hitta om det fanns några guldkorn. Och jag hade varit på mission och bara lyssnat på religiös musik i flera månader, så jag trodde jag hade hört det mesta. Men Reid, som har varit stämledare i Tabernakelkören (denna koloss på 360 man som ändå kan viska), spelade nån video där en sång fångade mig på stört. Både musiken och orden tog tag i mitt hjärta och i slutet stod jag i deras kök och storgrät. Den som känner mig förstår att psalmen var Come, thou fount of every blessing. Jag har väl numera klarat att höra den utan att gråta, men mer än så är det inte. Drömmen vore att ha tabernakelkören som sjunger den på min begravning. Här kan ni lyssna på den: https://youtu.be/yMjgemSir0E

Lång historia, men jag ska komma nånstans, jag lovar. Alltid när den psalmen är med på generalkonferensen (den världsomfattande konferensen kyrkan har två dagar två gånger om året) blir jag så glad och gråter ofta av glädje och när någon fras berör mig mer än vanligt. Bölmaskin. Och för inte så länge sen, när den då nyaste aposteln, äldste Renlund, som är kusin till min farbror Bengt, hade talat jättebra, så kom då denna älsklingspsalm. Och plötsligt zoomar de in på en söt, smått korpulent man i kören. Och han ser ut som jag, med tårarna rinnande nerför sina kinder! Jag kan verkligen förstå honom! Det måste vara mäktigt att få sjunga med världens bästa 360-mannakör och orden går ju rätt in i hjärtat dessutom. Jag är så kär i den där gråtande gubben. Jag känner mig som om vi har nåt gemensamt. Orden om Kristus och hans försoningsoffer berör oss båda två. Vi älskar psalmen och har en gemensam andlig upplevelse när vi hör den. Ja, min favoritsånggråtare. Så vem tror ni jag ser plötsligt mitt bland brödrecept, haute couture-klänningar och klädda granar och kransar på Pinterest om inte just denne mannen. Och han har visst blivit "viral" med sitt sånggråtande. Tydligen blev många berörda av honom, och jag bifogar hans historia längst ner här. Den kan läsas http://www.ldsdaily.com/personal-lds-blog/the-powerful-story-behind-the-choir-member-who-cried-at-conference/.

During the Saturday Morning Session of the 186th Annual General Conference of the Church, members were treated to a stunning rendition of “Come, Thou Fount of Every Blessing.”

However, something unusual occurred during the song and members around the world took notice. The usually peaceful and composed smiles of the Choir quickly changed as the camera focused on a single member, C. David Belt. Belt was shown crying and singing emotionally through his tears. Conference-goers quickly related.

We had the opportunity to talk with Belt about what touched him and how he’s dealing with all the attention. Belt has been in the Choir for almost nine years; this is his nineteenth time singing in General Conference.

"Every time I sing with the Choir, I am so very profoundly grateful,” he said. “I am amazed that, out of all the very talented people out there who would love to sing with the Mormon Tabernacle Choir, I get to stand before my Maker and sing His praises with this marvelous group of people."

One of Belt’s favorite things about being in the Choir is singing the arrangements done by Choir music director (and conductor/composer), Mack Wilberg. They are “so beautiful, so elegant, so thrilling,” Belt said. “It is as if he has bottled my Savior’s love, condensed it into the sweetest nectar, and I get to drink it.”

The special arrangement of “Come, Thou Fount of Every Blessing” is no different. As Belt was singing, he felt the power of the Atonement wash over him.

“Elder Renlund had just told that story about the Aaronic priesthood administering the sacrament for one person, and that the Savior performed the Atonement for each of us individually.  I began to weep as soon as the song began.  I love songs about the grace of Jesus Christ, how He paid for my sins.  It’s very personal to me.  We had just sung, He to rescue me from danger interposed His precious blood.  He paid for MY sins, for ME.  Then we sang, Prone to wander, Lord, I feel it.  Prone to leave the God I love!  Here’s my heart.  Oh, take and seal it.  Seal it for Thy courts above.  

I love my Savior and I am so very grateful for what He did for me.  Songs like that one really touch me.”

Belt is humbled and grateful his testimony through music has touched so many.

“I pray that I will be able to help someone in some small way. I’m just one of 360 voices, and we all love the Lord and love to sing His praises.”

That was one thing Belt wanted to make sure everyone knew: We all have the power to change the lives of those around us by sharing our talents. He opened up about another powerful experience he had with the Choir.

An elderly gentleman, tall and so thin he was almost gaunt, approached Belt and asked to speak with him. He was wearing a dark suit and dark brown fedora. It was March 14, 2014 and the Choir had just finished their Sunday morning rehearsal for their weekly broadcast.

The old man extended a bony hand and introduced himself.

“I need to tell you,” he said with a slight tremor in his voice. “I’ve been going through a really rough time in my life lately. My wife has dementia. I’ve been her sole caretaker for two years now. I came down here today, hoping to meet you. Every Sunday, when I watch ‘Music and the Spoken Word,’ I watch you. You sing with such joy and enthusiasm. You have literally saved my life several times.”

Belt was stunned and could only mutter a ‘thank you’ as he gripped the man’s shoulder. It was a very emotional broadcast for Belt, who looked for the man in the audience, but couldn’t pick him out. The experience has stayed with him.

“I know we do good as members of the Choir. We touch lives and hearts. But this sacred experience brought that home to me in a very personal way,” Belt related. “We each affect those around us, people we love, our neighbors, co-workers, or even total strangers. It might be a deliberate act of kindness or just a smile and a friendly Word. Or it could be just singing your heart out. And in most cases, you will never know whom you have touched and how.

Minns ni den lille trummarpojken? Han som inte kunde bidra med något vettigt till den nyfödde Kungarnas kung? "I'll play my best for Him."

Det är allt nån av oss kan göra. https://youtu.be/HhFTXYB69pw