Vilosamt?

När jag åkte komet nu senast kom jag ju ihåg att det som för friska människor ser ut som vila, dvs att sitta på kometen istället för att gå, inte är vila för mig utan en stor ansträngning. Att man ska behöva påminna sig om såna saker efter nästan 23 år.

Samma sak gick upp för mig idag när jag inte orkade nåt mer efter att ha blivit duschad och serverad middag. Duschen verkar ju som en plusminusnoll-aktivitet, eftersom det enda jag gör är torkar mig lite efteråt. Men jag pratar med hemtjänstpersonen och jag sitter upp och håller i huvudet. Nu när jag är sämre efter veckan med Mikael borta så tar en dusch mer på krafterna än innan. Och på nåt sätt blir jag så förvånad hela tiden, som om jag hade glömt bort att jag är sjuk. Jag skyller det på att jag liksom aldrig hinner vänja mig vid mina nya gränser förrän de flyttas tillbaka lite till. Jag skyller på det, men det kanske snarare är så att jag är så duktig på att inte acceptera att jag är sjuk att jag tror mig själv.

Oj, jag väckte visst Mikael när det landade ett ljusbrunt flygdjur, som ser ut som en skalbagge när den sitter ner, fem centimeter från mig i sängen. Han hann inte flytta på sig innan jag hade krängt på mig glasögonen, fångat en pappersnäsduk och dödat honom. Flygdjuret, inte Mikael. Mikael hörde hur uppjagad jag blev, men nu har han somnat om. Tur, vill ju inte vara orsak till att han ligger och inte kan somna om! --Men vad är detta för sorts kväll? Nu flög en liten liten flygsak in i mitt öga! Är så glad att vi inte är på semester och har massa kackerlackor i lägenheten. Eller vad som helst som flyger, really, men kackerlackor är väl de största flyginsekterna som finns. Fy vad jag inte tycker om flygdjur, eller kryp eller kräldjur, eller såna som rör sig snabbt, som myror och silverfiskar, ja, allt som inte är fina, snälla, uppfostrade husdjur. Jag blev faktiskt lite skraj idag av Ms foton på ett egentligen vackert flygdjur. Men nej, jag är utmattad nu och då funkar logiken (men de är ju inte farliga) extra dåligt.