Det jag var rädd för

Jag har ju jobbat i sommar med min rädsla för att bli jättedålig. Och idag var jag hos psykologen och berättade om mina framsteg, för det tycker jag är rätt ord.

Däremot, eller kanske inte däremot, så har det delvis blivit så som jag var rädd för. Jag blir ju sämre hela tiden och märker det på i princip halvårsbasis. Nu i sommar har jag märkt ett nytt steg neråt på hälsotrappan. Dessutom har jag fått problem med mina smärtmediciner, både i form av medicininducerad huvudvärk och problem med magen, så just nu kan jag inte ens ta en Alvedon. Sånt där småont som försvann i det enorma ruset av Alvedon och Ipren förut, och även snäppet värre smärta som mildrades av Treo och Treo comp, sånt småont känner jag nu och det är så ansträngande även med hanterbar smärta. Magen, endometrios, huvudvärk, migrän, benont, nackont, ryggont, allt känns precis som det är och jag är så mesig!!!!! Är supertrött på det! Plus att jag har blivit sämre och all smärta är värre än för ett år sen.

Jaja, sånt är livet. Men det som är bra är att jag har jobbat mentalt hela sommaren med att tåla tanken på försämring och nu när jag är försämrad igen så vågar jag möta det bättre. Är lite rädd ändå, såklart, har t ex bokat av duschen två gånger i augusti så jag inser att jag måste justera min aktivitetsnivå ännu mer om jag ska orka duscharna, och det vill jag inte, men känslorna är lättare att hantera. Det är faktiskt sant att om man är rädd för något men låter rädslan vara kvar hos en, och att man liksom utforskar den eller tuppar upp sig mot den, så märker man att det värsta som kan hända är att man gråter. Och det kan man ju överleva.

Jag har också insett att den riktiga rädslan inte är för försämring utan för att bli så sjuk att jag inte kan prata, svälja, tåla minsta ljud, ljus, lukt. Och det är ett hemskt tillstånd. Men jag har Mikael, han är så snäll! Han tyckte vi skulle fira mina framsteg så han köpte firarmat på vägen hem. Och så kom mamma med så varma bröd att påsen var ljummen! Mammas bröd smakar ju inte bara bröd utan också moderskärlek.

Så trots att jag känner mig rejält vissen så måste jag komma ihåg att jag kan ha dagar som denna, när kroppen skriker men själen ler.

P.S. Allt är dessutom relativt. Jag duschade och tvättade håret i torsdags, eller rättare sagt så gjorde hemtjänsten det, och allt jag orkade idag var att spruta mer torrschampoo i och ta på örhängen. Och vifta på lite rouge och ögonskugga som jag inte är säker på fastnade för det gick så fort, och ett drag med läppglanset. Men när jag kom hem och såg mitt blekfeta ansikte i spegeln, så tyckte jag konstigt nog att jag var riktigt snygg! Så slutsatsen måste ju vara att stolthet över vad man gjort i kombination med att bli älskad, både av Mikael och mamma, och lite chokladtårta ovanpå det, gör mer för utseendet än en hårtvätt. I alla fall mer för det man känner inför sitt utseende.

Idag är jag kroppsaktivist! Jag visste väl att det skulle lyckas one of these days! Men då måste jag också tillägga att örhängena och gå bort-behån gjorde väldigt mycket för självförtroendet. Att ha höga bröst jämfört med midjebröst gör underbar skillnad!

Kom ihåg var ni läste det skönhetstipset först! En annan dag kan jag referera mina skönhetsprodukter! Gå bort-behån är i alla fall från Lindex och den modellen har hängt med mig i femton år tror jag. En t-shirtbehå med spetskupor som jag tyvärr har i storlek 100h. Hade 75f när jag hittade den. Tack och lov för Lindex! Där finns nåt för alla kvinnor! Obs! att ingen betalar mig för att säga detta. Vad heter det? Åsikterna är mina egna?

Simma lugnt!