Jag blev tipsad om boken How to be sick av Toni Bernhard och köpte den. Sen har jag inte orkat läsa den, men den här veckan har jag lyckats läsa några sidor om hur författaren blev sjuk. Jag behöver stirrvila efteråt, ca 5 min för 1 minuts läsning. Stirrvila betyder att man ligger blick stilla och bara möjligtvis stirrar i taket. Men tömmer, alternativt stänger av, hjärnan och låter kroppen göra av med så nära noll energi man kan. De första kapitlen är berättelser och det är rätt enkelt att läsa. Sen när man går vidare i boken kommer det nog att vara information snarare än en berättelse och det kan bli knöligt att läsa. Men tydligen är det första man behöver lära sig att livet innebär lidande. Inte bara lidande, och inte likadant lidande för alla, men ingen kommer undan. Så om man har besvikelser och lidande i sitt liv är allting precis som det ska. Jag ska tänka på den tanken i några dagar. Att allt är som det ska med mitt liv. Hade det inte varit ME hade det varit nåt annat. Hade jag föredragit att bli förlamad i en trafikolycka? Födas utan armar? Ha så svår psoriasis att lakanen varje morgon har stelnat ihop med blodet som kommit av att man kliat sig blodig i sömnen. Eller vara fotomodell och få höra att man behöver gå ner fem kilo, att man inte är nog snygg. Eller att nåt av mina barn dör eller blir svårt handikappad. Att jag är sociopatisk och ingen i världen älskar mig. Att min man dör, eller min systers man. Att skiljas.
Nej, av alla de där lidandena väljer jag nog mitt eget, om man såg alla med en lapp på och fick välja fritt bland samtliga montrar.
Så boken har redan hjälpt mig. Men jag ska fortsätta låta tanken ta rum i mitt hjärta, att allting är som det ska. Livet är lidande. Jag är inte orättvist och oskyldigt drabbad. Jag lever, och då lider man ibland.
Precis detta pratade en programledare och Åsa Nilsonne och två män jag inte kan namnet på på ett program på Kunskapskanalen i kanske förrgår. Superintressant. Att livet innebär lidande eftersom vi är känsliga för relationers och livets förändringar och ändlighet. Vi bryr oss och då lider vi. Alternativet, att ta ett chili pill när ens barn kommer in gråtande och har ramlat av cykeln, låter inte lockande! Eller när man får missfall och gråter och ens man kommer in, chillpillad, och säger Men det är väl inget att hetsa upp sig för. Nej, vi vill inte ha relationer med människor som inte bryr sig. Och bryr man sig så finns det inbakat att lidande kan orsakas av vad andra gör eller inte gör eller vad livet/naturen gör eller inte gör.
Kanske kan jag tänka i samma banor när det gäller mitt svåra med rädslan för sondmatningsstadiet. Blir det så så blir det så. Så är livet, trist varar länge.
Annars hade vi inte haft dikter och jazz och expressionistisk konst. Lidandet föder också kreativitet. Tänk, vilken bra författare jag kommer att bli.
2 kommentarer:
Filosofen Fars "Livet är orättvist" ter sig mer och mer sant. Mamma säger ofta att hon tycker det är jobbigt att andra säger "Varför du, du som är så god?" Hon orkar inte försvara sin tro, att Gud inte straffar utan har en plan att vi inte får mer än vi klarar och att livets cirkelträningsscheman ser högst olika ut för alla. Ändå frågade hon mig samma i går efter att ha pratat med en vän som lider mycket just nu. Jag har läst artiklar om moralisk skyldighet att försöka känna glädje i livet. Jag har lärt mig att livet ÄR att lära sig känna glädje. Jag har hört att livet är en plåga: värst vinner. Att ibland bara rida med vågen till andra sidan är svårt, men hjälper mycket för själsfriden. Många kramar.
Ja, det är ju inte så att bara de riktigt onda möter lidande. Du har många kloka tankar. Kramar till dig och mamma! <3
Skicka en kommentar