Sömnbristsymptom

Såg ett intressant populärvetenskapligt program om sömn i kväll. Mikael somnade under programmet. Hihi. Fast egentligen handlade det om vad som händer när man inte får sova. Tre försökspersoner höll sig vakna i 36 timmar och en testprofessor med läkarrock utförde olika tester på dem. Jag minns inte, men han testade fingerfärdighet eller vad man kallar det, tidsuppfattning, korttidsminne, reaktionsförmåga osv. När de fick se och själva läsa upp tio ord på lappar och skulle komma ihåg dem klarade jag tre. De andra klarade 7 resp 9. Fingerfärdigheten testade de genom att räkna hur många gånger de kunde studsa en pingisboll på ett rack. Nån minskade bara från typ 79 till 75, men de andra blev avsevärt sämre. De skulle också trycka på en knapp när trafikljuset blev grönt. Det lät de tittarna vara med på genom att man fick se en gata som i ett tv-spel. Närmast hitåt fanns en röd markering i vägen och från ett visst avstånd borta på vägen kom det saker mot en. Man skulle hinna ropa stopp innan saken hade åkt över den röda linjen, som betydde att man hade kört på den, en björn, en soptunna, osv. Totalt var det 12 saker som kom emot en och den sorgliga sanningen är att jag inte hann reagera på nån enda. Om man hade över 7 led man av svår sömnbrist och skulle inte köra bil. Det var förresten det som både Mikael och jag märkte. När vi först träffades övningskörde han med mig. Jag är ingen talang på området men det gick rätt ok. Men i takt med att jag blev sämre blev jag för stressad för att jag märkte att jag inte hann med att tänka, att reagera, hade fortfarande inte lärt mig vilken som var kopplingen och gasen. Jag har ju sagt förr att sen jag fick me har jag inte lärt mig nåt, vilket i högsta grad är en sanning med modifikation. Men som exempel vet jag ju hur jag brukar vara när jag sjunger. Tittar på noterna, sjunger ett par gånger, och så räcker oftast det. Men inte längre. Jag kan inte titta upp från noterna, för jag minns inte alls, och om jag tittar upp kommer jag inte ihåg var jag är och hittar inte tillbaka. En gång när jag sjöng solo medan de andra doade sjöng jag andra versen en gång till istället för tredje och märkte ingenting. Och böcker, filmer osv, jag har ofta ingen aning om ifall jag sett/läst dem. Vissa saker stannar bara inte ens kvar. Om jag dessutom behöver gå upp kl 8.30 så stannar det mesta inte kvar i minnet alls, t ex känner jag inte ens igen läkarna jag träffade i två timmar.

Så egentligen visste jag att jag hade problem på grund av sömnbrist. Teoretiskt sover jag tio timmar per natt, men det är inte god sömn, det är bara minsta möjliga för överlevnad. Jag är aldrig utvilad och pigg när jag vaknar. Kan ha idéer och vilja göra saker, men när jag sätter mig upp i sängen brukar planerna falla pladask. Och så kissar jag, och får sen ligga i sängen ca 5 timmar till för att ens orka gå upp och klä på mig. (Skillnaden på me och depression, sägs det, är att en deprimerad kan inte komma på vad de skulle vilja göra imorgon, den med me kan skriva en lång lista! Så det är inte mental vilja som saknas, utan fysisk ork.)

Jag minns på Akademiska när jag skulle kolla min sömn på deras labb att jag fick svara på frågor. Om jag ligger ner, t ex framför tv:n på eftermiddagen, har du lätt att somna?  Om du är passagerare i en bil, tenderar du att slumra till? Det var nån fråga till som jag inte minns nu, men jag svarade nej på alla tre. Nej, absolut inte! Snarare tvärtom, och då blir hela frågeställningen fel! De är ute efter att fånga dem som sover för dåligt och för lite, men jag som gör båda sen över 20 år får tre rena nej på deras frågor. Alltså sover jag jättebra och tillräckligt. Fast mitt svar är att jag har så svåra sömnstörningar att jag aldrig somnar i en bil, framför tv:n eller ens om jag tar mig en tupplur. Jag måste gå igenom de där frågeformulären de hade på Sköndal och se om det är nåt vi svarar ja eller nej på men som inte blir som frågeställaren tänkt sig. "Kan du njuta av samma saker du njöt av förr?" (Resor, musik, böcker mm mm, nej inget av det. Och inte för att jag är deprimerad, men jag kan inte resa pga me, orkar inte höra ljud pga me, och kan inte koncentrera mig på en bok pga me. Så nej. Men tolka för allt i världen inte det som depression! Det är fysiska orsaker som hindrar mig, inte ledsenhet.

Och trots att jag sover mer än de flesta har jag en väldigt hög nivå på sömnbrist. Akademiska förklarar det med att jag bara har ett djupsömnstillfälle per natt, när andra har minst två. Varför jag inte har mer djupsömn sen jag blev sjuk kan dock ingen förklara, ingen jag vet om i alla fall.

Jag tog sömnpiller när jag sov på akademiska. De hade inte sagt varken eller. Så jag sov ju i alla fall. Kanske skulle man testa en ny variant, inga sömnmedel alls i en vecka, kanske en halv, och se vilka strimlor av mänsklighet vi blir. Släng åt oss några test och se våra resultat hamna i den lägsta graden med de hjärndöda (sorry om nån känner nån, jag menar inget illa.)

Utanför me-patienternas egen krets är det nog svårt att förstå hur dåligt man mår, man får ju ändå jättemycket sömn. Men nån bit saknas.

Skulle kanske bli me-läkare i alla fall. Kanske blir klar lagom till pensioneringen. Ett år naturvetenskapligt basår. Fem år på läkarlinjen. Två år som (betald) at-läkare, sen 3-5 år för att bli specialst?? har jag fel?!?)

Fast jag vill bli författare. Jag längtar faktiskt till jag orkar tänka och skriva ihop nåt som är mer fångande än ett allmenligt blogginlägg med oftast väldigt lite plan och förberedelse. Jag längtar till processen.