Och Idag har vi varit gifta sex år. Jag älskar honom så mycket mer nu, om än med ganska mycket mindre energi. Men stilla entusiasm är också kärlek. Och han hade köpt blommor i min favoritfärg.
Och jag hade duschat, en dag kan jag i alla fall lukta gott. Men sen skulle jag bara tvätta ur handfatet lite snabbt, och bara duscha av golvet, och raka upp det. När jag stod där med rakan i handen blev jag andfådd och tänkte VARFÖR slutade jag inte när det var lagom?? Sen fick jag ligga platt på sängen och vila för att orka sitta och äta middag som Mikael hade köpt hem. Den här restaurangen som är vårt kök har en väldigt bra dress code, för de låter damerna sitta med blött hår i underkläder, och männen med svettkrulligt hår och springkläder. Han sa att han hade tänkt på några ställen att gå ut och äta på, men hade ändrat sig för att jag var så trött igår. Jag hade tänkt laga middag (enklare tänkbara visserligen) men orkade inte, hade också tänkt köpa en bukett blommor åt honom, när han inte var hemma, men det orkade jag inte heller. Så Mikael köpte hem varsin portion lövbiff med bearnaisesås och god sallad, alldeles perfekt lchf-mål dessutom. Jag tog en halvtimme på mig att få i mig nästan all maten.
Fast vad var det jag skulle skriva om egentligen? Jo, bröllopsdag. Jag har så mycket dåligt samvete för saker, mest för saker jag inte kan göra, men också för saker som jag hade kunnat hjälpa Mikael med (hålla ordning på tider och räkningar t ex) men jag orkar inte det heller. Och nu när vi åt sa jag på allvar/skämt att det var tur vi kunde gå på den här restaurangen, eftersom jag bara har orkat ta på mig underkläder, och en behå som var sorglig redan för ett år sen, eller två. Men den är så tunn och man blir inte varm av den. "Ja, för vem vet när vi kommer att gå på restaurang nästa gång? Det är kanske sista gången jag har orkat det", säger jag på lika mycket skämt som ledset allvar.
Och jag är inte ens hysterisk. Nu alltså. Jag blir ju bara sämre och har följt en stadig kurva neråt i 21 år. Jag minns att jag blev sjuk i september 1994, men jag la inte märke till datumet, för jag trodde det var nån halsfluss som skulle vara borta lika fort som den kom. Och sen vet jag inte när den gick över och me började. Men september är min jubileumstid.
Ellens Rob dog för tre år sedan för ett par dagar sen. Jag minns halvåret efter när jag sörjde och grät och tyckte så fruktansvärt synd om min lillasyater. Det halvåret blev jag så förvärrad att jag inte orkade klä på mig på daglig basis. Leva i täcke, tofflor och nån enstaka morgonrock. Så det där med att klä på mig, hämta posten och slänga sopor naggandes rejält. 0 av 3 i ett halvår. Sen blev jag bättre och orkade de tre sakerna igen.
Men nu har det ju visserligen varit sommar, men jag märker att jag får kämpa för att orka klä på mig, kämpa ännu mer för att gå och hämta posten, och slänga sopor gör jag bara nån gång i veckan. Klä på mig gör jag mindre än hälften av dagarna. Och jag inser att där jag var för tre år sen, under ogynnsamma och olyckliga omständigheter, där har jag hamnat idag igen, men som normalläge. När man inte har klätt på sig mer än i undantagsfall, och inser att detta är mitt nya normala, då blir man ledsen. Ledsen för att de där extrasakerna som gick med planering och smärtmedicin och offer av en vecka tråkvila före och en efter när man mår kass, det kanske jag inte klarar mer. Kanske bara kan äta på restaurang i vh, för att jag bara behöver sitta upp i bil i två minuter då. Man blir orolig, sörjer, och försöker hitta den nya tidens balansakt. Och även om jag är van vid att bli sämre, det är det enda som har varit konstant i 21 år, så är det ändå en jobbig process när man kommer till trappsteget och måste gå ett steg neråt. Så jag är inte jättelycklig idag. Hade besök för två dar sen och vi pratade en timme och det var för länge, så jag har varit kraschad i två dagar. Och så tog jag kodein idag, och möjligtvis känner jag mig deppig av kodein. Mamma fick riktiga depressioner när hon tog morfin, kanske är det så när man är lite känslig för medicin. Och om det bara är medicinnedstämdhet ska jag ju inte ta det för sant utan bara tänka att det är en ny dag imorgon.
Men då frågar jag Vilken sorts dag är det imorgon? En där jag kan klä på mig, lämna huset, gå till kyrkan, bli körd i rullstol dit och sitta i en specialbeställd liggstol? Nej, inte en sån dag. Kanske kan jag bryna en stek och in i ugnen, och öppna en påse potatisgratäng i en ugnsfast form. Det låter görbart. Det har jag trott flera dagar. Den där kottlettraden har stirrat på mig ett tag nu.
Nej, den här bröllopsdagen är jag jättedeppig. Och absolut inte för nåt med Mikael, han är bäst i världen, så länge han har socker i kroppen. Utan för mig, att jag inte känner mig nöjd med det sätt jag kan visa min kärlek. Ingen middag, inga blommor, ingen present, inget vilt eller ens lugnt sex, inte ens ett vackert kort utan baksidan av ett följebrev från apoteket där jag skrev nåt som jag inte tycker duger, fast han blev glad. Den här dagen är så speciell, och så orkar jag inte göra den speciell för honom. Och jag får ABSOLUT inte bli lipig nu, för kodeinet är ute ur kroppen sen två och en halv timme. Jag behöver verkligen att de hjälper mig på sköndal att hantera detta. Dels detta eviga minskande på det som är mitt liv. Det är hjärtskärande varje gång jag slutar göra nåt jag kunde förr. Och det här att jag inte känner mig nöjd med det jag gör för Mikael. Jag tror ju aldrig han skulle lämna mig för att jag är sjuk, det är ju vad psykopater på tv gör, men jag känner mig väldigt otrygg. Jag kan inte förstå hur, nej, det blir för personligt nu och det klarar jag inte. Men inget med honom, bara med mig.
Jaja, jag kanske måste gå upp och dricka en kopp Rooibos. För å trösta mig, lugna mig, få mig på bättre tankar. Inte alla problem avhjälps med att låtsashandla inredning för 5-6000:- på H&M Home eller Hemtex. Fast rätt många :)
Jag skrev ju tio saker som gör att jag älskar Mikael härom dagen. Det får nog täcka upp för dagens träiga middagsdejt (och det menar jag bildligt talat, det var inget träigt alls med själva maten).
Nya tag, nya dag.ar.
12 kommentarer:
Har du hittat nån lchf-potatisgratäng? Det vore nåt.
Ibland tänker jag tyvärr om nån i bekantskapskretsen "hur kan hon stå ut med att vara gift med honom?!" Men sen kommer den förnuftiga tanken "men hon är ju uppenbart nöjd!"
Glöm det dåliga samvetet för hur "lite" du bidrar med i ert äktenskap! Du tänker på praktiska saker. Mentalt och andligt ligger du i överläge jämfört med de flesta av oss. Och M är ju uppenbart nöjd! OK, du backar lite i taget, men det ÄR mest fysiskt. (Typ påklädning och hårtvätt.) Du utvecklas faktiskt på andra och viktigare sätt som är svårare för dig själv att se.
Jämförelse kommer inte från Gud utan nerifrån.
Gör du vad du kan? Nå, var då nöjd med din insats! Det är alla vi andra.
modren, stolt över dig!
Ja, jag ser inte alls de andliga eller mentala sätt som jag utvecklas på. Så det var väldigt snällt av dig att du påpekade för mig att jag är mer än vad jag inte orkar fysiskt.
M sa nåt citat för ett tag sen, typ if you think you're not good enough, tell that thought to go to hell, 'cause that's where it came from.
Å, varma kramar till dig! Grattis på bröllopsdagen, om än nån dag senare!
❤️❤️❤️
Tack, Mireille. Kärleken, vilken gåva!!!!
Återigen kommer modren med visdomsord som borde broderas på bonad!
Gör du vad du kan? Nå, var då nöjd med din insats!
Är så fascinerad över vad du betraktar som små och futtiga saker och din förfäran över att du "inte ens orkar med DOM"... detta med att du lever i underkläder, inte riktigt orkar laga mat och plocka disken, eller inte orkar gå på restaurang. För mig är dessa bedrifter när jag lyckas med dem: att nyduschad ta på sig rena (strukna!) kläder, fixa hår, sminka sig, ordna 3 måltider och 2 mellanmål, städa undan efter 3 måltider och 2 mellanmål. Visserligen är det i tillägg til annat som också skall rymmas inom mitt dagsverke, men jag kan ändå inte låta bli att undra för mig själv, är mitt normalläge kanske också rubbat. Eller är jag i själva verket lite rubbad?
Det här med att acceptera sjukdom, håhå jaja. Jag pendlar mellan att vilja veta för att kunna förbereda och lägga till rätta, och mellan att inte vilja veta för då tror jag inte att jag orkar möta det. Fnulade lite på det igår: att det är så konstigt att man blir deppig vid en försämring även om den inte utgör någon överraskning. Som en knytnäve i magen även om man vet att det kan hända vilken dag som helst, och så känner man sig fånig för att man deppar ihop över något som inte gör så stor skillnad mellan gårdagen och morgondagen trots allt. Och så har jag en återupptänd vrede mot allt "fånga dagen" och "lev i nuet". Jag vill inte ha det här nuet. Jag vill byta "nu"! Det är därför man härdar ut, för att man hoppas på något annat intalar man sig själv. Fast egentligen så vet man ju: att man borde acceptera och bara vara och låta det bli som det blir och vara nöjd med det. Suckelisuck. Jag håller tummarna för att de har en bra lyckoformel hos Sköndal!
Förrestn, tur att vi inte e gifta med varann. För mig betyder inte bröllopsdagen ett smack! Trevligt att vi klarade ett år till är det ju, men jag har verkligen noll behov av att bekräfta detta med tända ljus och what not. Jag märker ju att andra tycker det här är viktiga saker. Undrar om jag är rubbad -på riktigt! Vad tror du diagnosen heter?
Du är lätt att diagnostisera: osentimental. Men du har ändå dina julkänslor, så du är inte känsloliv inför tingen, men inte för tingens egen skull. Jag var ju 37 när jag träffade Mikael och vill gärna fira att vi hittade varann, att vi älskar varandra, att vi är lyckligare. Men gifter man sig som ung så är det väl att älskas som man förväntar sig. För mig var det lite "kors i taket!" över det hela. Men jag har å andra sidan hört om folk som gifter sig tidigare än jag som är tokiga med att fira både det ena och andra. Så ens personlighet har ju mer att göra än med ens ålder. Jag vill ju mest fira våra känslor, sitta uppklädd och sminkad på nåt trevligt ställe och kanske höra Mikael kommentera nåt i mitt utseende på väg dit, och visserligen titta varandra i ögonen, men ändå mer faktiskt bara prata. Men jo, så vill jag fira.
Skit, jag kom åt nåt så det försvann. Jo, mor är klok. Su har också dina ljusa stunder! Och inte är du normal! Om du bara orkar gå i underkläder och äta makaroner och köttbullar, så är det för att dina barn (inte just dina, menar jag, utan typ allas) tar så mycket energi. Man blir väl knte helt nöjd med sin sömn förrän de flyttar hemifrån? Även om man kan få nya saker att oroa sig för då... Fast jag är inte säker på att det var det du menade.
Grattis i efterskott. Jag har inget smart att bidra med i denna diskussion. Själv orkar jag ju allt jag behöver göra och det jag inte hinner stryker jag oftast för att jag tycker det är trist eller ovärt mödan. Det är väldigt orättvist att prata så bland en massa ME-drabbade, men det är dagsens sanning. Kan bara skicka en god tanke eller något liknande och önska dig en bättre dag i morgon och fantastiska forskningsresultat för dig och dina meddrabbade.
Jag tycker för övrigt att det är trevligt att fira bröllopsdagen på något sätt varje år. Mest för att så många äktenskap går sönder och att vi inte heller kan ta vårt äktenskap för givet oavsett vad som händer under nästa år, men också för att det blir något slags nytändning att välja varandra igen. Det sker aldrig speciellt storvulet, men ändå.
Jo visst kan man bli avundsjuk på folk som kan duscha när de vill, men lika väl som det bara är en del av livet, så förstår man att inte alla som kan duscha har perfekta, superlyckliga liv.
Jo barn kräver sitt. Fast när jag var som sjukast tänkte jag inte "jag har bara klätt på mig och tömt diskmaskinen idag" utan oftare: "skönt, jag klarade allt på min lista idag". Jag som annars är en rätt pessimistisk typ. Tycker du kan sluta sparka på dig själv i onödan.
Ja, så tror jag att min man också vill fira. Stackarn.
Men tur att man kan gråta en skvätt över vad som helst så man kvalificerar för diagnosen osentimental istället för psykopat.
Skicka en kommentar