Glad

På Sköndal tog ju sköterskan blod, och jag är svårstucken men är inte rädd. Särskilt inte om de använder en sån där liten fjärilsnål. Så när stackaren klappade och daskade och klämde på armveck, händer och uppe på armen, och hade provat två gånger och inte fått nåt (och varnade för att vi kanske skulle få åka till min vanliga vårdcentral om det inte gick -- fast då började jag yppa tysta Hail Marys för jag orkade inte hela balunsen med att åka till ett annat ställe), så sa jag nåt om att det inte går nån nöd på mig. Ja, gräv du bara, liksom. Och då sa hon att jag var hennes bästa patient (för att jag inte var rädd och svimmade) och jag har inte kunnat glömma det. Det gjorde mig så glad! Att jag som inte kan nåt kunde glädja nån annan, kanske till och med underlätta hennes jobb. Jag blir lite rörd av det!

Och vill så gärna skicka blommor till dem.

Som mamma säger, man blir alltid lite kär i den som botar en. Nu var det inte tal om någon bot, men nuförtiden räcker det med att inte skratta eller tro att jag är lat eller psyksjuk, så vill jag skicka blommor. Nu när jag tänker efter blev jag lite kär i han dr Cc som först gav mig botox, för att han verkligen botade mycket av migränet. Och så tyckte han att jag var rolig, så sista gången jag var där så var jag som pavlovs hund och skämtade hysteriskt och betingat i tjugo minuter. Det var tur att han flyttade. Men "kär" var jag. Och nu igen. På ett sätt skulle jag vilja bli läkare när jag blir frisk. Men jag är ju inte så vidare lagd åt det naturvetenskapliga hållet. Nej, jag får nog bliva vid min läst, som är orden. Det är underbart att jag har böcker i huvudet, men förfärligt att jag inte orkar få ut dem. Fast jag orkar ju inte heller klä på mig, så jag har fått sänka mina krav en hel del. Och det är väl självbevarelsedrift, säger jag och lägger snart bort telefonen så jag kan somna om. Drygt tre timmar räcker INTE. Wish me luck!