Jag har undrat de senaste dagarna varför det talas så mycket om flyktingar nu, när det har varit krig i Syrien i flera år. En artikel i Expressen (http://www.expressen.se/geo/carl-fridh-kleberg/darfor-flyr-de-till-europa-just-nu/) förklarade flera av argumenten. Till exempel har drygt fyra miljonerflyktingar tagits emot av grannländerna, bland annat Jordanien och Libanon. Inte länder man förknippar med välstånd, och till slut har till och med FN:s matpengar sinat. Dessutom har det i år redan registrerats 350 000 flyktingar vid EU:s gränser, medan det hela förra året bara var 280 000. För det tredje kommer snart hösten och vintern, då det blir farligare att fly, så folk får bråttom. Men det är inga strida strömmar av flyktingar vi får här, med tanke på att EU:s befolkning är drygt 500 miljoner. Då låter 350 000 plötsligt inte så mycket längre. Men allvaret i situationen benämns ändå som den värsta flyktingkrisen sen andra världakriget.

Sen läste jag, och många med mig, en f d hjälparbetares inlägg på fb om hur man hjälper. Okoordinerade, privata skeppningar av kläder och skor kan blockera hamnar och göra att den hjälp folk verkligen behöver inte når fram. (Sen förfasades jag över en persons kommentar om vad folk donerar för kläder: nerbajsade kläder och trosor med blodiga bindor. Somliga verkar ha förverkat sin rätt att kallas mänskliga.) Så på samma gång som hjälpen verkligen behövs, är det kanske svårt att veta hur man ska ge den. Jag tror på att ge pengar till UNHCR eller liknande. Just nu, sen kan man gärna samla kläder när det kommit hit några som behöver det. Behovet kanske finns här och var redan, det har jag ingen pejl på.

Det talas också om en snabbt växande fb-grupp som vill få till stånd en tv-sänd debatt mellan Hans Rosling och Jimmie Åkesson. Vet inte om det skulle bli för blodigt för public television. SD:s bleka devis om att hjälpa på plats låter visserligen rimlig, med 4 miljoner flyktingar i närområdet och säg 400 000 i EU. Men det ena utesluter inte det andra.

Jag ska i alla fall inte skicka blommor till Stora Sköndal, utan sätta in pengar till Läkare utan gränser. Jag brukar vara för dålig på att engagera mig i särskilda kriser eftersom jag gör donationer till humanitära ändamål för hela året i januari, men med mer förståelse för problemet så inser jag hur extraorsinärt detta är. Tänk själv att få ett sms med innehållet att FN inte längre kan ge dig och din familj mat. Det fick flyktinglägren i Jordanien besked om nyligen. Igår åt jag bara en burk vita bönor i tomatsås på hela dagen, plus nån deciliter yoghurt utspritt över dagen. Jag mådde illa efter överansträngningen på St Sköndal och orkade inte ens koka några ägg. Mikael var inte hemma, idag finns det fullt av kokta ägg i kylen, och jag åt två till frukost och två grillade kycklinglår till middag. Jag vet att man inte ska svälta sig, men jag har fortfarande svårt med dieten. Idag ville jag så gärna koka ris till kycklingen, men orkade inte när jag hade rensat kycklingen. Och jag ville stå emot. Men det är så lätt och gott att äta kolhydrater. Och inte messar FN mig och säger att maten är slut. De skulle gråta av glädje över vår kyl, frys och skafferi. Och rent vatten som kommer i kranen, och när man spolar. Om lilla Belle hade behövt fly så hade hon kanske inte klarat sig så bra i det kallare Medelhavsvattnet, hon har varken flytfett eller simkunskaper. De där barnen som inte ens orkar vifta bort flugor, mitt hjärta går i bitar när jag ser reklamen. Och när man får namn på den lille drunknade pojken, Alan, så ser jag framför mig hur det var nån av dem som vi bryr oss om. Och på Lesbos, på tåg i Ungern, eller i "ghetton" i Södertälje, så är det mina bröder och systrar. Jag brukar inte orka bry mig om stora tragedier, det tog hårt på mig när Rob dog, så jag skakar på huvudet och säger NEJ, som om jag ska vilja bort hemskheterna. Och nu när kvällssmärtmedicinen, en starkare sort än normalt, börjar verka, har jag energi nog åt nåt annat än ha ont. Det är nämligen riktigt förnedrande att inte bara inte kunna duscha när man vill och byta lakan när de stinker, utan att än värre inte orka bry mig om folk som är ledsna, svälter, är sjuka, dör, dör på Medelhavet eller i naturkatastrofer på andra platser i världen. Jag har ingen kraft att sörja dem, så jag stöter av självbevarelsedrift bort sorgen, vilket får mig att känna mig fruktansvärt inhuman. Läste nåns inlägg där hon sa lite samma, att hon har inte bett att få bli sjuk, beroende av andra, fylld av behov, osäkerhet, aggressioner, sorg, förnärmelse, ilska och indifference mot andra. Hon har inte valt att sjukdomen ska driva henne så långt mot det mänskligas bortersta gräns. Precis så känner jag, jag har inte haft lyxen att orka gråta åt barnen på havet eller på järnvägen i ogästvänliga Ungern. Idag läste jag en artikel och tårarna började bestämma själv. Och de kom.

Å andra sidan är detta också en fest i människans godhet. Ikea skänker 365 miljoner. Han norske hotellmagnaten skänker två, och lovar att husera så många av dem på sina hotell som myndigheterna ber honom om. Bekanta, folks vänner, skolelever, kändisar samlar pengar och engagerar. Det är rörande och jag blir glad att det finns så mycket civilisering kvar i oss att vi inte bara swipar till nästa story.

Hur många miljoner skänker du?

Skojar bara. Men mitt i detta kom en så rolig nyhet. Kronprinsessan Victoria är gravid! De ska få barn i mars. Jag blev så glad för hennes skull, kanske har hon väntat längre än till och med kungaspalterna!

Och ändå lite deppig, för vi hade Vanna även på kvällen, men Mikael tappade tiden när han programmerade och upptäckte plötsligt att han hade fem minuter tills han skulle vara volontär vid dopungdomarnas tempeltjänst. Tur vi bor inom synhåll. Men han hade inte gått ut med Vanna, så jag tog kometen. Var borta 20 minuter, var alldeles matt efteråt. Ja, det där att det som var värsta kraschen för tre år sen när Rob dog, är nu nya normala. Det är jobbigt.

Men nu är migränet under kontroll, för andra gången idag. Och min muffin top har blivit mindre. Jag tror jag gått ner nästan tre kilo. Fick ta ett hål längre in på bältet härom dagen. Men jag tror inte jag kommer att gå ner 30 kg. Jag mår så mycket mer illa nu och är redan allergisk mot saker.

Jag hade gärna vägt 57 kg och haft ett bröllop för 100 000:-. Men det känns inte så storslaget som mänsklig önskan betraktat. Fet och kinamat it is. Och så mycket av mina pengar som jag kan avvara till ett 90-konto. UNHCR har 900 164-5.