Sur å van

Har värsta migränet, det säger jag jämt, men den här är elak.

Men jag hanterar det så bra och det blir jag sur på. Alltså, att man ska vara så van vid smärta att man kan skärpa sig och prata i hela meningar och inte ens lämna rummet när maken plockar i och ur diskmaskinen (jo, porslin och bestick låter förfäääärligt). Och ligger med ljus i ögonen och ber bara Mikael släcka när han ändå går upp. Fast han tyckte vi skulle ha nån lampa tänd här hemma i lägenheten. Sån skit får man stå ut med när man är gift, kompromisser alltså. Ja, nu var jag ironisk.

Jag har till och med deklarerat.

Och jag tar maxdos, och mer därtill ibland, ska erkännas (jag ser bara till att inte överskrida dygnsdosen), av mina nyaste värsta mediciner och de lindrar bara i några timmar och sen är det tillbaka igen. Ikväll, eller ja, nu inatt som är kväll för mig, så har jag legat i soffan och önskat mig morfin. Skulle dock aldrig klara av att åka till akuten för att få det, så jag ligger och lider istället. Drömmer om att dricka fem liter cola så att alla blodkärl fläker ut sig som benen på en kvinna i gynstolen. Jag är i högsta grad passive aggressive, om nån är oklar över min ton.

Ja, och så är jag så sur på att man ska behöva ha det såhär skitjobbigt och ändå vara så van vid det att man kan fungera nästan som vanligt. Nästan, men kan skärpa mig så jag kan prata typ normalt, och jag skrev rätt siffror på deklarationen osv. Det _är_ synd om mig. Och så tycker jag inte om att vara sur.

Tänker på läkaren till en familjemedlem som undersökte en nyligen nackskada efter ett liv av ryggont. Hon reagerade inte på smärta som hon borde. Nä, hon är ju van! Det var som pojken med en magsjukdom och som alltid hade ont. Men så var det värre, och då åkte de in, och puckot till läkare förnekade att pojken kunde ha ont och verkligen inte svår smärta, eftersom han satt och lekte med leksakerna i väntrummet. Jag vet inte om jag har återgett den här förr, men borde man som läkare inte bara vara van vid människor med sin första erfarenhet av smärta, utan också de som inte har råd att lägga energi på att bry sig om smärtan som en icke-kroniker skulle göra. Man kan inte låta livet stanna upp för att man har migrän som spränger ens skalle. Inte när man vet att det kommer tillbaka om rätt kort stund. Mitt rekord i migränfrihet tror jag är tolv dagar på raken. Nej, då måste man ju av självbevarelsedrift finna ett sätt att inte bry sig så mycket. Tänka bort smärtan (det går sådär) eller i alla fall låta den samexistera med livet, för annars får man inget liv!

Men det är skit att man inte får avboka besök, får ligga still i mörkt rum med öronproppar och få maten serverad i sängen. Det är vad man vill. Men det är förfärligt att man kan bete sig så normalt att det kanske inte ens märks.

Kliv in i mitt huvud då, ska du få se!!! (Hade tänkt skriva det med versaler, men jag tål inte ljud så bra.)

Ja, men sur är jag. På att jag var stursk och satte på den #¥%§ diskmaskinen. Himla maskin å låta högt.

Men Mikael hörs knappt att han andas. Å, det var snällt av honom. Annars får jag väl ta öronpropparna som vanligt. Sura öronproppar.