Jag vet att utseendet är en världslig sak. Men just idag har jag varit extra kinkig. Facebook visade mig nämligen ett foto som jag taggats i för sex år sen idag. En person i familjen har födelsedag idag och för sex år sen satt jag på en stol och firade. Och var tjock på fotot.
Förra året firade personen jämna år med en snygg fest med mörk kostym. Jag hade en gammal men väldigt oanvänd festklänning från London som jag glatt visade upp mig i efter att ha gått ner 16 kg. Idag har jag gått upp dem igen, plus fem till gissar jag. Idag kunde jag knappt ha skärpet på mitt vanliga hål.
Kruxet är att jag mår bra av kolhydrater. Magen och peristaltiken mår bättre med kolhydrater och gluten än utan, inte ens migränet minskar av sockerfri diet fast jag gärna vill inbilla mig det som incitament medan jag håller på. Och när jag började med lchf förra januari blev jag så mycket tröttare de två första veckorna att jag inte gärna vill göra så mot mig själv förrän jag hämtat mig lite, både fysiskt och så att jag klarar att hålla humöret uppe utan bullar och brulépudding.
Det är så lätt att skylla på Mikael, som köper hem godsaker till mig. Idag hade han köpt både kanelsnurror och lakritssnören och jag ska inte avslöja hur karaktärslös jag varit ikväll. När jag bad honom ta med bullpåsen från köksbänken frågade han om jag ville ha mjölk till... Han känner mig vid det här laget, vet att fest och lyx och tröst går genom magen för mig. Jag vet att jag tröstäter för att hantera att jag är så sjuk men jag ska inte ta på mig hela skulden, för det är inte tröstätning som byggt denna kropp. Största delen är ME, sköldkörtelproblem och mediciner.
Så, när jag känner mig så tjock och vet att vi ska ta familjefoton i maj/juni och att jag inte kommer att ha gått ner 20 kg i vikt tills dess, låter jag så de två sista kanelsnurrorna ligga kvar i påsen? Nä, jag gör ju inte det. Har ätit bullar istället för kvällsmat, vilket ju inte mättar, så nu ligger jag här i sängen, fet, hungrig och självföraktande.
Jag kanske skulle tänka mig att köra strikt lchf från nu och tills Johan kommer. Vet inte hur många veckor det är kvar, men fem kilo skulle jag i alla fall kunna gå ner. Att ha gått ner bara lite gör säkert att jag känner mig mer okej med att vara med på kort. Och kanske känns värt den trötta späkningskänslan jag får av lchf.
Även om jag inte märker nåt dåligt i min kropp av att äta socker så vet jag ju att det är onyttigt. Känslan kan luras, det är därför man inte ska sluta mitt i antibiotikakuren för att man känner sig frisk redan. Jag kanske måste se det så. Min kropp vill ha socker och gluten, mitt sinne säger nej.
Men mitt svaga sinne säger inte nej, det säger kanske, kanske.
Fy.
10 kommentarer:
Om du bara vet hur jag känner med dig!
<3 upphöjt till en miljon!!
Jag förstår. Tro mig, jag förstår verrrrkligen.
Idag fick jag en klapp på magen och lyckönskningar av en dam i kyrkan.
Jag antar att jag inte behöver säga mer.
Klappade du tillbaka? Det är nog det enda som funkar. <3
Stina, det har jag också fått några gånger... /Ellen
Nej, jag sa typ "tack så mycket, men där är ingen" och skrattade fast det inte var det minsta kul och hoppades att ingen hört.
Ellen, vaaa?? Jag förstår inte...?!
Ja, hur mycket ska folk komma undan med bara för att de "bara vill väl"?
Känner med dig Stina! Egentligen ganska upprörande.
Min pappa gjorde bort sig rejält en gång på en personalfest när han sa till sin kompis "roligt arr du tog med dig din mamma". Det var såklart hans fru.
Man ska tänka sig för innan man pratar. Fast å andra sidan har vi väl alla nån gång klämt ur oss saker som vi inte är stolta över.
Lika bra att förlåta andra alltså :-)
modren
Jag vet att vi aldrig mötts, men jag måste ändå säga... USCH fy bubblan! Stackars dig! Jag är precis likadan. otillräcklig i min karaktär. Bara tillräcklig i omfång. Jag har också fått otaliga klappar på magen följt av ett grattis fast det bara varit godis och bullar i mig. Men men... Jag erkänner, maten lugnar, tröstar och hjälper när inget annat hjälper.
Jag hittar heller ingen väg ur detta. Ju eländigare jag mår desto mer äter jag.
Hur Ellen kunnat bli klappad på magen förstår jag inte alls. Hon är ju så smal.
Men de som ser oss lägger inte in sådana värderingar! De ser DIG / MIG och älskar oss oberoende vad. Vänd på steken, dömer du dina älskade för deras utseende? tror verkligen inte det!
Jag tror att min poäng är att folk inte tänker - oavsett hur liten eller stor man är. Som sagt, mitt BMI är någonstans under 20 och ändå har folk trott att jag är gravid, inte bara en gång utan flera (men då har jag inte varit hälften så snäll som du Stina, jag har istället svarat "nä jag är bara fet" - varpå de såklart försökt ursäkta sig och bortförklara. Jag hoppas att det då gör att de tänker till ett extra varv innan de gör så igen mot någon annan). Och så är min poäng nog att man därför inte kan ta sådana kommentarer på allvar. Alls. Ever.
Håller med Eva, de som ser och känner och älskar dig ser inte din vikt utan DIG.
/E igen
Är jag den enda som skrattar så jag kiknar åt B? Hans "Trevligt att du tog med din mamma" kommer förlänga mitt liv avsevärt, hahahahaha!
Kolhydrater, ja. En välsignelse och förbannelse på samma gång. Hela din kropp är väl som ett slagfält mellan dig och sjukdomen, och det här med vikten både syngliggör det och skapar känslor av maktlöshet. Och vad hjälper det med kostråd när det ledsna sitter i hjärtat och hulkar ändå.
Men kom ihåg det min bekant sa, kan man inte välja bort att vara ett fetto, kan man välja att vara ett fräscht fetto! Snygging! Sjukdomen vinner inte det slaget! Be Mikael måla dina naglar! Tånaglarna också! Hitta ett bra torrschampoo han kan borsta ur håret, så blir det feta fint och luktar okej några dagar till. A small step for mankind , but a giant step for självbilden.
Kram och hoppas krashen blir kort, att botoxet tar kanon och att med pac:ing blir livet lite mer uthärdligt.
Skicka en kommentar