Lagat middag

När jag kom upp satt Mikael fortfarande och jobbade. Det låg två kycklingbröst och ett paket bacon på tining och jag tänkte att jag kunde klara av att göra middag. För första gången på länge, för snabbmakaroner och köttbullar för en räknas inte som middag.

Jag glömde att fota maten såklart. Men jag tänkte att det inte skulle bli den gamla vanliga kycklinggrytan, med lök, paprika, jordnötter och currysås med grädde. Men vad blev det då? Jag tror man får beskriva det som toscansk gryta. Det var dels en tetrapack med blandade bönor, en burk vita bönor i tomatsås, en hackad gul lök som svettades med en röd paprika i småbitar och ett paket småklippt bacon. Kycklingen skar jag i pyttebitar och kryddade med tio kryddburkar som jag inte minns längre. Vitlök, lök, paprika, massa gröna örter. Och ett paket balsamico dressingmix och en kycklingbuljong. Och mjölk. Inte så toscansk. Det låter så lätt nu, men jag tyckte jag höll på i evigheter och så åt vi upp det på en kvart. Det är så otacksamt.

Jag hade känt mig så pigg när jag gick upp, hade legat och sjungit i sängen och tog bort gammalt nagellack, i badrummet alltså. På gott humör, bra i kroppen. Men efter middagen var det som att dra ut kontakten. Låg bara ner helt orörlig och orkade inte ens titta på tv. Tills jag kände att jag fått migrän, då tog det tio minuter tills jag tvingat upp mig för att pillra, och sen sjönk jag ner i soffan igen och var sur, ledsen, migränig, sötsugen och fullkomligt slut. Kroppens alla system skrek liksom, det var varningslampor överallt och jag tog Mikael i handen för att "tanka" motståndskraft. Inte hade jag räknat med att få en sån smäll. Hade svårt att stå ut, visste inte hur jag skulle orka hålla mig uppe ända tills nu när allt jag ville var att proppa mig full med sömnpiller, där och då, och bara sova och vakna glad en annan dag. (Den metoden funkar dock inte. Om jag tar sömnpiller vid "fel" tid, dvs inte när kroppen är beredd på det, så vaknar jag efter fyra timmar när stilnocten har halverats och kan inte somna om utan nya piller. Provat många gånger. Och dubbel dos varje natt är ett ohållbart och omöjligt pris att betala för att gå och lägga sig när man har lust, inte när kroppen har lust.)

Dessutom hade jag inte haft tålamod att pausa mer än en gång, väldigt kort. Så det var väl dessutom mitt fel att jag mår apa.

Såg en rolig video. En liten flicka satt och storgrät vid matbordet. Hennes bror verkade luttrad och frågade Have you had your nap today? No, I haven't, blev det för tittarna och pojken självklara svaret. You need a nap, sa brorsan matter-of-factly. No, I don't, storgrät tjejen.

Så känner jag mig ofta. Som att om det blir minsta fel i livet så klarar jag bara på håret att inte börja storgråta. Inte för att jag är deprimerad, det minns jag fortfarande hur det känns, utan bara för att reserverna är så illa små och töms så illa fort. Så i min hjärna lät samtalet: Jag har bara lagat middag, och nu mår jag skit , I need a nap!!!!! Fast jag har inte råd att sova på dagtid, och nu var klockan typ halv åtta, så det var inte tal om att lägga mig i sängen. Självplågeri.

Ja, en sån dag var det idag. Sur, sur sur.

Men det var i alla fall jätteroligt att laga mat. Och jag var glad när jag låg i sängen och sjöng. Synd att det roliga varade en halvtimme och det jobbiga efteråt fortfarande pågår.

Jag vet, klaga, klaga, klaga.

Men jag har det egentligen så bra, nu har jag fått nya ipren och magnesium som jag förväntar mig ska lösa alla mina problem. Och jag vet inte ens själv om jag är ironisk...

Det var en lång långfredag, det här. Nästan helt centrerad på mitt eget lidande. Hur kan det bli annat än fel då?!