Läste nyss ett inlägg, nåja, skummade underrubrikerna, på Design Sponge som hette Things that scare me. Tanken var att om man säger rätt ut, till sina bloggläsare till exempel, vad man är rädd för, så mister rädslan sin kraft över en. En av mina rädslor är inte att skriva saker på bloggen, så det kanske bara funkar sådär. Men saker jag inte vill erkänna vill jag ju inte erkänna. Vi får se.
1. Jag är rädd för att aldrig bli frisk, att rituximab inte funkar på mig, att de aldrig hittar nån bot. Dessutom är jag rädd att även om jag skulle få prova rituximab, eller nån annan medicin, såsmåningom, så är jag rädd att bli superdålig före det. Det är som en kapplöpning med tiden. Att inte kunna betala en räkning, inte ta mina piller själv, inte gå på toa själv. Ligga och lida, orörlig, i ett mörkt rum. Jag är livrädd.
2. Jag är rädd för att tänka på vissa saker för att jag blir så ledsen att jag tror att jag ska gå sönder. Trots att jag verkar väldigt öppen här är det saker jag inte vågar ta upp för att jag inte vet om jag har energi nog att hantera känslorna. Så jag är rädd för vissa känslor inom mig. Tydligen vågar jag inte heller specificera dem, förutom punkt 1.
3. Jag är rädd att jag aldrig ska bli smal igen, att jag aldrig ska älska mig själv så mycket mer oreserverat och som jag gjorde då. Och så är jag rädd för att erkänna att jag är så fåfäng att vikt är betydelsefullt. Men att jag ändå inte späker mig. Jag är också rädd för att vara inte bara den feta på korten vi säkert tar när Johan och familjen kommer från USA. Att vara både den tjocka och den sjuka skrämmer mig.
4. Jag är rädd för att jag inte ska veta hur man gör när man är normal, sen när jag blir frisk. Att jag inte vet vad jag ska bli, inte vågar söka jobb, inte kommer in om jag vill doktorera, gör dåligt ifrån mig om jag börjar översätta. Skriver böcker som blir refuserade. Att jag inte minns hur man skaffar vänner, inte kan bete mig om vi bjuder hem potentiella vänner på middag, är det så man gör?! Och rädd för att jag plötsligt får krav på mig, i äktenskapet, i familjen, i hemmet, i joggingspåret, i köket, i kyrkan, på jobbet. Att jag ska känna tvång att komprimerat rädda världen på 20 år istället för 40 som andra får.
5. Jag är rädd att Mikael ska dö. Nej, det vet jag att han ska. Jag är rädd att han ska dö för tidigt. När vi gifte oss tänkte jag att han nog gör det, diabetiker lever oftast inte hur länge som helst. Han har symptom redan, men inga som hotar hans liv och hälsa. Men det är en tidsfråga. Och sen Rob dog så tänker jag ett par gånger i veckan dels att Mikael har fått lågt socker och ligger medvetslös nånstans, och dels att han kan dö av nåt annat precis vilken dag som helst. Robs död var ju inte värre för nån än för Ellen, såklart, men nåt gick sönder i oss allihopa. Precis som när Johan skilde sig. Det man inte trodde kunde hända, hände. Och då händer det igen, vilket det gjorde. Och att ingen trodde att Rob skulle dö, vilket han gjorde, betyder ju då att då är det lika troligt att Mikael dör. Förutom att han är min make, bästa och trognaste vän, och gör allt här hemma, så kan jag inte se hur det skulle gå till om han dog. Och får jag sörja, eller måste jag vara stark för barnen, som ju har älskat honom längre än jag.
Fast just det där med att dö, det kan vi lösa. Vi kan skriva ner saker så det inte blir tjafs. --Jag vet inte.
Det var totalt utmattade att skriva de här sakerna. Orkar inte ens komma till nån slutsats eller ens avsluta.
16 kommentarer:
Det var modigt av dig att dela med dig av de där rädslorna. Kram.
I mörkret sägs det att man kan se ljuset, men rädslorna gör att vi blundar och ser ingenting alls! Jag är ofta som du, liten och rädd och vill sitta hos mamma och vara trygg. Men livet är läskigt fast mest troligt värt det ändå... på något vis.
Eva är inte som du och jag, Anja - tänk vad mycket hon kan säga på bara två rader! Det beundrar jag verkligen. Klokt och vackert sagt!
Jag vet inte om det fungerar, det där med att se rädslan i ögonen så försvinner den. Man ska ju inte bekymra sig för morgondagen. Bättre lita på att den faktiskt själv klarar av att bära sin börda. Som hittills. Även om vi stundtals knappt kan hålla hakan ovanför vattenytan.
Vi har ju bestämt oss för att ta ut glädje i förskott men inte sorg. Tror det är klok politik.
modren
Jag är rädd för samma saker som du utom det där med att verka normal, det känner jag inget behov att sträva efter och litar till min förmåga att hantera den bristen när det blir aktuellt. Men håller som vanligt med Modren om att det är bättre att ta ut glädje i förskott och ha förtröstan när det gäller resten. Funkar fint ända tills Leffe är lite sen från jobbet och jag tror att nåt förfärligt har hänt ...
Ja, dessa rädslor stjäl mycket tid. Jag är rädd för att livet till slut blir så plågsamt och meningslöst så att döden blir vännen, istället för fienden. Jag gjorde något riktigt dumt, fast just då kändes det rätt. Hade ett samtal med min man och fyra barn om döden. Sa att om jag väljer att ta mitt liv, så får ni aldrig känna någon skuld. Jag älskar er och ni har alltid gjort allt för mig och gett mig så mycket kärlek, men jag vet inte hur länge jag orkar bara vara. Det samtalet blev så fel, barnen punktbevakade mig. En av mina döttrar sa "mamma, om du tar ditt liv så tar jag mitt, jag vill inte leva utan dig. Så tänk på det, vi dör samtidigt". Fy fasiken vad jag ångrar att jag hade det där samtalet. Har haft ett nytt samtal och lovat att jag ska kämpa och att jag naturligtvis vill vara tillsammans med dem. Det känns bättre men jag ser fortfarnde vaksamhet i deras ögon. Så illa kan det gå. Tack för att du berättade, nu har även jag avlastat mig. Många kramar till dig från Lena
Tuffa bekännelser. Kära anonyma Lena, det gör ont i mig av medkänsla när jag läser vad du skriver. Men jag tror att en sån här blogg kan vara till hjälp och nytta. Vi behöver alla avlasta oss när vi gör "dumma" saker och säger saker vi ångrar. Men vi kan bara göra vårt bästa.
Och i morgon är en ny dag.
modren
Kram och tack till dig, Monnah. Alltid.
Läskigt fast mest troligt värt det. Så bra uttryckt, Eva!
Ja, ta ut glädje i förskott är ett jättebra knep. Heja modren.
Jag har i alla fall trott att du ÄR normal, Sara!
Jag förstår dig, Lena. Jag har dock redan varit där där döden är en vän, inte en fiende. Det var när jag hade flyttat till Stockholm och inte hade någon läkare och min insomnia var som värst. Jag blev halvt om halvt galen då. Fast jag fick ju ordnat det med sömnen och har sovit med piller i alla fall hjälpligt de senaste sex åren. Så jag tänker att om jag blir sån igen, att jag längtar efter att dö, så ska jag minnas att saker kan ordna sig! På sätt som vi då inte ser. Dina barn kanske behöver förstå att dina rädslor inte handlar om nuet, utan hur du ska klara om du blir värre. Då kan de nog känna sig lugnare. Och jag oroar mig också för att livet ska bli outhärdligt, eller att sjukdomen ska bli outhärdlig snarare. Men vi avlastar rädslor och går vidare. Vi stöttar varandra.
Vilket bra inlägg. Det hær var givande. Bloggen på sitt bæsta.
Jag konfronterade en av mina rædslor igår och det var något av det tuffaste jag gjort i hela livet, men så skönt på sætt och vis att processen ær igång och jag inte skjuter den framfør mig. Upptæckte att hade jag väntat hade det kunnat bli hundra resor värre. Æven om mitt worst case scenario möter mig i andra ænden av det hær så kan jag veta att jag gjorde mitt bæsta før att ta tjuren vid hornen.
Haha, robottesten var att klicka på rätt ölsort. Jag misslyckades.
Roboten med öl! Det ska inte vara nåt roboten har jag sagt! Och verkligen inget med öl!
Hoppas du inte möter worst case scenario sen då. Fast gör man det så klarar man sig också. Folk gör liksom det. Otroligt. <3
Funderar över varför vi så ruskigt ogärna talar om vad vi är rädda för. Och så ogärna visar att vi är sjuka. Vi fnissar upp oss till tänderna bara för att folk inte ska veta hur vi verkligen mår.
Undrar varför. Är det för att svaghet är förbjudet?
Vi hjälper inte andra genom att låtsas, bara genom att vara ärliga.
modren
Jag vet ju inte vad andra är rädda för, endast att jag är rädd för att misslyckas och att det sedan är kört. Ingen kan väl någonsin tycka om mig, vilja vara med med mig då. Jag är avslöjad och mitt kanske sanna jag är sämre än vad jag vill vara. Det är lite som att hålla in magen hela tiden. Men egentligen älskas man väl lika mycket med en icke indragen mage (alltså om man misslyckas) En äkta kärlek älskar alltid någon massvis, men kanske inte alltid det personen gör... Kärleken är djupare än så!
Jag tror alla misslyckas hela tiden med att vara de de vill vara. Att det är att vara människa. Men det kanske känns lika läskigt fast man är i gott sällskap.
Skicka en kommentar