En stund efter middagen fick jag våldsamt ont. Inte nån speciell stans, utan i bröstet och magen, dvs halva bålen. Smärtan var svår, jag gick omkring och skrek och böjde mig åt alla håll för att hitta en vinkel som inte gjorde ont. Gick på toa, drack mjölk, inget hjälpte. Pulsen var 90, så normal. Det gjorde så pass ont i nåt som kunde var hjärtat att jag inte visste hur jag skulle stå ut tills Mikael kom hem från träningen och vi kunde åka till akuten. Och jag har me, jag hatar akuten, det är görjobbigt att ligga där, men detta kändes så otvetydigt fel att det behövde kollas upp. Men så försvann det efter en kvart. Nu känns det ingenting längre. Och jag behöver knappast oroa mig för att det ska ha varit hjärtat, det går väl inte över på en kvart?
Hur som helst, så tänkte jag på att det är lite sorgligt om jag har haft en kvart med svår smärta och hundra eller tusen kvartar utan. Men att det är smärtan jag skriver om. Fel! Och över till ett annat ämne.
Mikael och jag pratade om pacing igår. De två senaste gångerna vi pratat om det de senaste par dagarna har jag börjat gråta. Det är nåt som liksom hotar mig med pacing, nåt som har med mina känslor att göra, men jag hinner inte fånga känslan och analysera den, jag bara börjar gråta och så har jag glömt varför. Så jag hoppas att den nya me-mottagningen inte kommer att ha såna psykologer som den gamla, utan att detta är nåt jag kan få hjälp med. Har velat gå till psykolog länge, men har inte vågat dra igång allt, släppa fram känslor och sånt och riskera att personen tänker att vid trötthet får man ju bara skärpa sig. Men vad gäller pacing så behöver jag väl inte veta vad det är som jag kopplar till nåt jobbigt, jag kan ju börja tänka på det i alla fall. Så idag tog jag paus när jag klädde på mig. Om jag kommer ihåg att huvuduppgiften är att ta det lugnt, inte klä på mig, så klarar jag bättre att känna efter när jag behöver en paus. Och egentligen ska man ju inte ta paus när man behöver det, utan i förväg. Så jag har väldigt mycket jobb framför mig. Det känns kontraproduktivt att lägga massa energi på nåt som jag egentligen vill ignorera (sjukdomen), men jag vet att om jag gör vardagssaker smartare så kommer jag att få mer energi än vad jag har nu.
Mikael säger att det är synd att jag aldrig idrottat, för jag inser inte vissa saker om energianvändning. Jag ser att gå en kilometer som samma sak som att springa en kilometer. Ser bara sträckan. Men springa tar mer energi än gå, likaså tar det mer energi att klä på sig jättesnabbt för att man ska hinna klart innan man märker att man är för trött, är vad det tar om man gör det långsamt och vilar/återhämtar sig innan man fått soppatorsk.
Exemplet med soppatorsk är förresten jättebra. Om man kör och kör och bensinen tar slut får man problem. Man får antingen gå till närmsta mack, eller hitta nån som kan köra en. Man kanske är på väg till nåt viktigt som man kommer försent till för att man inte har varit förutseende. Detta förstår jag på alla plan. Detta kan jag översätta till me och pacing. Dvs om jag inte håller koll på energinivåerna och fyller på innan de är slut, kommer det att kosta mig massa extra energi att fylla på. Gör jag det smartare kanske jag kan börja få energi över, att använda till att läsa till exempel.
Jag har ju vetat om det här med pacingen och att anpassa sin energi i många år. Men jag har mest sett det som att inte göra mer än jag orkar. Men det är bara ena halvan. Andra halvan är att göra det jag gör på ett smartare sätt för att spara energi. Bilexempel igen: Eco driving är ju populärt. Härom dagen på top gear körde de varsin skruttig sportbil från bath till slough, tror jag det var, på en tank bensin. Och då var de tvungna att köra bensinsnålt för att ha en chans att komma fram. Vilket bevisar att en kilometer inte bara är en kilometer, som jag tror.
Dessutom har Mikael fått lågt socker när han varit ute och sprungit de senaste två gångerna. Det får han aldrig när han cyklar, simmar eller på gympan. Inte heller när han spelade innebandy innan han skadade sig. Och absolut inte när han går på promenad med vanna. Springa tar mer energi än gå. Det är hans olyckliga sockernivå ett bevis på. Det borde jag fatta, och det gör jag. Om jag gör saker långsamt jämfört med hur jag gör dem nu, fort eller görfort, så kommer jag att få energi över! Jag fattar däremot inte varför jag inte har tagit åt mig det här tidigare. Pacing by numbers handlar om att aldrig gå över sin anaeroba tröskel, för då fungerar våra muskler väldigt dåligt och vi får kvar slaggprodukter mm som ger smärta. Det visste jag. Men det är mer än "snabbt eller långsamt, bara du inte gör mer än du orkar". För gör du det långsamt så orkar du mer!
Å, vad jag äntligen har fattat detta.
Tänk att man kan veta nåt så länge utan att verkligen fatta det. Men så glad jag är nu när jag kan börja arbeta på detta på riktigt! Och jag ska absolut inte skuldbelägga mig själv för att jag inte har fattat det förr. Man gör så gott man kan. Man kan inte förstå saker förrän man är beredd att förstå. Och när eleven är redo, kommer läraren. I detta fallet Mikael, sockret, top gear och bensintanken.
4 kommentarer:
Har du någon pulsklocka? (Har för mig att vi pratat om det här för länge sen, men har glömt).
Att ta pulsen på telefonen funkar ju sådär eftersom man inte gör det just när man behöver. Pulsklockan larmar om du höjer pulsen och påminner om att genast ta en paus/sänka tempot.
Fast min har nog slut på batteriet eller om det är något annat fel, så jag tror att jag får göra allt i vilket tempo jag vill (vilket oftast är snabbt så jag ska hinna färdigt innan jag blir trött).
Undrar om de kommer att ha nåt café på ME mottagningen? Pacinggrupper? (Inte för att jag har kunnat vistas i grupper på några år, men jag kan ju alltid inbilla mig ...)
Det finns förresten ett barnprogram som heter Lata Lucy, och hon säger alltid "Hmmm, jag undrar om det finns något latare sätt att göra det här?". Det är en replik att bära med sig.
Men är det inte så att du samlar dig, kanske länge, för att orka klä på dig. Om du då ska avbryta och vila dig mitt i, så orkar du inte göra färdigt? Om något man måste göra drar ut på tiden, så hinner man inte göra färdigt innan koman slår till. Och så är vi rörelsehetsiga till vår natur (morfars starka arv), dels gäller det att hinna så mycket som möjligt när man väl är uppe. Jag har svårt att få den ekvationen att gå ihop.
modren, numera mindre hetsig i rörelserna p g a åldern
Det där med pacing är en helt konst att förstå och lära sig. Man ska jobba långsamt, helst inte stå upp, ta många pauser osv. Men så mår man helt plötsligt lite bättre en dag och då är alla tankar på pacing som bortblåsta :-P
Jag blev så glad nær jag læste det hær! På det dær viset som nær man ser någon som lær sig cykla, och plötsligt börjar hitta balansen!
Och lyssna før en gångs skull inte på modren, æven om jag aldrig trodde att jag skulle sæga det. Du kommer visst orka genomföra, just dærfør att du pausar!
Jag behövde ofta sætta mig mitt i det mesta, men det ær jobbigt at bæra køksstolarna hit och dit. Jag kan tipsa om IKEAs billigaste pallar, tror de kostar några tior och går att stapla. Dessutom væger næstan ingenting så de ær inte jobbiga att flytta. En sån bredvid diskmaskinen, på væg till badet etc...
Skicka en kommentar