Vilken dag!

Har varit på spännande utflykt idag! Visste inte hur jag skulle orka, för huvudsmärtan gör mig så trött. Men vi är bra på att sätta på locket och bara göra. Det var i vilket fall som helst väldigt trevligt. Vi var hos mamma och pappa och festade bokstavligt talat på smörgåstårta och sen gräddtårta. Mmm, det var så gott!

Sen pratade vi en stund, och det var så skönt att ha nåt som flyttar fokus från huvudet.

Till slut åkte vi hem och åkte först förbi stora vitsippedalar, kolonilotterna och hästhagarna som finns norrut från deras område. Jag har sett så mycket vitsippebilder att jag bara måste se några i verkligheten. Och det var underbart!

Sen åkte vi hemåt, och bredvid rondellen mellan våra områden var det valborgseld. Den var på upphällningen, men jag fick ändå en smak av den och folkskaran och stämningen och den underbara lukten av brasa.

Sen åkte vi in och tittade på nybygget. Såg mycket spännande där också.

Sen låg jag på soffan och tyckte synd om mig själv. När jag inte hade nåt annat att koncentrera mig på kändes huvudvärken så svår. Och efter nån timme, eller två, så var det som om nån stängde av en knapp i huvudet. Nej, inte stängde av, men växlade till en lägre växel. Så att jag kände det, från en sekund till en annan. Nu känns det uthärdligt, inte sådär som att jag kryper runt i mitt eget skinn och blir galen.

Kunde inte haft en bättre dag. Det skulle vara om jag hade orkat tvätta håret då. Men vad finns det morgondagar till?

Tekniskt fel

Igår när jag klagade på mitt huvud skrev jag att jag vill förstora mina blodådror. Fast felet är att de är förstorade och att man vill förminska dem. Jag trodde det var tvärtom, att det bultade för att trycket i dem är högt för att de är för små. Tydligen bultar de för att det forsar fram blod i för stora ådror. Och här har man haft migrän i hur många år som helst och så har jag fattat själva mekanismen fel. Koffein drar ihop ådrorna och det är det man vill. Få se om jag kommer ihåg det.

Idag har jag sovit för lite, vaknat med samma huvudvärk, och mått illa av risgrynsgröt. Den tvingade jag i mig för att jag hade tagit två Naproxen, en Alvedon och en Treo och vill skydda magen. Jag vet att det är lite mycket medicin på en gång, men denna huvudvärk går inte bort på normaldos, det har jag redan provat. Får ta till det större artilleriet. Jag tar normalt inte så mycket på en gång och rekommenderar det inte.

Nu ska jag vila mig och önska huvudvärken dit pepparn växer.

Sur å van

Har värsta migränet, det säger jag jämt, men den här är elak.

Men jag hanterar det så bra och det blir jag sur på. Alltså, att man ska vara så van vid smärta att man kan skärpa sig och prata i hela meningar och inte ens lämna rummet när maken plockar i och ur diskmaskinen (jo, porslin och bestick låter förfäääärligt). Och ligger med ljus i ögonen och ber bara Mikael släcka när han ändå går upp. Fast han tyckte vi skulle ha nån lampa tänd här hemma i lägenheten. Sån skit får man stå ut med när man är gift, kompromisser alltså. Ja, nu var jag ironisk.

Jag har till och med deklarerat.

Och jag tar maxdos, och mer därtill ibland, ska erkännas (jag ser bara till att inte överskrida dygnsdosen), av mina nyaste värsta mediciner och de lindrar bara i några timmar och sen är det tillbaka igen. Ikväll, eller ja, nu inatt som är kväll för mig, så har jag legat i soffan och önskat mig morfin. Skulle dock aldrig klara av att åka till akuten för att få det, så jag ligger och lider istället. Drömmer om att dricka fem liter cola så att alla blodkärl fläker ut sig som benen på en kvinna i gynstolen. Jag är i högsta grad passive aggressive, om nån är oklar över min ton.

Ja, och så är jag så sur på att man ska behöva ha det såhär skitjobbigt och ändå vara så van vid det att man kan fungera nästan som vanligt. Nästan, men kan skärpa mig så jag kan prata typ normalt, och jag skrev rätt siffror på deklarationen osv. Det _är_ synd om mig. Och så tycker jag inte om att vara sur.

Tänker på läkaren till en familjemedlem som undersökte en nyligen nackskada efter ett liv av ryggont. Hon reagerade inte på smärta som hon borde. Nä, hon är ju van! Det var som pojken med en magsjukdom och som alltid hade ont. Men så var det värre, och då åkte de in, och puckot till läkare förnekade att pojken kunde ha ont och verkligen inte svår smärta, eftersom han satt och lekte med leksakerna i väntrummet. Jag vet inte om jag har återgett den här förr, men borde man som läkare inte bara vara van vid människor med sin första erfarenhet av smärta, utan också de som inte har råd att lägga energi på att bry sig om smärtan som en icke-kroniker skulle göra. Man kan inte låta livet stanna upp för att man har migrän som spränger ens skalle. Inte när man vet att det kommer tillbaka om rätt kort stund. Mitt rekord i migränfrihet tror jag är tolv dagar på raken. Nej, då måste man ju av självbevarelsedrift finna ett sätt att inte bry sig så mycket. Tänka bort smärtan (det går sådär) eller i alla fall låta den samexistera med livet, för annars får man inget liv!

Men det är skit att man inte får avboka besök, får ligga still i mörkt rum med öronproppar och få maten serverad i sängen. Det är vad man vill. Men det är förfärligt att man kan bete sig så normalt att det kanske inte ens märks.

Kliv in i mitt huvud då, ska du få se!!! (Hade tänkt skriva det med versaler, men jag tål inte ljud så bra.)

Ja, men sur är jag. På att jag var stursk och satte på den #¥%§ diskmaskinen. Himla maskin å låta högt.

Men Mikael hörs knappt att han andas. Å, det var snällt av honom. Annars får jag väl ta öronpropparna som vanligt. Sura öronproppar.

Man ska ha husvagn

Jag har konkurrens

Alltså, hundstackarn är dum som ett spån, förstår till exempel inte att man kan gå i skuggan om man är varm. Men hon fattar andra saker oerhört bra. Till exempel har hon slutat skälla utanför min sovrumsdörr och väcka mig. Men idag var jag vaken med dörren stängd, men knäpptyst, och det fattade hon skillnad på, och gnällde lite och ville in. Mikael var nämligen och klippte sig men jag hörde skrapade ljud utanför och trodde att han ställde fram utemöblerna. Vanna låg som vanligt så nära mig man kunde komma, lagom skönt med 26 grader i sovrummet. Men sen flyttade hon sig till hörnet av sängen och spetsade liksom öronen, men bara halvt om halvt. Några minuter senare höjdes beredskapen ytterligare, och sen hördes nyckeln i låset. Jag vet inte om hon hör honom eller luktar honom, hur som helst så fattar hon när han är på väg. Ibland vill hon inte hoppa ner från sängen själv, för hon får inget bra landningsgrepp med klorna på parketten, och då är hon drama queen och vill bli buren. Men idag hoppade hon livligt och jag överdriver inte när jag säger att jag tror hon flög 1.5 meter i luften. Hjälp, vad hon älskar Mikael.

Efter en liten stund satte Mikael sig i tv-fåtöljen med skinka och brieost. Han hann inte mer än sätta rumpan på tyget förrän hon har skjutit sig själv upp i hans knä och står med nosen en centimeter från hans mun eller näsa eller vad det är hon vill åt. Sen kör hon sin lilla ritual, går ett varv i hans knä innan hon lägger sig i en ring, tittar uppfordrande (men dyrkade) på honom och petar på hans hand med tassen. Klia mig. Reagerar han inte så petar hon igen. Och när han kliar henne så börjar hon stöna av välbehag. När han tröttnat och vill äta är hon däremot helt förlamad och han får lyfta över henne i soffan.

Detta händer så ofta. Och hon kan inga tricks, förstår inte att bry sig om andra eller jaga katter eller ens leta efter döda råttor i skogen. När de andra hundarna i området skäller på varandra sitter hon orörlig och stirrar i fjärran. Inget bekommer henne. Tills någon ringer på dörrklockan, då blir hon som besatt.

Hon har sina små rutiner.

Undrar om den känslan jag har när jag ser på Vanna är samma som Gud har när han tittar på mig. "Hon har sina små rutiner".

Eller hur!

Ny idol

Jag har ju förut haft en modeidol i den danska kronprinsessan Mary. Tycker fortfarande mycket om hennes stil, men hon har fått total konkurrens sen holländska A öppnade mina ögon för det holländska kungahuset. Deras drottning heter Maxima. Hon är så vacker, smal men inte anorektisk som Mary, Kate, Rania och Letitzia. Och det allra coolaste med henne är att hon har sånt liv i sig! Ibland vinkar hon bara sådär svalt leende som alla kungliga gör, men ibland ser hon charmig, rolig och fullkomligt magnetisk ut. Tycker jag, som föredrar den galna glädjen framför den svala. Även om jag personligen ännu inte har lyckats kombinera den galna glädjen med grace och stil som Maxima har. Men kolla in den här kvinnan. Hon lyser!

Här är hon med en av sina döttrar. Bilden är bara nån dag gammal, tror jag.

Och förresten har hon ibland riktigt galna kläder på sig. Inte riktigt min stil. Men det är ok, för hon kan bära det! Så mycket bättre med lite excentrisk skönhet än bara sval elegans. Tycker jag.

Dagens klokord

Curvylicious

Ni kommenterar snabbare och klokare än jag hinner med att svara på på mitt inlägg om hur tjock jag är, så jag svarar här och nu.

Dels föll jag för tanken att jag inte avgör om jag älskar mina närmaste beroende på om de är tjocka. Så självklart. Ska tänka så lm mig själv också.

Och så var det nåt om att ifall man är en tjockis så kan man i alla fall vara en snygg tjockis. Inte tjockis, inte svullo, men jag minns inte ordet. Och så såg jag den här bilden. Curvylicious!!!

Tack för all peppning!

Thailändska lyktor

De här lyktorna är från en festival i Thailand. Hade varit fint att alla bröllopsgäster sände upp såna, men jag hade så mycket ideer och alla gick inte att genomföra. Jag har glömt vad lyktorna heter, blandar ihop det med nåt jag tror är en maträtt? Tom ka gai?

Mikael och jag har i alla fall tänt en sån här lykta en gång. De fungerar som en luftballong, att eld värmer luften inuti grejen och då lyfter den för att den blir lättare än den kalla luften runt omkring. Tror jag.

Vi var på andra sidan, nedanför mammas och pappas område, där det förut bara var lera och gräs. Den sköt i höjden jättefint! Förvånansvärt högt och snabbt, och vi bestämde oss fort för att följa efter den i bilen. Lättare sagt än gjort. Till slut var den bara en gul prick, men så kom det träd, precis innan man kommer till motorvägen. Hmm. Träd. Eld som brinner. Vi såg för oss hur lyktan fastnade i träden och satte eld på hela skogen! Men det gula ljuset försvann som väl var, vi vet inte om vi aldrig hann ikapp den igen eller om den fastnade i träden men brann ut. Det var i alla fall ett riktigt spännande äventyr.

Apropå äventyr så har jag en tanke om att köra hemifrån och svänga höger eller vänster enligt ett mönster och se var man hamnar. Det blir en annan gång.

Sommarhus

Mikael och jag har köpt ett sommarhus!

Skojar bara, det är Taj Mahal.

Sommarhus

Mikael och jag har köpt ett sommarhus.

Skojar bara, det är en lantegendom i England.

Sommarhus

Mikael och jag har köpt ett sommarhus!

Skojar bara, det är ett townhouse i Paris.

Sommarhus

Mikael och jag har köpt ett sommarhus.

Skojar bara, det är ett slott i Kroatien.

Sommarhus

Mikael och jag har köpt ett sommarhus!

Skojar bara, det är ett slott i Tyskland.

Måndagsbuketten

Kvällsfilosofering

När man spänner loss behån på kvällen och det kan komma brödsmulor och långa tappade hårstrån, då känner jag mig som en arbetshäst som har harvat hela dagen men nu blir av med betslet och plogen. Lössläppt!

År och vikt

Jag vet att utseendet är en världslig sak. Men just idag har jag varit extra kinkig. Facebook visade mig nämligen ett foto som jag taggats i för sex år sen idag. En person i familjen har födelsedag idag och för sex år sen satt jag på en stol och firade. Och var tjock på fotot.

Förra året firade personen jämna år med en snygg fest med mörk kostym. Jag hade en gammal men väldigt oanvänd festklänning från London som jag glatt visade upp mig i efter att ha gått ner 16 kg. Idag har jag gått upp dem igen, plus fem till gissar jag. Idag kunde jag knappt ha skärpet på mitt vanliga hål.

Kruxet är att jag mår bra av kolhydrater. Magen och peristaltiken mår bättre med kolhydrater och gluten än utan, inte ens migränet minskar av sockerfri diet fast jag gärna vill inbilla mig det som incitament medan jag håller på. Och när jag började med lchf förra januari blev jag så mycket tröttare de två första veckorna att jag inte gärna vill göra så mot mig själv förrän jag hämtat mig lite, både fysiskt och så att jag klarar att hålla humöret uppe utan bullar och brulépudding.

Det är så lätt att skylla på Mikael, som köper hem godsaker till mig. Idag hade han köpt både kanelsnurror och lakritssnören och jag ska inte avslöja hur karaktärslös jag varit ikväll. När jag bad honom ta med bullpåsen från köksbänken frågade han om jag ville ha mjölk till... Han känner mig vid det här laget, vet att fest och lyx och tröst går genom magen för mig. Jag vet att jag tröstäter för att hantera att jag är så sjuk men jag ska inte ta på mig hela skulden, för det är inte tröstätning som byggt denna kropp. Största delen är ME, sköldkörtelproblem och mediciner.

Så, när jag känner mig så tjock och vet att vi ska ta familjefoton i maj/juni och att jag inte kommer att ha gått ner 20 kg i vikt tills dess, låter jag så de två sista kanelsnurrorna ligga kvar i påsen? Nä, jag gör ju inte det. Har ätit bullar istället för kvällsmat, vilket ju inte mättar, så nu ligger jag här i sängen, fet, hungrig och självföraktande.

Jag kanske skulle tänka mig att köra strikt lchf från nu och tills Johan kommer. Vet inte hur många veckor det är kvar, men fem kilo skulle jag i alla fall kunna gå ner. Att ha gått ner bara lite gör säkert att jag känner mig mer okej med att vara med på kort. Och kanske känns värt den trötta späkningskänslan jag får av lchf.

Även om jag inte märker nåt dåligt i min kropp av att äta socker så vet jag ju att det är onyttigt. Känslan kan luras, det är därför man inte ska sluta mitt i antibiotikakuren för att man känner sig frisk redan. Jag kanske måste se det så. Min kropp vill ha socker och gluten, mitt sinne säger nej.

Men mitt svaga sinne säger inte nej, det säger kanske, kanske.

Fy.

Dagens "va?!"

Ser på nåt av alla brudklänningsprogram som går på TLC. (Äter smörstekt torsk med äggsås som jag har lagat själv!!!! Tack för maten, mamma. Själv är bäste dräng, eller hur!)

Picture this:

En mamma provar klänningar med sina tre vuxna barn som smakråd.

Hon köper en klänning för 3000 dollar.

Men den är inte till ett bröllop utan de ska förnya sina löften.

Den brudklänningsmakaren skrattar hela vägen till banken.

Presenter!

Fick ett fint halsband av min syster, via mamma och pappa som varit där nere. Presentasken det låg i var lika fin som halsbandet. Känner mig som Kajsa, som fyllde ett par år och tyckte bäst om presentsnöret.

Sen fick jag också en bok från själva författaren, mammas väninna Bonnie. När jag var liten lekte jag med hennes dotter som var lika gammal (ung!) som jag och lärde mig engelska när jag var sex år. Boken är så gulligt inslagen att jag vill visa den för Mikael innan jag öppnar den.

Vaknar för tidigt, sover för lite. Nån gång ska det väl bli bättre. Oerhört mycket bättre med presenter i alla fall.

En händelserik dag

Sov dåligt i natt. Kändes som om jag vaknade varje gång jag vände mig om. Eller rättare sagt som om jag redan var vaken.

Så det var inte jättelätt att gå upp ur sängen sex timmar innan jag brukar. Men jag hade i alla fall duschat igår kväll och det var tur! Jag hade nog inte klarat det idag.

Mikael tyckte min han var varm och sköterskan på neurologmottagningen frågade om jag hade feber. Jag trodde inte det, men har inte mätt feber på säkert tio år.

Botoxen gjorde grymt ont idag. Och då hade jag bottnat med Alvedon och ipren. Tydligen är sömnen en viktigare smärtstillande än värkmedicin. Ja fy, idag var det många jobbiga stick, men det går ju så fort och jag står ju gärna ut pga effekten.

Sen fick jag lunch från seven eleven. Det var som när man är på bilresa och stannar på en mack och glor runt för att bestämma sig för vad man vill äta. Mikael försökte köpa en jacka också på en sportaffär, men han använder bara en ofodrad sommarjacka och han har inte hittat nån än. Nu börjar de komma, och idag var det bara storleken det var fel på.

Såg tussilago, vitsippor och körsbärsblom.

Och kände mig väldigt världsvan när jag satt på hög pall i stort fönster och åt och tittade på folk som gick förbi. Jag kan inte minnas när jag senast glodde på främmande, gående människor.

Nu har jag legat i sängen i två timmar men inte varit lugn nog att blunda och göra ingenting. Ska försöka nu.

Heurekan var fel, men här kommer en annan

Jag har ju haft så svårt att somna men vaknat runt 13-14 ändå. Mitt förra heureka var att d-vitaminet gör att jag vaknar tidigare, så jag måste somna tidigare. Så långt allt väl.

Men jag lyckas inte somna tidigare. Omöjligt, ligger å gråter, står i köket och gråter, dricker varm oboy för att lura ner all aktivitet till magen. Dubbla doser av nästan alla sömnmediciner. Men det går bara inte. Med för lite sömn kommer migrän som ett brev på posten. Och med migrän följer att jag inte kan sova.

Men idag fyllde jag på min medicinerna. Skulle gjort det igår, orkade inte. Men då hittar jag inte burken med d-vitamin och inser att den måste ha tagit slut. För jag minns att jag på morgnarna har tänkt att det går riktigt bra att svälja alla pillren i en slurk (det är 9 st tror jag). Och det ska egentligen inte gå, minns jag. Så nu tror jag att jag har glömt fylla i d-vitaminet och att det är därför jag inte kunnat sova.

Så för säkerhets skull, för att ha både hängslen och livrem, satte jag mig i morgonrock, tofflor och solglasögon ute på baksidan (den sidan som har sol) klarade kanske tio minuter innan mitt huvud blev 40 grader varmt. Och jag blev så trött att jag gick rätt i säng.

Men nu ska jag nog börja sova bra, som vanligt, hoppas jag.

Däremot får jag inte komma till min bra läkare Mikael. Han är t o m fullbokad hela maj. Så nu ska jag få en okänd person som jag aldrig träffat att begripa min sjukdom och dess utveckling under 20 år. Jag ska ta med papper. Hade trott jag skulle få vänta några veckor på tiden, så att infon från stora sköndal skulle hinna komma under tiden, men nu fick jag tid redan nästa vecka. Så jag får väl förklara allt och säga att jag lämnar in ett kuvert när Skön har förklarat hur de vill att det ska gå till.

Men jag ska sova i natt. Baske mig!!!

Och imorgon ska jag få botox!

Måndagsbuketten

Typ snyggast nånsin

Den här klänningen är perfekt. Färgerna, snittet, enkelheten men spänningen mellan färgerna, mmm, det tilltalar mig mucho.

Det stod inte på pinterest vem som har gjort klänningen, men jag tippar på att det dels är för fet prislapp på den, och att den inte görs i plus size.

Den vackra bäraren, eller får man i detta sammanhang respektlöst kalla henne för reklampelare, är drottning Maxima från Holland. Eller det heter väl Nederländerna.

Dagens gladbild

Jag fick migrän idag, som inte försvann förrän jag tog triptan. Jag tror botoxen är borta, för jag kan rynka pannan. Ska försöka komma ihåg att kolla i spegeln. Har redan glömt det en gång idag.

Men jag stekte en fläskytterfile, värmde grönsaker, skar potatisar i klyftor och körde in i ugnen med köttet och termometern samt tog fram burken med bea. Men det kallas faktiskt finmiddag, Mikael hade köpt cider och en rosväxt också.

Fast vad var det jag skulle skriva?

Jo, migrän, men jag hittade en lucka när jag kunde göra mat och det var så bra.

Och så hittade jag den här notbilden,  som bara gör mig så lycklig.

Heureka

Jag har ju sovit lite dåligt på sistone, minns inte när det började eller varför, jo, det var pga migränet. Då får jag alltid svårt att somna, och nån av nätterna somnade jag först vid 06. Det tar man inte tillbaka nästa natt, utan det leder istället till en ond spiral av sämre sömn. Så det bästa sättet att sova gott en natt är att ha sovit gott natten innan. Inte helt lätt alla gånger.

Men igår kom jag på en sak. Det där med att vakna efter sju timmar, det är värdelöst och det måste jag komma bort från. Om det är att jag är kraschad och kissar mycket så jag vaknar av det, då måste jag se till att lugna mig, bara vila, inte göra nåt alls. Och inte dricka på kvällen.

Men vänta nu, sju timmar, det kanske är nån annan gemensam nämnare? Och då kom jag på det! Det är att jag vaknar nån gång klockan ett! Så blev det ju en annan gång också, det var så jag kom på det. Det är d-vitaminet som gör det. Och om jag vaknar vid ett och somnar vid sex så blir det sju timmars sömn. Så igår började jag mina nattrutiner tidigare, tog extra av två sömnpiller, för säkerhets skull, var totaldisciplinerad i sängen och släckte t o m lampan mitt i nåt roligt. Och somnade 1.50. Nu skulle jag väl inte vakna om sju timmar. Nej, när vaknar jag? 13.42. TOLV TIMMAR!!

Jag är så lycklig. Tolv timmar. Det var länge sen. Om nu bara migränet håller sig borta idag också så kan den här dagen bli magisk!

Välja glädje, igen

Jag har bara huvudvärk, inte migrän!

Jag har tagit smärtmedel med mat och har inte känt nåt mer än ett vagt rummel i magen.

Tog kometen genom kyrkogården och såg inte vitsippor men massa andra små blommor, typ blåklockor och gulklockor. Jag log med hela ansiktet.

Jag köpte pizza till mig själv. Men ingen Fanta!

Jag har vilat flera gånger idag, mitt i nåt.

Fick en kram och pratstund med uebergoa Sus Pet.

Det började regna. Men jag hade plastpåse i ryggfickan så jag blev inte blöt i rumpan.

Och regnet luktade som det godaste jag känt på evigheter. Var rädd att jag skulle svimma för jag bara andades in, djupa långa andetag längs med hela skolparkeringen. Fy vad gott!!!

Utan migrän är det lite lättare att välja glädje.

Och så har jag fått reda på att nobelpristagaren Arvid Karlssons medicin har funkat jättebra på hjärntrötthet vid me. Har bara hört om en som det inte funkade på, så det var goda, goda nyheter. Men tidslinjen är på några år. Som rituximab och allt. Men då kan vi få ett helt smörgåsbord att välja botemedel från!

Bra dag idag.

Sommar

Egentligen vill jag resa till Sardinien eller Calabrien i slutet av sommaren, typ september. Lagom varmt, fortfarande ljummet i vattnet, inte köket med turister och framförallt inga barn (älskar barn men jag har lite svårt för ljud).

Men det blir nog inget med det. Orkar inte åka till Arlanda ens.

Så jag har några grejer jag vill göra som staycation.

Bada, gärna prova två-tre nya ställen, och givetvis på och sundby gård. Jag gillar sjöar, men havet här på östkusten är inte lika illa som på västkusten, kanske. Men Glöm havsbad, heter det det?

Biltur i lååååångsamt tempo genom Nynäshamn och mat på nån restaurang där. (Brukar ta Dalarö varannan gång, Nynäshamn varannan gång). En gång Muskö. Hmm.

Ta med picknick och äta nånstans där man sitter mitt i naturen. Picknicken får gärna bestå av kycklingsallad från pizzerian. Och en Magnum.

Åka till ett okänt ställe, jag lutar åt Trosa, som ska vara så idylliskt. Det skulle vara superskoj att sova på nåt hotell där, om jag klarar att ta mig upp i tid utan att förstöra hela dagen. Strosa låter mysigt. Antagligen med hjälp av rullstol, f'låt, Fåtöljen!

Sen skulle jag vilja gå till biblioteket här i vh. Önskar så att jag kunde börja läsa en bok. Semester är läsning!!!

Sommar är också bio. Kanske ett ikeabesök och en biofilm efter? Det är lite mycket på en gång, men vi ska knappt ha nåt på Ikea, så det kan gå fort.

Vill också gärna sitta ute, både på framsidan och baksidan, och äta middag och/eller frukost. Och när ikeakatalogen kommer vill man gärna bläddra i den sittande i Baden och med barfota fötter.

Sen kanske jag vill gå i affärer. Port 73 brukar vara lagom. Jag behöver inget, men på semester köper man alltid souvenirer :)

Men först av allt vill jag tillverka en flygfähindrare att hänga i dörröppningen, så att vi står ut med.värmen men slipper getingar. Vill gärna spika och så. Fy vad kul.

Vill egentligen göra storverk i trädgården också, men om vi lyckas beskära rosbuskarna får vi nog vara nöjda med det. Och om vi inte behöver skämmas för gräsmattan. Och kan få dit nån urna med blommor?

Det vore den bästa sommar jag kan tänka mig.

Om jag har glömt nåt som är Absolut Sommar, får ni hemskt gärna påminna mig.

Välja glädje

De senaste dagarnas migrän har slagit rekord. Jag är inte nöjd. Men så skickade jag en bild till en person, som blev så glad att hon grät lyckotårar. Och då bestämde jag mig för att se på saken lite ljusare.

Jag har inte spytt.

Jag har duschat.

Mikael vaknade inte när jag nös i sängen.

Jag åt världens godaste middag. (Spaghetti alla nonna, eller zia kanske?)

Och Mikael åt brie och paté. Det är lite roligt.

Och mitt hår är lent som en kanin.

Och jag har bara en enda finne.

Och ska inte omedelbart vara med på kort eller gå på fin middag, så let it be. Be seriously slathered with tea tree oil alltså.

Och jag har marginaler på mina sömnmediciner och kan ta extra av nån sort när det behövs, som i natt. Skällhunden väckte mig efter sju timmar inatt, och med de senaste dagarnas migrän var det en. extra. dålig. idé.

P.S. En rolig historia om hunden. Igår trampade hon på en tistel som fastnade på tassen. Hon fick inte bort den, det kan man inte förvänta sig utan opposable thumbs, och tog till sitt enda redskap, munnen. Men sen kunde hon inte få ut den ur munnen heller, så hon svalde den. Och idag har hon inte ätit men spytt flera gånger. Det var väl i och för sig inte en rolig historia. Men jag hade nån tanke, och det är att jag frågar mig om jag är lika dum och inte kommer på att be om hjälp. Jo, det vet jag ju att jag är. Men jag har både bett Mikael torka mig efter dusch och borsta håret på sistone, så jag lär mig. Det ska bli skönt med sommar, då kan man nästan självtorka.

Jo, apropå dusch så har jag den bästa nyheten. Jag inbillar mig att duschstrålarna masserar skallen och hjälper migränet. Jag har ju å andra sidan lätt för att hitta på "vetenskapliga" teorier. Men idag när jag duschade tänkte jag att huvuduppgiften var att pacea, och min näst viktigaste uppgift var att duscha. Jag tog det jättelångsamt, andades, rörde armarna sansat, funderade på smartare sätt att göra saker osv. Och stod en stund och rann av, för att underlätta torkningen. Längtar till sommaren för att då när jag använder mindre energi på torkningen brukar jag orka smörja in mig ibland också. Det behövs och känns så lyxigt. Men apropå pacingen så kände jag mig verkligen duktig. Jag såg framför mig alla böcker jag ska orka läsa, när jag nu rör mig mer ekonomiskt och får energi över! Och så ofta jag kommer ihåg det, vilket inte är imponerande ofta, än, så ska jag tänka Går det här att göra med mindre energi? Mikael inser att det inte är lätt för mig, för jag är hetsig i mina rörelser ända sen födseln. Och i tonåren fick jag ofta höra att jag var långsam i köket, så då lärde jag mig att snabb är bättre. Nu ska födsel och 44 års ohejdad vana arbetas bort. Men, vet ni, mitt i förra meningen började jag skriva hälften så fort. Nu skriver jag långsamt, som om en sommarbris blåser lojt över tangentbordet på telefonen. Jag kan detta, jag ska klara det!!

Så trots detta skallebank som botoxen nog ändå kapar topparna på, och trots att jag mådde illa av smärta, så kan jag tänka glada och bra tankar, och dessutom orsaka lyckotårar! Fy sjutton vilken jättebra usel dag! Så skulle alla usla dagar vara!

Tjohej! (Men ropa helst inte högt, eller alls, för jag har ju trots allt migrääään.)  m a n   k a n   v i s k a   t j o h e j !

Ingen robot

Har återigen kollat inställningarna. Ingen ska behöva bevisa att de inte är en robot. Men ibland när jag har svarat på en kommentar är det en robotruta där, men den går bra att ignorera.

Däremot hittade jag fyra kommentarer från AL bland skräpet. Dem har jag alltså inte ens sett själv, för jag såg ju att det inte var skräp.

På ett annat ställe står det dock att anonyma läsare kan behöva visa att de inte är en robot för att skydda bloggen. Så jag vet faktiskt inte hur jag ska komma runt detta. Att man är inloggad på gmail när man kommenterar kanske är första steget. Men jag vet att alla inte har gmail. So sorry!

Jag dånar

Det här är nåt juridikbibliotek i Tyskland. Mmmmm!!

Sån är jag

Längtar

Kanske ska åka och köpa treo idag. Ska leta efter vitsippor på vägen.

Min åsikt om vädret

Ungdom är inte allt

Eller vad säger ni om den här välklädde gamlingen?

Skrollningsövning

Var duktiga, börja överst, skrolla neråt
neråt
neråt

neråt

Nu blir det politik

Ni har väl hört att Hillary Clinton ställer upp som presidentkandidat. Valet är om 18 månader. Stackars jänkare att tugga personval så evigt länge. Det blir många fotoblixtleenden och klappar på axeln på så lång tid. Obehagligt nästan tycker jag.

Jag har inte så mycket att säga om Hillary själv, mer än att jag inte har hört att hon har kopplats ihop med särskilt mycket redbarhet i det hon gjort. Det kanske inte går att hitta en ärlig politiker längre.

Däremot säger jag att ett land får de politiker de förtjänar. Först röstar de fram en president _för att_ han är svart, sen ska de rösta fram nästa _för att_ hon är kvinna.

Jag skakar på huvudet. Hillary är inte min kopp te. Inte hon skönhetsdrottningen från Alaska heller, men det måste väl inte vara en kvinna? Kan inte den som har bäst meriter och idéer för ett land få styra det.

Tycker varken att man ska döma nån efter hudfärg eller kön.

Inte min stoltaste stund

Vi har fått nya grannar. Jag har inte sett dem, men jag är bara ute en minut några gånger i veckan. Däremot har jag sett vad jag numera tror är deras spår.

Ett par dagar efter deras inflyttning var soprummet en bomb och i återvinningsvagnen låg allt möjligt, det mesta saker som inte får slängas där, det finns bilder på framsidan. Några dagar senare hade någon ordentlig person i föreningen tagit rätt på allt felslängt och stoppat det i en sopsäck och skrivit en snäll lapp på. Säcken stod där över en vecka, antagligen två, och dessutom låg det plötsligt pizzakartonger och printerpapperkartonger på golvet, som några dagar senare, misstänker jag, hamnade i likadan svart påse. Vi har aldrig haft problem i soprummet. Vi är fyra lägenheter som delar på det, och de andra är det inte. När jag skulle slänga sopor, om det var igår eller kanske härom dagen, öppnade jag locket och fann två öppna plastpåsar med skräp i. Babywipes, cigarettpaket, omslagspapper till bindor. Jag ville inte råka se nåt ännu värre och knöt småäcklat ihop den ena påsen. Den andra låg för långt ner för att jag skulle klara det. Inte gräva i soptunnan för att råka få andras bajs eller mens på sig. Men jag tänker på sopgubbarna. Om påsens innehåll flyger ut över marken tror jag inte det är deras ansvar att gå och plocka skräp på gatan. De blir säkert inte lockade om de nästan fått innehållet på sig på grund av slarv.

Dessutom har vi på vår gräsmatta nyligen hittat en använd babywipe (jag kunde först inte placera vad det var, eftersom den legat ute, men när jag såg babywipen i soprummet sa det klick). Jag har också sett en halv påskfjäder. Sen hittade jag en strumpa runt ena av rosbuskarna, men den har nog legat där länge för den såg precis ut som jord tills man letade men en lite surare attityd. Och den är någon annan helt klart skyldig till.

Men inte ska man döma människor.

Fast jag undrar vilken planet man är ifrån om man slänger saker på golvet i soprummet, slänger påsar utan att knyta ihop dem? Och låter soporna flyga ur påsen och landa på vår gräsmatta?

Cigarettpaket i soppåsar bådar inte heller gott inför sommaren. Ska de sitta på balkongen och röka blir jag sur. Men jag vet att man har rätt till det.

Men jag är ju i förväg inte så positivt inställd till dessa människor. Om man säger så.

Men jag som är kristen borde visa kärlek.

Känner mer för att säga: Ni huggormars avföda, ni djävulens barn. Eller nej. Och förlåt, man ska varken vara sarkastisk mot bibeln eller mot några människor som kanske gör sitt allra bästa. Det gör ju jag, och det är säkert många som tycker att jag behöver ta mig samman.

En god granne borde gå över med nybakade muffins och bara i förbifarten fråga om de inte kan knyta ihop sina soppåsar i framtiden.

Eller inte anta att det är de som har gjort det. Det kan ju vara någon från någon annan gård som inte slänger sopor i sitt eget sophus utan i vårt. Det är ju inte förbjudet.

Dagens korta skrämselskott och en senköpt insikt

En stund efter middagen fick jag våldsamt ont. Inte nån speciell stans, utan i bröstet och magen, dvs halva bålen. Smärtan var svår, jag gick omkring och skrek och böjde mig åt alla håll för att hitta en vinkel som inte gjorde ont. Gick på toa, drack mjölk, inget hjälpte. Pulsen var 90, så normal. Det gjorde så pass ont i nåt som kunde var hjärtat att jag inte visste hur jag skulle stå ut tills Mikael kom hem från träningen och vi kunde åka till akuten. Och jag har me, jag hatar akuten, det är görjobbigt att ligga där, men detta kändes så otvetydigt fel att det behövde kollas upp. Men så försvann det efter en kvart. Nu känns det ingenting längre. Och jag behöver knappast oroa mig för att det ska ha varit hjärtat, det går väl inte över på en kvart?

Hur som helst, så tänkte jag på att det är lite sorgligt om jag har haft en kvart med svår smärta och hundra eller tusen kvartar utan. Men att det är smärtan jag skriver om. Fel! Och över till ett annat ämne.

Mikael och jag pratade om pacing igår. De två senaste gångerna vi pratat om det de senaste par dagarna har jag börjat gråta. Det är nåt som liksom hotar mig med pacing, nåt som har med mina känslor att göra, men jag hinner inte fånga känslan och analysera den, jag bara börjar gråta och så har jag glömt varför. Så jag hoppas att den nya me-mottagningen inte kommer att ha såna psykologer som den gamla, utan att detta är nåt jag kan få hjälp med. Har velat gå till psykolog länge, men har inte vågat dra igång allt, släppa fram känslor och sånt och riskera att personen tänker att vid trötthet får man ju bara skärpa sig. Men vad gäller pacing så behöver jag väl inte veta vad det är som jag kopplar till nåt jobbigt, jag kan ju börja tänka på det i alla fall. Så idag tog jag paus när jag klädde på mig. Om jag kommer ihåg att huvuduppgiften är att ta det lugnt, inte klä på mig, så klarar jag bättre att känna efter när jag behöver en paus. Och egentligen ska man ju inte ta paus när man behöver det, utan i förväg. Så jag har väldigt mycket jobb framför mig. Det känns kontraproduktivt att lägga massa energi på nåt som jag egentligen vill ignorera (sjukdomen), men jag vet att om jag gör vardagssaker smartare så kommer jag att få mer energi än vad jag har nu.

Mikael säger att det är synd att jag aldrig idrottat, för jag inser inte vissa saker om energianvändning. Jag ser att gå en kilometer som samma sak som att springa en kilometer. Ser bara sträckan. Men springa tar mer energi än gå, likaså tar det mer energi att klä på sig jättesnabbt för att man ska hinna klart innan man märker att man är för trött, är vad det tar om man gör det långsamt och vilar/återhämtar sig innan man fått soppatorsk.

Exemplet med soppatorsk är förresten jättebra. Om man kör och kör och bensinen tar slut får man problem. Man får antingen gå till närmsta mack, eller hitta nån som kan köra en. Man kanske är på väg till nåt viktigt som man kommer försent till för att man inte har varit förutseende. Detta förstår jag på alla plan. Detta kan jag översätta till me och pacing. Dvs om jag inte håller koll på energinivåerna och fyller på innan de är slut, kommer det att kosta mig massa extra energi att fylla på. Gör jag det smartare kanske jag kan börja få energi över, att använda till att läsa till exempel.

Jag har ju vetat om det här med pacingen och att anpassa sin energi i många år. Men jag har mest sett det som att inte göra mer än jag orkar. Men det är bara ena halvan. Andra halvan är att göra det jag gör på ett smartare sätt för att spara energi. Bilexempel igen: Eco driving är ju populärt. Härom dagen på top gear körde de varsin skruttig sportbil från bath till slough, tror jag det var, på en tank bensin. Och då var de tvungna att köra bensinsnålt för att ha en chans att komma fram. Vilket bevisar att en kilometer inte bara är en kilometer, som jag tror.

Dessutom har Mikael fått lågt socker när han varit ute och sprungit de senaste två gångerna. Det får han aldrig när han cyklar, simmar eller på gympan. Inte heller när han spelade innebandy innan han skadade sig. Och absolut inte när han går på promenad med vanna. Springa tar mer energi än gå. Det är hans olyckliga sockernivå ett bevis på. Det borde jag fatta, och det gör jag. Om jag gör saker långsamt jämfört med hur jag gör dem nu, fort eller görfort, så kommer jag att få energi över! Jag fattar däremot inte varför jag inte har tagit åt mig det här tidigare. Pacing by numbers handlar om att aldrig gå över sin anaeroba tröskel, för då fungerar våra muskler väldigt dåligt och vi får kvar slaggprodukter mm som ger smärta. Det visste jag. Men det är mer än "snabbt eller långsamt, bara du inte gör mer än du orkar". För gör du det långsamt så orkar du mer!

Å, vad jag äntligen har fattat detta.

Tänk att man kan veta nåt så länge utan att verkligen fatta det. Men så glad jag är nu när jag kan börja arbeta på detta på riktigt! Och jag ska absolut inte skuldbelägga mig själv för att jag inte har fattat det förr. Man gör så gott man kan. Man kan inte förstå saker förrän man är beredd att förstå. Och när eleven är redo, kommer läraren. I detta fallet Mikael, sockret, top gear och bensintanken.

Vad vill jag absolut inte ha?

En spring cleaning list i tretton delar där den sista är att städa bakom tvättmaskin och torktumlare. Om de menar att man ska rengöra själva maskinerna i nån av de tretton punkterna, så är det väl ok. Annars är trettonpunktslistan synnerligen ofullständig och måste kanske dubblas! Tänk er en städlista i tjugosex punkter. Jag får lite ågren. Tänker inte spika upp 26 städteser på nån dörr här hemma, och Mikael får städa precis som han vill.

Men jag måste nog googla på rosorna, ska man inte beskära dem?

Måndagsbuketten

Vilken dag

Den här dagen var jobbig. Så att ta nattpiller och skriva lite i hälsodagboken och sen lägga mig (ja!!) kändes efterlängtat.

Men tjugo minuter efter intag av Ipren har jag ont i magen. Precis som igår.

Om det bara vore feber och allmän smärta som jag tog den för så kunde jag väl byta till bara Alvedon.

Men min huvudorsak är för migränen, som med en veckas undantag har hållits på en fantastiskt låg nivå sedan jag började med daglig dos ipren. Just idag är jag slut inte bara fysiskt utan också emotionellt, så det känns inte jätteroligt att tänka att jag nog måste sluta ta dem pga ont i magen. Det får jag alltid vid långvarig användning av anti-inflammatoriska. Har tänkt Vad bra att jag inte har fått ont i magen! Det är också därför jag fått celebra istället, för att den ska vara snällare mot magen. Men vem lurar jag, den har aldrig haft den minsta lilla effekt. Vanliga ipren däremot har hjälpt mig supermycket. Jag orkar inte tänka på hur det är att ha svåra migränanfall hälften av tiden, och andra halvan vara utslagen av medicinerna och försöka hämta mig från senaste anfallet. Jag börjar känna i min kropp sen avgiftningen att jag inte vill äta triptaner annat än i undantagsfall. Och om jag då inte kan minska varken frekvens eller intensitet med ipren, så blir det mesta så svåra anfall att jag inte står ut obehandlad. Det är inte tillräckligt heller, säger man på min neurologmottagning. Ju tidigare man stoppar anfallet, desto mer fullständigt stoppar man det, dvs då kommer det inte tillbaka. Jaja, det här är deppiga tankar, trötta tankar mitt i natten, med en nacke som låter som hundra lösa ben när jag rör mig, och känns som en stålskena sitter på varje sida om ryggraden istället för smidiga, töjbara muskler. Fy, jag får inte ha såna här dagar. Jag pallar det inte.

Mitt hopp står nu till att jag får komma till den nya me-mottagningen och att jag kan få hjälp med sånt här. Före me hade jag migrän totalt kanske fem gånger, nu kan det bli fem dagar i veckan. Så migrän är migrän, men behandlas också till viss del genom att behandla me:n, precis som sömnen.

Nä, fy, idag var en tung dag att vara sjuk. Och jag gråter så lätt idag, och det gör så ont i huvudet, vilket jag ingalunda behöver just nu.

Nej, just nu behöver jag en kram. Jag ropade hit Mikael förut idag och frågade om han kunde komma och krama mig. Men nu behövs det igen. Så även om ni inte har läst detta än, så har jag stulit en kram. Tusen tack, och det känns faktiskt genast bättre.

Så länge jag inte tänker en enda tanke på me eller mitt liv. Så jag glor på bloggar och installationen, Facebook och pittoresk och hoppas att John Blund kommer tidigare ikväll. Jobbigt också att somna strax före sex på morgonen när man velat sova sen tio. Det är minitortyr. Men jag avslöjar aldrig det hemliga lösenordet! Jag har nämligen glömt av det!!!!! Så ni kan move on, sömntorterare, jag har inget åt er.

Godnatt och kram!!

Skratt och ilska

Har nyss sett om halva En oväntad vänskap, som det är absolut tvång, ja kommunisttvång!, på att se om ni inte har sett den. Den är fransk och underbar och jag förstår lite när de pratar. Särskilt när jag läser texten. Saker låter roliga för att de är på franska, helt normala saker skrattar jag åt.

Bäst hittills är att ordet rullstol heter fotoeuille. Eller hur man nu stavar fåtölj. Visst är det underbart! Jag har ingen liten transportrullstol än,  men när jag väl kommer till skott med det så ska jag kalla den för min fåtölj. Elrullstolen heter redan kometen. Ser fram emot att välkomna fåtöljen in i familjen. Så trevligt det låter med fåtölj.

Dagens ilska. Mikael har köpt nån tillbehörstidning till Aftonbladet och jag bläddrar förstrött, som det heter. Tv-sidan. Den 13/4 börjar visst flera serier igen, Silikon valleny, Game of thrones, Veep. "Läge sjukskriva sig?"

Den som sjukskriver sig för att se på tv är en simpel tjuv och borde betala tillbaka vartenda öre. Plus betala kostnaderna för samhället att ta reda på fuskaren och administrera återbetalningen. Dessutom ska det annonseras på vederbörandes arbete att hen var hemma och såg på tv medan hens arbetskamrater fick slita dubbelt. Till sist ska även namnet publiceras i tidningen, förslagsvis i Aftonbladet som så förtjänstfullt kom med den goda idén. I tidningen kan det stå Stjäl från sjuka. Dessutom, jag som trodde jag var färdig, ska vederbörande skura toaletter på Försäkringskassan i en månad. Givetvis utan lön. Med en lapp på ryggen där det står Sparka mig! Åtminstone!!!

När jag ändå är igång kastar jag samma känga, eller snarare hela skogarderoben, åt fuskande VAB-föräldrar. Antingen de som anmäler VAB, får betalt av fk, men har barnet på dagis ändå och jobbar. Eller de som har ena ungen hemma med magsjuka men kvickt lämnar den andra, ännu ospydda, ungen på dagis så hen kan jobba lite hemma. Och efter lunchen får dagiset ringa runt till femton föräldrar och berätta att Tova-Li har spytt och nu går det kräksjuka på avdelningen Violen.

Skottpengar.

Drömtolkning

Säger Freud nåt om drömtolkning? Jag har i alla fall upptäckt att jag är en ren naturbegåvning. Se själva.

Jag skulle vara med på gymnastiktävling. Jag mindes inte vad jag skulle göra, så jag hoppades få titta på de andra först, för vi skulle göra likadant. Men jag bara rände omkring och letade efter en toa. Jag måste kissa. Var är toan? Och sen kom en hel tågvagn med toaletter, den ena för liten för att sitta ner i, den andra utan dörr med en ful gubbe på utsidan, den tredje hade inget toapapper, den fjärde hade inte städats sen Freud levde, den femte gick att stänga till hälften och det fick duga. Sitsen var lös, men höll man bara i den innan man satte sig (på pappersservetter!) så gick det bra.

Då vaknade jag.

Inte krävs det nån doktorshatt i psykologi för att förstå att den drömmen handlar om att jag är kissnödig.

Är lite gramse på det. Ser till att kissa det sista jag gör innan jag somnar, går ofta upp extra fast jag nästan håller på att somna. Och jag dricker ett glas till sömnmedicinerna, bara för att magnesiumkapslarna är så jättestora. Ofta tar jag ju Ipren och Alvedon också, vill inte att de ska ligga där i magen som en treo i ett glas med bara vattendroppar.

Hur som helst, jag har börjat vakna innan jag sovit färdigt för att jag är kissnödig. De dagarna jag upplever att jag inte är kraschad behöver jag inte kissa utan sover vidare. Men som kraschad producerar man mer urin, vilket ju är hemskt opraktiskt. Jag hade gärna sovit två timmar till, men man blir bara för vaken av att gå upp på toa. Kanske ska ligga och blunda i några timmar. Vi får se.

Det är också varningslampa på huvudet. Egentligen är det migrän, men jag vill helst klara det utan tristan. Det kanske går åt skogen. Så måste ha koll, känna efter, kanske gå upp å ta mer.

Nej, jag har inte något jobb. Men min sjukdom är ett heltidsarbete. Ett tråkigt, enformigt jobb utan arbetskamrater eller chef, där jag aldrig får beröm men ofta skäll när jag gör fel. Det är ett jobb som jag inte har valt själv och som jag inte kan säga upp mig ifrån. Nånsin. Och lönen är fullkomligt värdelös!! Tur i oturen att jag inte kan göra av med några pengar på stan.

Men det var ju att ta ut glädje i förskott som skulle vara dagens melodi.

Jag tänker lite dåligt men kanske ska måla naglarna idag. Kul! Och ska äta god sjömansbiff, tack mamma, och sen makaroner och korv till kvällsmat, tack Anja. Jag tar kanske ut kometen i vädret och köper treo och remi. Förresten är det lördag och apoteket stänger när som helst. Men remi då. Om jag inte bara ska sitta i Baden och andas vårluft och solljus. Vi får se. När jag väl går upp kommer jag inte att orka planerna, jo naglar och äta, men inte kometen. Men det är många timmar kvar tills jag kan göra nåt som inte innebär sängen.

Men i förrgår hade jag blivit så sugen på att dansa efter en liten diskussion på fejan. Så igår i sängen dirigerade jag en symfoniorkester och dansade sen till benryckande musik som tyvärr inte var minnesvärd nog för att jag ska kunna nämna den här. Dansade i sängen! Går hur bra som helst! Igår natt förstörde jag nattsömnen genom att kolla på massa klipp från Så ska det låta. Blev så upplivad av det att jag aldrig blev trött och fick ta ny stilnoct efter fem timmar. Hade glömt att man inte får göra nåt roligt, medryckande på natten, för då somnar jag inte och nu orkar jag inte. Men att dansa i sängen är jätteroligt. Kan rekommenderas.

Lite fin musik

All of Me - John Legend Cover (Luciana Zogbi): https://youtu.be/39_OmBO9jVg

Jag är rädd

Läste nyss ett inlägg, nåja, skummade underrubrikerna, på Design Sponge som hette Things that scare me. Tanken var att om man säger rätt ut, till sina bloggläsare till exempel, vad man är rädd för, så mister rädslan sin kraft över en. En av mina rädslor är inte att skriva saker på bloggen, så det kanske bara funkar sådär. Men saker jag inte vill erkänna vill jag ju inte erkänna. Vi får se.

1. Jag är rädd för att aldrig bli frisk, att rituximab inte funkar på mig, att de aldrig hittar nån bot. Dessutom är jag rädd att även om jag skulle få prova rituximab, eller nån annan medicin, såsmåningom, så är jag rädd att bli superdålig före det. Det är som en kapplöpning med tiden. Att inte kunna betala en räkning, inte ta mina piller själv, inte gå på toa själv. Ligga och lida, orörlig, i ett mörkt rum. Jag är livrädd.

2. Jag är rädd för att tänka på vissa saker för att jag blir så ledsen att jag tror att jag ska gå sönder. Trots att jag verkar väldigt öppen här är det saker jag inte vågar ta upp för att jag inte vet om jag har energi nog att hantera känslorna. Så jag är rädd för vissa känslor inom mig. Tydligen vågar jag inte heller specificera dem, förutom punkt 1.

3. Jag är rädd att jag aldrig ska bli smal igen, att jag aldrig ska älska mig själv så mycket mer oreserverat och som jag gjorde då. Och så är jag rädd för att erkänna att jag är så fåfäng att vikt är betydelsefullt. Men att jag ändå inte späker mig. Jag är också rädd för att vara inte bara den feta på korten vi säkert tar när Johan och familjen kommer från USA. Att vara både den tjocka och den sjuka skrämmer mig.

4. Jag är rädd för att jag inte ska veta hur man gör när man är normal, sen när jag blir frisk. Att jag inte vet vad jag ska bli, inte vågar söka jobb, inte kommer in om jag vill doktorera, gör dåligt ifrån mig om jag börjar översätta. Skriver böcker som blir refuserade. Att jag inte minns hur man skaffar vänner, inte kan bete mig om vi bjuder hem potentiella vänner på middag, är det så man gör?! Och rädd för att jag plötsligt får krav på mig, i äktenskapet, i familjen, i hemmet, i joggingspåret, i köket, i kyrkan, på jobbet. Att jag ska känna tvång att komprimerat rädda världen på 20 år istället för 40 som andra får.

5. Jag är rädd att Mikael ska dö. Nej, det vet jag att han ska. Jag är rädd att han ska dö för tidigt. När vi gifte oss tänkte jag att han nog gör det, diabetiker lever oftast inte hur länge som helst. Han har symptom redan, men inga som hotar hans liv och hälsa. Men det är en tidsfråga. Och sen Rob dog så tänker jag ett par gånger i veckan dels att Mikael har fått lågt socker och ligger medvetslös nånstans, och dels att han kan dö av nåt annat precis vilken dag som helst. Robs död var ju inte värre för nån än för Ellen, såklart, men nåt gick sönder i oss allihopa. Precis som när Johan skilde sig. Det man inte trodde kunde hända, hände. Och då händer det igen, vilket det gjorde. Och att ingen trodde att Rob skulle dö, vilket han gjorde, betyder ju då att då är det lika troligt att Mikael dör. Förutom att han är min make, bästa och trognaste vän, och gör allt här hemma, så kan jag inte se hur det skulle gå till om han dog. Och får jag sörja, eller måste jag vara stark för barnen, som ju har älskat honom längre än jag.

Fast just det där med att dö, det kan vi lösa. Vi kan skriva ner saker så det inte blir tjafs. --Jag vet inte.

Det var totalt utmattade att skriva de här sakerna. Orkar inte ens komma till nån slutsats eller ens avsluta.

Måndagsbuketten

Dagens österländska visdom

Vill ha. På mig.

Lagat middag

När jag kom upp satt Mikael fortfarande och jobbade. Det låg två kycklingbröst och ett paket bacon på tining och jag tänkte att jag kunde klara av att göra middag. För första gången på länge, för snabbmakaroner och köttbullar för en räknas inte som middag.

Jag glömde att fota maten såklart. Men jag tänkte att det inte skulle bli den gamla vanliga kycklinggrytan, med lök, paprika, jordnötter och currysås med grädde. Men vad blev det då? Jag tror man får beskriva det som toscansk gryta. Det var dels en tetrapack med blandade bönor, en burk vita bönor i tomatsås, en hackad gul lök som svettades med en röd paprika i småbitar och ett paket småklippt bacon. Kycklingen skar jag i pyttebitar och kryddade med tio kryddburkar som jag inte minns längre. Vitlök, lök, paprika, massa gröna örter. Och ett paket balsamico dressingmix och en kycklingbuljong. Och mjölk. Inte så toscansk. Det låter så lätt nu, men jag tyckte jag höll på i evigheter och så åt vi upp det på en kvart. Det är så otacksamt.

Jag hade känt mig så pigg när jag gick upp, hade legat och sjungit i sängen och tog bort gammalt nagellack, i badrummet alltså. På gott humör, bra i kroppen. Men efter middagen var det som att dra ut kontakten. Låg bara ner helt orörlig och orkade inte ens titta på tv. Tills jag kände att jag fått migrän, då tog det tio minuter tills jag tvingat upp mig för att pillra, och sen sjönk jag ner i soffan igen och var sur, ledsen, migränig, sötsugen och fullkomligt slut. Kroppens alla system skrek liksom, det var varningslampor överallt och jag tog Mikael i handen för att "tanka" motståndskraft. Inte hade jag räknat med att få en sån smäll. Hade svårt att stå ut, visste inte hur jag skulle orka hålla mig uppe ända tills nu när allt jag ville var att proppa mig full med sömnpiller, där och då, och bara sova och vakna glad en annan dag. (Den metoden funkar dock inte. Om jag tar sömnpiller vid "fel" tid, dvs inte när kroppen är beredd på det, så vaknar jag efter fyra timmar när stilnocten har halverats och kan inte somna om utan nya piller. Provat många gånger. Och dubbel dos varje natt är ett ohållbart och omöjligt pris att betala för att gå och lägga sig när man har lust, inte när kroppen har lust.)

Dessutom hade jag inte haft tålamod att pausa mer än en gång, väldigt kort. Så det var väl dessutom mitt fel att jag mår apa.

Såg en rolig video. En liten flicka satt och storgrät vid matbordet. Hennes bror verkade luttrad och frågade Have you had your nap today? No, I haven't, blev det för tittarna och pojken självklara svaret. You need a nap, sa brorsan matter-of-factly. No, I don't, storgrät tjejen.

Så känner jag mig ofta. Som att om det blir minsta fel i livet så klarar jag bara på håret att inte börja storgråta. Inte för att jag är deprimerad, det minns jag fortfarande hur det känns, utan bara för att reserverna är så illa små och töms så illa fort. Så i min hjärna lät samtalet: Jag har bara lagat middag, och nu mår jag skit , I need a nap!!!!! Fast jag har inte råd att sova på dagtid, och nu var klockan typ halv åtta, så det var inte tal om att lägga mig i sängen. Självplågeri.

Ja, en sån dag var det idag. Sur, sur sur.

Men det var i alla fall jätteroligt att laga mat. Och jag var glad när jag låg i sängen och sjöng. Synd att det roliga varade en halvtimme och det jobbiga efteråt fortfarande pågår.

Jag vet, klaga, klaga, klaga.

Men jag har det egentligen så bra, nu har jag fått nya ipren och magnesium som jag förväntar mig ska lösa alla mina problem. Och jag vet inte ens själv om jag är ironisk...

Det var en lång långfredag, det här. Nästan helt centrerad på mitt eget lidande. Hur kan det bli annat än fel då?!

Och denna

Stabat Mater - Quando corpus morietur-Amen - G. B. Pergolesi: https://youtu.be/7LGULxo8uDQ

Nu tar jag texten ur minnet, men typ att modern grät när hon såg den döda kroppen. Men sen slutar det med att han har gjort så att vi kan få paradisets härlighet. Amen.

Det här är påsk för mig

Katia Ricciarelli - Pergolesi - Stabat Mater (Dolorosa): https://youtu.be/mNt13Vw-K6Q

Upp i spinn

Somnade inte förrän halv sex imorse och vaknade vid tio. Fyra timmars sömn är inte kompatibelt med den här kroppen, och jag ber om ursäkt, det är många som får mindre än så. Men för mig är det kris nu. Tror jag vaknade av magknip, men det verkar inte vilja utspela sig några förlösande scener i badrummet. Så en timme senare är jag megaspeedad och har magont och _måste_ sova, det värsta läget. Om jag tror att jag inte kan somna, vilken det känns som i kroppen när paniken växer nästan mot min vilja, för jag vet att panik är kontraproduktivt. Nu har jag glömt vad jag skulle säga. Magen och adrenalin, jag är så vaken i huvudet att det liksom sprutar omkring grejer därinne, tankar, känslor, rädsla, panik, trötthet, hur ska jag stå ut om jag inte somnar, jag kommer att bli så matt att jag bara gråter när det här hysteriska gått över. Jag begriper mig inte på adrenalin, varför får jag en adrenalinrusch när jag har sömnbrist? Tror kroppen att jag ska få klara mig på detta? Om kroppen bara lutade sig tillbaka med händerna knäppta bakom huvudet, så kunde jag meddela att jag tagit en stilnoct till och två melatonin och räknar med att somna om. Inser i efterhand att jag skulle köpt lakrits eller huva, katrinplommonjuice. Bara för att mitt Mg kom på posten igår löser ju inte det alla innevarande problem. Men jag har det någotsånär under kontroll. Men det blir svårt om du håller på så här och är hysterisk. Är inte redo att gråta än. Inte efter 20 års otillräcklig sömn. Nej, lugna dig så kan jag fixa det här. Jag tänker försöka somna om. Lyssna på min röst, den är lugn och vilsam och du känner dig behagligt avslappnad. Du sjunker djupare och djupare ner i din vila och alla dina muskler har slappnat av och kroppen är tung och lugn... Världen är skild från dig, du behöver inte bekymra dig för nåt, bara andas djupt och lugnt.

Jag slutar nu, så ni inte råkar somna med ansiktet i lunchtallriken. Men om ni gör det, kan ni mail mig en bild/video så, som vi kan glädjas åt. Undrar ödmjukast
Er
Anja.

Dagens komplimang

Tog kometen på tur till apoteket idag. Körde långsamt genom kyrkogården och insöp luften och tittade på snödropparna. Det var ganska mycket folk på kyrkogården och precis vid grindarna möter jag en liten familj med mamma, pappa, barn. Den lille pojken cyklade på en trehjuling, men när han fick se mig, eller rättare sagt mitt fordon, sa han andlöst: Vad fin!!!

Det log jag länge åt.

Ibland är barns oskyldiga inställning just den rätta.

Dubbelfel

Jag stoppade in min vetevärmare i mikron. Kör den alltid på 1 1/2 minut.

På den tiden hann jag glömma att den var där, så den pep girigt att den var klar. Mikael har sagt att han vaknar av det ljudet, så jag lyssnade noga, men som väl var vaknade han inte.

Så då gick jag och la mig.

Men vetevärmaren i mikron och ingen ork att gå upp igen.

Tur att jag inte väckte honom. Han somnar inte om så lätt, och det vore ju illa om en sån som jag, vars största problem i livet, skulle störa nån annans sömn.

Och idag fyller mormor år. I himlen. Hon är jättedöd. Men det är inget aprilskämt.

Tydligen har Telia stängt av massa kanaler, 5,9,11, nån discovery tror jqg, två eurosport samt TLC. Folk säger på fejan att det måste vara ett aprilskämt. Men å andra sidan har det rapporterats i medierna sen före den 1 april, plus att om det vore ett skämt skulle kanalerna inte verkligen försvinna, och det har de tydligen, om inte konspirationen är så stor att det finns folk som säger att de är borta på skämt. Telia får jättemycket kritik, men jag undrar varför alla säger att det är Telias fel, det kanske är kanalbolaget som ska ha görmycket betalt. Ja, jag vet inte. Jag är ju som sagt både lättlurad och trögtänkt. Och glömsk! Men glad jag är ändå.

Förresten så märkte jag när jag migränmedicinavgiftades att jag fick mindre migrän med hjälp an naproxen, en antiinflammatorisk medicin. De tyckte inte jag kunde ta den som förebyggande, så istället har jag tagit ipren i stort sett varje dag, och det är så stor skillnad! Jag har minskat mina migrändagar från 3-4 i veckan till 3-4 i månaden, om jag minns rätt, vilket jag säkert inte gör. Jag ska kolla i min hälsodagbok imorgon, men det var verkligen längesen senast. Förutom den här veckan. Har haft slut på ipren sen den 29 och har haft migrän både igår och idag. Kan det verkligen vara så att inflammationen hålls i schack med daglig dos ipren? Det är ju så det känns i kroppen, när jag ber den förklara för mig. Vet inte ens om migrän är kopplat till inflammation, det får jag slå upp.

Ska försöka göra klart inlägget om marsresan nu. Ni märker om jag orkade eller inte.