Mindfulness

Mindfulness kommer från buddhismen men är inte religiöst. Det handlar om att man ska leva i nuet. Vi, eller jag kan ju säga jag, lever ofta i framtiden -- tänker på när jag ska ta ut kometen på tur, när jag ska duscha, när det kommer folk, när vi ska handla mat och vad jag vill ha då. Med min sjukdom måste man planera rätt minutiöst för att man ska kunna knö in en aktivitet i det aldrig sinande flödet av soffliggande.

Det är också lätt att tänka på den avlägsna framtiden, den där jag är frisk, där mina syskon får barn, när Mikaels barn gifter sig osv.

Sen är det både lätt och frestande att leva i det förgångna. Om en människa pratar om saker de gjorde för 20 år sen, så förstår man att den människan kanske upplever att den tiden var livets höjdpunkt, och så har det bara gått utför sen dess. Det är ju trist. Jag försöker ha många olika erfarenheter i nuet, det gör det lättare att leva i det.

Igår åkte vi på spontanutflykt. Mikael ville ta ett simpass på Torvalla men vi var för sena. Han släppte istället av mig på Port 73 där jag svettades i provrummet över vilka byxor jag skulle köpa, ett par jeans och ett par svarta byxor hade jag tänkt mig. Under tiden hade Mikael varit på Jula, men var besviken för att han inte behövde köpa nåt.

På väg hem stannade vi på J:s McD, det skrev jag om igår. Utanför ser man en stor Sibavägg i nån terracottafärg. Det växer några klättergrönsaker där som är oerhört vackra. Jag kände mig glad som såg dem.

För att kunna leva mindfullt måste man komma ihåg det. Det är där det oftast faller för mig. Men härom dagen när jag tog kometen till brevlådan, körde jag så långsamt att jag hann se mig omkring istället för att bara kolla så jag inte krockar. Vägen hem är vacker vilken väg man än väljer. Massor med grönt på kyrkogården, världens vackraste rondell med mera.

Det ger glädje att leva i nuet, att se och upptäcka. Att inte ha bråttom.

Och för att tala emot mig själv ska jag nu säga att man också kan ha glädje av att ta ut framtiden i förskott. Om man som jag vet att jag ska hemifrån den 9 september, kan jag börja tänka på vilka kläder och skor jag ska ha. Jag kan glädjas åt goda nyheter två gånger.

Men det är däremot ingen vits med att oroa sig för nåt mer än högst en gång.

Jag fick brev från mammografin på SöS i veckan, och en halv sekund innan man öppnar det blir man lite skraj. Men man sliter upp kuvertet och ser att allt är som det ska. Sånt är det ingen idé att gå och bekymra sig för.

"Skjut inte upp till morgondagen vad du kan ha glädje av idag", stod det i dagens klokbok.

Jag brukar alltid ta ut roliga saker i förskott. Varför inte njuta av dem två gånger, eller ännu fler?

Men då måste man också våga. Våga tänka tanken att trots att man tagit ut glädjen för det i förskott blir det kanske inget av det, just nu. Men det tål man. Man vet att man har en framtid smockfull av små vackra upplevelser, lukter, syner. Och ljudet av bra kramen under fötterna. Det lär vi få uppleva många gånger till! Förutom ni som bor i Göteborg och mest har slask. Fast då hade jag köpt ett par supersnygga gummistövlar.

Just nu är jag inte säker på vad jag ser fram emot, lax tror jag, men jag är å andra sidan ohemult nöjd med tingen som de är. Solsken genom fönstret, liggsårsmadrass i sängen. Kan man ha det bättre?

Det är nog skillnaden

Såg nåt ögonblick på en grej på fejan som handlade om hur man blir rik, fast långsamt. Typ att lära sig hur man verkligen blir ekonomiskt framgångsrik. En av punkterna var att man inte skulle koncentrera sig på att make money utan att make things. Disney sa att de inte make films to make money, they make money to make more films.

Det var väl klokt och så. Men jag är inte i närheten av några miljoner. Jag kan överleva och det tackar jag regeringen för, men jag har köpt två par byxor idag och de är det första som jag inte har köpt på ebay eller tradera på flera år. Och ändå får jag lite panik nu. 600:- är mycket pengar för mig. Och hela vår utflykt idag var impromptu. Så jag tänker: hoppas jag räknade rätt och jag har råd med det här! Lika mycket tänker jag nu: Det är inte värt det att gå i en affär om man mår såhär efteråt!!

Men det var inte det det skulle handla om. Jag är ju inte principiellt emot att folk blir rika. Om Bill och fru Gates utrotar mässlingen är det ju ett fantastiskt sätt att använda sin rikedom, och såklart ens bevisligen goda förmåga att få saker att hända.

Men en av rikemanspunkterna lät såhär:

Tänk inte på att tjäna en miljon, tänk på att hjälpa en miljon.

Det var inte meningen att man skulle tolka det som gör, men jag gjorde det ändå.

Och varje person man hjälper, är en lyckligare person. Tänk om man kunde komma ihåg att det är så man ska bemöta folk, jämt. Kassörskan på vårt hemköp önskar en alltid en trevlig kväll. Nu har jag hört det ett par gånger och finner mig så snabbt att jag kan svara Å, tack detsamma!

Tänk om man hade som mål, inte att tjäna en miljon, utan att hjälpa en miljon. Tanken är svindlande! Och underbar.

Och jag tycker inte eget beröm luktar illa, så kan ni inte skriva nåt ni gjort där nån blev glad/tacksam/hjälpt? Det är ju såna nyheter jag vill konsumera, inte Aftonbladet.

Massa åsikter

Brasse Brännström är död, blott 69 år ung. Det är som mina föräldrar. De är inte färdiga för döden. Men man vet inget om morgondagen.

Mamma har berättat för mig hur det låg en handlingslista på köksbordet när jag var fyra. Jag "läste" nåt av orden, men mamma hade inte lärt mig läsa, så hon trodde det var ett sammanträffande. Men sen pekade hon på ett annat ord, och jag kunde läsa det också. Så tydligen hade jag lärt mig själv att läsa, och eftersom mitt favoritprogram var just Fem myror är fler än fyra elefanter, så var det inte helt långsökt. Jag älskade verkligen Magnus, Brasse och Eva. Min klasskamrat Evas pappa tecknade nån av serierna, men jag minns inte vilken. Och så var det nån som hade en sävlig berättarröst, tror det var den som skulle lära en prepositioner, för "tåget åker in i en tunnel" gick i ultrarapid, tyckte jag.

Och ja, folk dör. Man blir aldrig mer densamma.

Däremot såg jag i nån nätblaska hur en kvinna skulle leda sin cykel över gatan på ett övergångsställe och blev påkörd av en man vars körkort var indraget och som körde en bil som var avställd. To add insult to injury blev hon också hemskickad från sjukhuset med en oupptäckt spricka i höften.

Den föraren tänker jag på. Dels ska han kanske rösta. Jag bävar för demokratin. Sen kan man ju tycka synd om honom. Har han alkoholproblem, är han fartdåre, lite narcissist? Jag tycker alltid mest synd om offret, men offer kan ha många skepnader.

Idag fick jag mig en McFeast. Jag hade faktiskt längtat efter det. Men så gott var det ju inte. Men lite spännande ändå att vara ute med Mikael och äta. Stackarn satt där med sin sallad och sin cheeseburgare utan bröd. Jag är inte redo än. Måste bli det!!

Har också köpt ett par nya jeans och ett par svarta byxor. Det där med att beställa 25 par jeans på ellos och skicka tillbaka dem jag inte gillar låter för jobbigt. Nu provade jag nåt dussin och det var illa nog. Däremot köpte jag mig ett par vinröda strumpbyxor som jag ser fram emot att ha på mig! Och innan vi gick spillde jag tandkräm både på skjortan och jeansen. Jag brydde mig inte utan lufsade iväg. Jomenvisst.

Parkering

Vi har strul med parkeringsplats. Just nu har vi en plats som ligger så långt bort i området man kan komma från vårt hus. Den tillfälliga vi hade orkade jag i regel inte heller gå till, så Mikael hämtade ofta upp mig.

Nu har jag dessutom fått handikapp-p-tillstånd! Suveränt! Men det finns inga lediga platser framför våra hus. Två hushåll har två bilar var, plus den ena med två bilar bor ensam och dessutom i en av gårdarna där det finns andra parkeringar. Så vad ska jag göra med mitt p-tillstånd?

Det florerar både lögner och missförstånd och vår förening är inte jättesmidig.

Jaja, det är väl inte så konstigt att det blir fel när folk inte har förstått, kommit ihåg, gör antaganden osv.

Höstkänsla

Visserligen har vi sommartäcken och 26,7 grader i sovrummet. Men när jag har slängt soporna de senaste dagarna var nåt annorlunda. Inga bara ben, strumpor i skorna.

Och nu kom dödsstöten: det både luktade och lät regn, så nu vill jag gå på bio.

Sen att jag inte orkat det på många år, är en annan sak. Men bio är verkligen höst, och där kom den!!

Inför offentlig förnedring

En stackars 80-åring på demensboende hade fått diarré på natten, och klagade på morgonen över smärtor i ändtarmen. Man upptäckte då att en anställd, som kanske tröttnade på att byta bajsblöjor, hade försökt stoppa diarrén manuellt genom att köra upp ett rollatorhandtag i den stackars damens ända.

Jag kan verkligen förstå att det inte är kul med vuxna bajsblöjor. Men det är på en helt annan nivå att tröttna så mycket att man gör fysisk åverkan på personen. Det ska inte heller ha varit personalbrist den sagda natten.

Som brasklapp säger jag att jag nog vet att det som står i tidningen, särskilt kvällstidningarna, inte alltid är sant så som det står.

Men bara det att jag tror på att det skulle kunna hända, är väl illa nog.

Stackars gamlingar, inte har de ens en ättestupa att ta till. Usch!

Dagens lip

Mikaels äldste son satte in en video av sin ice bucket challenge, där han även speciellt nämnde me och ms, som finns i familjen.

Gissa om jag lipade. Hade ett eget vattenflöde :)

Politik...

Igår, eller vilken dag det nu var, skrev jag lite försiktigt i nån me-grupp på fejan att för dem av oss som är gifta är det ju nej direkt till hemtjänst. Trots att Mikael har flera sjukdomar själv ska han ta hand om mig och sköta hela hushållet själv. Hade vi varit sambo hade vi fått hemtjänst, likaså om vi var särbo. Så, ska vi som tycker att det är en vits med att lova varandra att leva ihop hela livet drabbas negativt ekonomiskt? Tydligen, eller i alla fall vad gäller hemhjälp. Vi bor ju bara på 53 kvadrat och klarar väl oss utan hemtjänst, men det är inte idealiskt. Om Mikael hade haft ett jobb att gå till istället för som nu när han gör mycket av jobbet hemifrån, så hade det varit sju resor värre.

Hur som helst, för alla gifta med me osv så är det på samma sätt, att maken ska göra allt. Det kan ju bli svårt med flera barn och ett hus, som inte dammsugs på tio minuter . Jag tycker det är jättebra med rut, och hade gärna haft en. Så jag skrev i nån me-grupp på fejan att vi som har svår me ska tas om hand av våra makar, och då är det bra med rut, och jag hoppas vi får behålla det.

Då fick jag mothugg av varierande slag. Det var lite tråkigt, för jag tiger still när de andra pratar politik. Tydligen beror det på vilken politisk åsikt man kommer med, om den är välkommen i gruppen eller inte. Så jag både tappade sugen och blev ledsen. Hur kan man tycka att det är rätt att ens me-systrar och -bröder inte ska få hjälp när vi är sjuka? Det är ju folk i gruppen som drabbas, hur kan man inte bara vara glad för det, utan också bli sur på mig när jag påpekar det? Det här är i alla fall min blogg och jag säger vad jag vill.

I dagens Västerhaningeblad hade alla kommunala partiledare fått svara i stort på varför man skulle rösta på dem. En person sa att ingen som kan jobba ska behöva gå på försörjningsstöd. Det håller jag verkligen med om. Men då fortsatte personen med "vi måste ställa krav och erbjuda arbete i näringslivet...". Ska staten gå till företag och säga nu tvingar vi er att anställa den här personen för hen har inget arbete. Ni har inga pengar att anställa någon, så vi tvingar på er den här personen, som kanske eller inte kan något som ert företag har nytta av. Men det blir bra för Sverige.

Jag dånar! Staten löser ingenting genom att tvinga företag. Att sänka arbetsgivaravgiften för unga däremot, så att företagen VILL och KAN anställa fler, det funkar däremot. Men när har tvång nånsin skapat en miljö av tillväxt?

Jag fattar verkligen inte hur en del tänker, eller inte tänker. Det låter ju jättebra att folk som inte har jobb inte ska gå på socialbidrag utan arbeta. Jag har i många år tyckt att de som får socialbidrag ska användas i just det offentligad tjänst, som rast- och skrivvakter på skolor, som läxhjälpare, på äldreboende som promenadkörare, matningshjälpare, sällskap, i kommunen som papperssorterare, postförberedare, och personal i kiosker och caféer. Som cykelbud.

Men att tvinga företag att anställa personer som inte kan jobbet och som de inte har råd med, hur kan nån tro att det ska få Sverige på fötter?

Vem var det som sa att det negativa med socialismen är att till sist tar alltid andras pengar slut.

Jaja, vi får det Sverige vi förtjänar.

Och det är det jag är rädd för.

Skumt till max

Jag sov ju inte nåt alls i natt. Tog en andra omgång sömnpiller vid 11-tiden. Strax efter tolv somnade jag och sov i nästan tolv timmar! I flera veckor har jag haft problem med sömnen och har ofta sovit 3-4 timmar, och sen kanske några timmar till på dagen.

Innan problemen började -- Mikael frågade mig igår om det var nåt som hade förändrats. Jag insåg att när problemen började hade jag försökt somna tidigare. Min kroppskontakt för sömn har ju börjat på ca 05.00 i många år, och jag har fogat mig. Men nu har jag blivit så trött att jag bara inte förmår vara vaken, ensam, ända till fem på morgonen. Så jag har somnat tolv, ett och två. Kanske det är.därför jag har sovit dåligt, för att det är fel tider. Jag vet inte.

Nu har jag däremot absolut inte lärt mig av mina misstag, utan jag har tagit alla sömnmediciner för en kvart sen. Jag hoppas innerligt att jag faktiskt blir sömnig. Trött är jag i alla fall, jag passade på att tömma och fylla diskmaskinen och det var nog allt jag orkade den här dagen.

Så nu tänker jag låta diskmaskinen vagga mig till sömns.

Och inte tänka på politik.

Morgonens klokord

Jag är nog mera fåfäng än ambitiös. Jag nöjde mig nämligen med att vara bäst i klassen medan min syster ville göra sitt bästa, vilket var många steg förbi den näst bästa. Vi har ofta pratat om våra likheter/olikheter. En annan är att hon säger att hon inte kan få ME för att hon är för lat. Där är det jag som gör mitt bästa.

Morgonens klokord tangerar detta ämne, men på ett annorlunda vis.

Bra nog kanske räcker.

Nu tänker jag på städning. Bra nog kanske räcker.

Jag tänker på mig i en skidbacke. Bra nog kanske räcker.

Jag tänker på andra halvan av den här sommaren och tycker verkligen att bra nog hade räckt.

När man ska hjälpa nån kanske bra nog också räcker. Rädda världen med en kram åt gången?

Nån programtrailer på tv ikväll handlade om känslan att aldrig räcka till som förälder, och det begriper inte jag, men jag kan tänka mig att det är oerhört pressat. Typ att man inte vill vara trött och grinig och inkonsekvent, för då förstör man barnen. Bra nog räcker absolut där!!

Bra nog kanske också ska tillämpas på fåfängan. Jag köpte ingen hårtoning fast de var på rea på hemköp, för att jag förmodligen inte skulle orka färga håret. Och då får de stackars ensamma gråa håren sitta kvar. Snygg nog räcker.

Som kvinna av idag kan jag tänka mig att det är extra svårt att vila i det här att man får vara nöjd, sätta sig ner och pusta ut. Det är inte färdigt, det blir aldrig färdigt, men bra nog räcker.

Det är så många som sliter och är slitna. Kärlek till alla låter som fejanslang, men jag menar det.

Och vad gör jag uppe? Postade.ett brev på kometen, sen "skulle jag bara..." Och jag var för dålig för att åka iväg fast det tänkte jag inte på att känna efter så nu kan jag inte sova. Satt vid datorn förut, och om jag hade nån avgång med sömntåget så märkte jag inte det. Vilket är varför jag inte får sitta vid datorn efter midnatt. Men det har jag glömt av.

Och insomningstabletten är borta ur systemet efter så här många timmar.

Men bra nog kanske även räcker vad gäller min sömn. Vill ju sova mer, men nu är nu och nu är det så här.
Gott så.

Underbara nyheter

Läst på mitt hemliga tidsfördriv Aftonbladet:

Yngve, 89, gav rånaren en rak höger

Å, vad underbart att höra! Blir alldeles varm inombords.

Och nej, jag är INTE sarkastisk. Om det var några fattiga och föräldralösa stackare som snodde ett äpple hade jag tyckt synd om tjuven, men i Sverige behöver man inte råna nån av överlevnadsinstinkt. Ge sig på en gammal man dessutom. Gött våld!

Källa

Rapport från Ribby ängar

Sovit dåligt i veckor, har klarat det bra både mentalt och fysiskt. Men inatt var det värst hittills och den här dagen har varit pyton. Superont i benen, först frös jag, sen feber (-känsla, jag mäter aldrig längre) och blossande kinder, illamående, snuva, dåligt humör,  huvudvärk, migrän, ont i halsen, utmattning (orken räcker till cirka en minut på benen).

Jag är mer irriterad än ledsen, som väl är. Igår kom pappa med nybakat bröd från mamma som räddade gårdagens tillfälliga depparstund. Tyvärr funkar tröstätning mot insomni. Eller i alla fall mot de psykiska följderna av insomni.

Jaja, sur, sur, sur. Men jag har fått knappt 3 timmars sömn, plus en knappt fyra timmars så kallad nap, men jag måste ha sovit för jag drömde mardrömmar hela tiden, så kändes det i alla fall. Och jag behöver ett minimum av 10 timmar i sträck, hellre 11-12.

Jag vet inte om jag ska strunta i allt vad sömnpiller heter och bara vara utan i två veckor. Så kanske de funkar igen sen? Kanske ska beställa telefontid hos Anders ö. Min nygamla neurolog i stan har bara behandlat mig för migrän och jag vet inte vad han vet om svår insomni i samband med ME. Jag måste hålla i Mikael när jag är deppig, eller äta nåt. Det är ångestdämpande, om det jag har ens kallas ångest. Jag tror det är ett hån mot dem som verkligen har ångest! Men för mig känns det jobbigt. Men jag har mina lyckliga stunder, måste bara skaffa proviant som funkar mot ångest och depp. Och inte sån sort man blir fet av, gärna... Ett av grundproblemet är att dålig sömn ger mig migrän, som gör det svårare att sova, och så har vi en nedåtgående spiral.

Och om jag inte sover får jag fler och förvärrade ME-symptom, vilka i sin tur gör att det blir svårare att sova.

Jag vill strunta i förnuftet och bara ta vad som behövs. Men det ska jag inte. Jag tar fram mina äss ur rockärmen, i form av extra saroten, extra magnesium, Alvedon och Ipren, och den högre dosen av de tre sömnmediciner som jag har höjningsutrymme i. Den fjärde är stilnoct där max är 10. Ett tag för några år sen, 7 kanske, åt jag 20 mg under en period och då skrev sömnöverläkaren ut melatonin. Då insåg jag att om jag låter fler medel samverka klarar jag av att somna på normala doser. Men jag har varit uppe på både 15 och 20 mg stilnoct den här sommaren (mycket migrän --> dålig sömn) och jag har verkligen kämpat mig ner från 20, till 15, till tio. Det går ju sådär... Vi får se.

Idag har jag existerat, levt mitt liv genom telefonen, pratat med Mikael, fått göra paus mellan skära sallad till mig och äta den. Ändå var salladen redan färdig från en påse, jag skar bara ner några extra bitar gurka, paprika och tomat. Men det var ett sisyfosarbete och nu glömde jag vad jag skulle säga.

Jag behöver verkligen sova i natt. Och inte kan jag gråta om irritationen går över i ledsnad, för det får man ont i huvudet av.

Men jag har trots det inte skällt på nån idag, alltid nåt. Verkligen.

Klokord från Ture Sventon

Jag brukar tycka att Dr Laura har kloka åsikter. Idag berättade hon på fb om en 86-årig gubbe som hade skjutit nån som jagades av polisen. Och det verkade som om hon tyckte det var en bra idé.

Jag fastnar på ett par saker.

86 år? Hur bra ser han, hur snabbt uppfattar han, hur stadig är han på handen? Jag hade inte gärna varit i närheten av en 86-åring med vapen. Om han har dålig hörsel kanske han tror att en bilfis var ett skott. Huvva!

För det andra tycker jag det är vansinnigt att vanligt folk ska bli hjältar när de skjuter folk åt polisen. Ska vi alla gå omkring och genomföra privatpolisarbete utan insikt och kunskap? "Jag tyckte att den mannen kidnappade ungen, för hon skrek, så jag sköt mannen." Men det var min pappa och lillasyster på en viss dragkampsliknande power struggle. Min lillasyster la sig ner på gatan i London för att hon blev sur över nåt med hamleys, och nån tant som gick förbi trodde nåt helt annat som jag har glömt, Är hon trött? måhända. 

När eskalerar denna trigger happy privatpoliskultur till att man inte bara får utan bör skjuta alla med pistol, för the bad guys har alltid pistol?

Jag kan vara hur politisk som helst, men jänkarna och deras skjutvapen är VANSINNIGT. Att det ska handla om personlig frihet är bara trams. Allt man gör, fel eller rätt, handlar ju om personlig frihet. Personlig frihet att puckla på nån som tycker annorlunda vid valstugan, för man blev upprörd över hans brist på argument. Spotta på judar, nazister, vänsterradikaler, muslimer, homosexuella, svarta, turkar, arbetslösa, korkade. Det inskränker min personliga frihet om jag inte får spotta på vem jag vill, och skjuta nån om jag har lust.

Och hur som helst sade Ture Sventon det bäst: Använd endast pitolerna i nödfall!

Klokord!

Dagens klokord

10 regler jag har brutit

Jag är 44 år och finns inte i brottsregistret. Men jag har gjort fel.

Jag har tjuvåkt på spårvagnen när jag bara skulle en hållplats.

Jag har stulit en miniprydnadssköldpadda från Arne Karlsson när jag var fyra.

Jag har stoppat en godis i munnen vid lösgodiset utan att betala.

Jag tror att jag kan ha haft en fusklapp i skolan, men som jag inte tittade på på provet (det var de tyska böjningarna av der, die och das).

Jag har brutit mot många av mina egna regler om vad jag får äta och inte, t ex godis som jag bröt mot senast igår.

Jag har kopierat noter.

Jag sätter ofta in bilder här utan att veta eller ange vem som har copyright.

Jag har ljugit för Mikael om en ful skjorta.

Jag har också tyckt att han var en fullkomlig idiot och inte sagt det. Fast det är väl inget fel utan snarare en välgärning.

Jag har gått mot röd gubbe. Gått över gatan utan övergångsställe, brutit mot trafikregler med kometen (gissar jag, jag vet inte om jag får lov att köra den i rondellen), jag har övningskört utan övningskörningstillstånd (det hade gått ut två gånger före det).

Det var det. Förutom den gången när jag inte bältade mig när vi åkte från ena parkeringen i centrum till den andra och blev bötfällda med 3000:-. Jaja, det borde jag väl ha kommit över vid det här laget.

Undrar om denna lista är fullständig eller om jag har gjort saker jag inte kommer ihåg?!

Eller saker jag tyckte jag gjorde rätt i men som var fel.

På ett sätt känner jag mig glad att listan inte är värre, men samtidigt tycker jag att några av sakerna var väldigt onödiga i efterhand. Men man växer ju.

Och nu kan ingen använda mina synder mot mig i utpressningssyfte. Bara en sån sak.

Tiara!

Om man ska vara riktigt fin på nobelfesten eller bröllopet behöver man en tiara. Det finns några Made in China-varianter på tradera, men håll i er för nu blir det riktiga grejer:

Diadem 14 karat guld, budgivningen är nu uppe i 4 100:-

Ljuga?

Igår kväll var det nåt pratprogram där det diskuterades om man ljuger för sin partner eller inte. Mikael och jag började genast prata lögner.

Vi kom fram till att vi bägge två ljuger för varandra. Om man med det menar att undanhålla sanningen, att välja att koncentrera sig på det goda, att inte säga allt som är sant.

En gång hade Mikael köpt en skjorta och jag tyckte den var rätt ful. Men behöver man säga sånt till varandra? Självklart inte. Och det är inte ens en lögn att låta bli. "Sanningen", vad man nu tycker att den är, måste inte fram i varje liten instans. Man vill inte höra om ens rumpa ser stor ut.

Men man kanske också kan hjälpa varandra att inte ljuga genom att inte ställa frågor som det inte finns nåt rätt svar på.

Och om man faktiskt undrar om ens rumpa ser stor ut, så är det bättre att fråga sin syster. Ens man ska inte behöva ha en tjock rumpa på sitt samvete. Sånt slutar aldrig väl.

Kan jag stava?

Jag har inte dyslexi, jag kan stava, men jag har blivit blind med åren. Ja, alltså, inte _blind_ men ni fattar. Kognitiva problem. Ber om ursäkt för den stundtals bristande stavningen här på bloggen. Kan inte hålla på och rätta utlagda inlägg heller, för jag antar att de kommer upp som nya i feeden då, om det är nån som läser så.

Men apropå be om ursäkt så märkte jag härom dagen hur jag för inte första gången sa till Mikael: Du har det inte lätt med mig, du. Jag tänker inte övertala honom att tro det, så nu jag har slutat säga så.

Dessutom har jag slutat med godis.

Fast jag har ätit Gott och blandat ikväll. Visste inte att Mikael hade köpt igår och jag blev överrumplad av skålen. Så jag åt några. Jag börjar sluta imorgon igen.

Annars är jag glad som vanligt, och sur som vanligt. Jag lät med berått mod bli att tvätta håret fast barnen skulle hit, för att jag inte orkade. Det är inte så lätt att låta fåfängan förlora mot klokheten.

Och så har jag haft migrän igen, kanske vädret.

Fast det riktigt sura är att jag är febrig och öm och allt jag har gjort är att sitta på en stol.

Jag blir så sur på den här sjukdomen. Den är helt värdelös.

Fast jag ska väl inte klaga. Jag har inte feber varje dag.

Bara när jag sitter på en stol.

Argh!!

Snart val

Jag är egentligen intresserad av politik, dock inte helt överförtjust i politiker.

Alla vet väl att det är val snart. På ett sätt tycker jag att alla borde tvingas att göra ett valtest för att få rösträtt. Fast det går emot min tanke att staten ska tvinga medborgarna så lite som möjligt.

Jag har gjort kanske tre valtest i år och fått samma topp tre på alla testerna. Det visar att mina åsikter är underbyggda. Folk som röstar baserat på floskler som "demokrati" borde inte få bestämma över mitt liv.

Fast jag ska erkänna att jag inte vet var jag står i frågan licensjakt på vargar. Och nu senast glömde jag att klicka på mer info och därmed var min åsikt i just den frågan inte helt välunderbyggd.

Men gör gärna ett valtest och sätt er in i de olika frågorna. Våra demokratiska rättigheter kommer inte gratis utan förtjänas genom skyldigheter.

Jag hoppas att förtidsrösta, så går det lättare och fortare för mig. Fast det är visserligen roligt att rösta på själva dagen, iklädd bästa söndagsstassen. Och känna att man gör nåt viktigt för sitt land.

Till EU-valet röstade vi på Ica på väg hem från botox. Sånt är bra.

Heja Sverige!

Dagens erbjudabde

Idag fick jag ett erbjudande om att låna upp till 57 miljoner till låg eller frivillig ränta.

Fattar ni vilken tur jag har. Hur kunde de hitta mig i en migrängrupp på facebook?

Glömt mina klokord

Bättre lite med ro än mycket med oro.

Jag vet inte vad jag ska filosofera om det, det säger ju lite sig själv. Att om vi hade köpt Ludvigsbergs herrgård (and I'm not saying we could have) så hade vi haft tolv miljoner mer att oroa oss för. Jag gillar ju att fläska på, men ibland är less more.

Dessutom har jag rivit tummen på rivjärnet. Less bled more. Hade koncentrerat mig så lång stund att jag till slut glömde bort att tänka på vad jag gjorde, och så kom tummen emellan. Sen har jag letat hela kvällen efter mindfulnesskurser. Jag måste bli bättre på att tänka på vad jag gör, så jag inte gör dumheter. Det verkliga skoklämmandet är dock att när feg kommer ihåg att andas,  ta det lugnt, leva i nuet, det klarar jag av såvida jag inte måste göra två saker. På samma gång. Säg att jag skär sallad. Antingen kan jag koncentrera mig på kniven och de fingrar man vill ha kvar efteråt. Och om nån kommer och säger nåt, så är det som att stänga ner hela hårddisken. skär jag väl sallad, men jag kan bara fokusera på att skära gurkan men inte fingret. Bah!! Så man behöva hålla på med hjärnan, vad man än gör.

Nu har jag ont i benen. Får alltid det efter att vi varit hos mamma och pappa. Trodde förut att det var trappan upp till skolan (där bilen stod tills vi fick parkeringsplats), men nu gick jag ju inte i trappor. Jo, det är tre eller fyra trappsteg ner till parkeringsplatsen (och upp igen sen) plus fem trappsteg från bilen till m&p:s lägenhet, och hem igen. Fast det kan vara att jag sitter på en stol, det brukar jag också få ont av.

Idag vägrade jag höst. Tog på mig röda highwaterbyxor (som tyvärr är lite för små nu. I början av sommaren satt de löst. Grr. Och så var jag barfota i mina röda ballerina, hade kortärmad blus och bara en sjal runt axlarna. Våga vägra vinter.

Jag sa till Mikael igår att jag skulle vilja "starta om datorn" på mig själv. Sluta med alla mediciner och få ur all skit jag har i systemet, och börja om. Mina mediciner är som den där leken när man ska stå och blunda i en stor grupp och ta tag i någons händer och sen vända och vrida på sig, utan att släppa händerna, tills man har vecklar ut virrvarret till en fin rund ring. Jag gillade den leken när jag var ung. Dels fick man hålla en kille i handen, om man hade tur, men jag gillar också den sortens problemlösning som inte kräver månader och år innan man ser resultat.

Jag har glömt om det här inlägget har nåt tema, man jag har ett svagt minne att this is glamorös hade nån fenomenal vild på det nya, lyxiga, kristallkrona i badrummet osv. Fler badrum än det bor i huset.

Ja, var det nåt mer så var det borta.

Ser ni?

Klockan är pi!!

Nej, jag hann inte...

Oh well.

Glömsk

I Idag har jag glömt jättemycket. Som att jag tar ett steg i köket och redan har glömt vad jag ska göra. Jag hade svårt att fatta vilken dag det var. Visste inte, när jag satte mig i soffan, om jag nyss hade ätit mat eller tagit sömnmedicin. Fattar inget, minns inget, har svårt att berätta de enklaste grejer. Men jag åkte i alla fall inte omkull i kurvorna med kometen. Mikael var med på cykeln, och jag var i sånt dåligt skick idag att jag inte borde ha åkt (men jag ville hämta mitt paket och mina migräntabletter). Satt och skumpade på det där ofjädrade tröskverket så brösten fladdrade. Och så åkte vi för fort för att jag skulle hänga med i svängarna (argh !! Vilket dåligt skämt!). Men det var roligt att vara på utflykt.

Sen har jag varit febrig för första gången på länge. Alldeles rosig på kinderna. Tror att jag inte tålde kometturen, det var ju plötsligt så kallt ute, kanske räckte det inte med jacka, handskar, långbyxor, strumpor och höstskor. Kall luft vinande om ansiktet. Vilken chock. Vilket nederlag. Au revoir och wir sehen uns. Sommaren 2015. Nej fy vad trist. Orkar jag åka på en restresa? Såg en till Syrakusa som jag dog lite av, av längtan alltså. Jag är inte redo för att sitta med filt över benen när jag åker ut.

Jag vet att jag bara har klagat på värmen, men fy vad jag saknar den nu. Slut på att gå barfota till brevlådan och soprummet. Suck. Vi har bara 25,4 grader i sovrummet. Hur ska vi klara oss. Först klagar man på att det är så varmt att man inte kan ha kläder på sig, och nu klagar jag på att det är så jobbigt att klä på sig allt man behöver för att hålla sig varm. Jag trodde jag var ganska lättsmickrad, men jag börjar bli en riktig surpuppa! Väderkinkig. Vad har den för kod hos socialstyrelsen? Rekommenderad behandling: flytta utomlands från september till maj. Sicilien i mitt hjärta. Fast jag skulle väl klaga lika mycket där, men jag undrar varför jag är så sur? Jag förtog mig nog på kometturen. Jag brukar bli ledsen när jag mår dåligt och det är faktiskt trevligare än att vara sur.

Men jag skulle ju skriva goda nyheter här varje dag, det hade jag helt glömt bort, såklart. Dagens bästa var att jag har bestämt mig för att sluta med godis. Det är verkligen en drog, och jag borde hålla mig ifrån den. Men det finns ju tusen andra saker att köpa istället, som remi, delicatobollar, kanelbullar, wienerbröd, vaniljmunkar, ja, till och med enmetersbröd. Om jag nu inte ska säga so long till de där himla kolhydraterna. De blir min död. De senaste gångerna jag har ätit godis har jag inte tyckt att det var så gott. Det är mest de första par bitarna som är goda, sen blir man lite konstig av sockret, mår lite illa, vill inte ha på en stund, sen mååååste man ha annars dör man, och så åker den där godisskålen fram och tillbaka.

Dagens lik (That's how we roll) var en stor fet död kråka som låg med fel sida uppåt på vägen mellan Ica och Åbyplan, innan vi svängde av mot oss.

Och vi har så fantastiskt vacker rondell. Den är så fin att jag borde ta kort på den. Det blir dock inte genast nu. Men kanske kan jag komma ihåg det till imorgon.

Annars kan jag hoppas att min bukett med magenta nejlikor -- Mikael fick en bukett vita (limevita) rosor-- slår ut snart så jag får valuta för pengarna.

Oj, nu vaknade jag av ett rejält sömnryck. Bäst å sluta innan ni får höra mia små frökenaktiga snarkningar.

Farewell

Ebola

Ebola är dödligt och oerhört smittsamt. Är det nån som inte vet det?

Så kommer en kvinna in på arbetsförmedlingen i Berlin, mår dåligt och svimmar, och säger sen att hon nyss varit i Västafrika och träffat personer med ebola. Detta säger Aftonbladet.

Kvinnan förs till sjukhus, i karantän, och arbetsförmedlingen stängs. Med folk inne.

Ifall kvinnan har ebola, hur länge har hon smittat? Hela jetplanet på väg hem, 300 personer? Mannen i grönsaksvagnen vid snabbköpet? Snabbköpskassörskan? Kunderna?

Jag vet för lite om hur ebola smittar, men när två läkare använder skyddsdräkter och andningsmasker och ändå blir smittade och får flygas hem, ensamma i ett specialbyggt plan, då fattar man att detta är superdupersmittsamt. Man borde t ex inte få resa på semester till de eboladrabbade länderna. Så tycker jag. Ingen skrämselpropaganda mot utlänningar, verkligen inte!!!, utan bara lite sunt förnuft.

Jag går inte och är personligt rädd för ebola, men om folk börjar uppföra sig som kvinnan, då kan sjukdomen komma till Europa snabbare än nån hinner säga svininfluensaepidemi.

Sugen

Jag har inte klippt mig på ett år, har inte orkat knö in det i kalendern.

Men när jag ser såna här bilder så är det nära på att jag tar saxen själv. Jag blir oerhört sugen, inte på att klippa mig själv just, det är min systers gebit, eller var, men att ha en sån frisyr. Vilket bakhuvud!

Hälsar flickan med humanistskallform, dvs platt bakhuvud. Dream on.

Utflykt

Igår skulle vi köpa en buske. Jag vill ha nåt med blommor som jag kan sno på sommaren. Vi kom till Ösmo plantskola precis när ägarna skulle låsa grinden. De hade stängt 45 minuter tidigare, så det var inte på håret.

Men efter det hade vi världens utflykt! Åkte småvägar genom landsorten och blev totalförälskade båda två. Mikael frågade till och med om bredbandet i nån by som var extra fin, med både vandrarhem, sensationellt vacker kyrka på höjden och vyer som fick oss att hisna.

Vi såg fler hästar än människor. Vi vet ju sen tidigare att det bokstavligen kryllar av hästgårdar här omkring. En hade faluröda trästängsel som var en fröjd att se. Ett par var ute och gick (mitt i gatan, då är det landet!) med sin hund. Eller två, såg vi när vi kom närmare. Så idylliskt.

Och det bästa på utflykten var nog när vi såg en hel hage, stor och kullig, med massor av får. Jag blev så glad. Vet inte vad det är, men mitt hjärta klappar för får. Ikväll har mitt hjärta dock klappat ont i flera timmar. Emellanåt så jag tappar andan av smärta. Jaja, där kom den gamla sjukdomen in igen.

Men apropå får så har jag hittat några ljuvliga får på pinterest. Varsågoda!!

Mitt drömhem

De har sänkt priset på Ludvigsbergs herrgård från 15,5 miljoner till 12. Huset är från 1776 och vackert inrett i gustaviansk stil. Sjutton sovrum, tror jag det var, restaurangkök och sällskapsutrymmen. Ligger på Muskö, nästgårds med oss här i skärgården alltså.

Förutom att månadskostnaden är på cirka 42 000:-, så ska nån städa också. Och hålla trädgården i ordning. Och sköta alla fest-, bröllops- och företagsbokningar. Det är väl inte rätt ställe för en sjukpensionär. Men man kunde annars slå sig ihop med 17 andra. ME-sanatorium!

Där satt den!

Gott humör

Igår sov jag nästan tio timmar i sträck. Underbart! Sen var jag på mammografi på SöS. Det gick fort, de var i tid och väldigt effektiva. Och jag har nog aldrig haft en vårdmänniska som tar så bra på mina bröst och utan att det känns som en invasion. De är ju såklart vana, men man kan väl ändå få påpeka att de är duktiga.

Hemvägen tog en halv evighet, men som pappa sa, vi har ju inte bråttom. Fy för att sitta i bilköer och ha lång restid!

I förrgår var jag ju inte nöjd med att sommaren var slut, och jag ville gärna sitta ute och läsa tidning. Igår fick jag två i posten, men jag orkade inte. Men jag var på gott humör i alla fall. Vi fick underbar middag med korv stroganoff med god sommarpotatis och sallad med melon i.

Jag är nöjd. Såna dagar får man vara tacksam över, och odla.

Världens bästa Mikael

Mikael var hos sin mamma igår, jag hade besök och så han åkte själv. Men han kom hem och frågade om vi ville ha lakrits. Då har jag varit på en lösgodisaffär i Enköping och köpt av varenda lakritssort som fanns.

Det är kärlek, det. Att försöka göra mig lycklig.

Han lyckas.

Vem är man lik?

Min pappa stod på centralen och pratade med en kollega när Ellen och jag gick fram mot honom. Kollegan flinade och sa: Dem där kan du inte svära dig fri ifrån.

En gång skulle Ellen och jag mötas på Kastrup. Jag sitter och väntar. Då kommer det tre, tror jag, främmande människor och skrattar lite och säger hej. Några sekunder senare kommer Ellen och fnissarna var hennes arbetskamrater, som tyckte jag var väldigt lätt att känna igen.

Och en gång när hon jobbade i Frankfurt, det var kanske första gången jag var och hälsade på, frågade nån mig om jag hade bytt kläder. Men du hade ju kjol nyss. Ja, jo, men det var min syster.

Förra veckan (?) sa Mårdbys att jag var lik Ellen nu när mitt hår är längre. Det tog jag som en komplimang.

Så jag har gått genom livet och tänkt att jag och min syster är lika pappa.

Innanför ytterdörren har vi ett porträtt av mormor som ung. Mycket blond och vacker. Två gånger har min kusins man (men på pappas sida) frågat om det är någon släkting, eftersom han ser släktdrag.

Och varje gång jag ser min kusin C på foto på facebook hajar jag till och känner igen mig själv i hennes utseende. På mammas sida är vi mörkare och mer brunögda, på pappas sida är det mer fräknar och rödblondhet. Så på släktfesten i fredags (hos min kusin på pappas sida, här i vh) kände jag mig inte särskilt lik min faster och mina kusiner. Min bror i USA är däremot en spitting image av farfar.

Ruth, familjens nyaste tillskott, om man inte räknar de senaste tvillingarna, som tekniskt sett kom efter henne, tycker att jag är lik min kusin H, inte bara till utseendet utan också gester och mimik.

Så vem är man? Vem är man lik?

Mikael har ju en dotter som är väldigt lik honom, fast tjejsnygg. Och jag kan se vissa linjer hos hans söner, där någon enstaka kroppsdel ser ut precis som Mikaels, fast i yngre och tunnare upplaga.

Jag har ingen som kommer efter mig. Jag vet att den narcissistiska frågan om ens barn skulle bli lika en, inte är orsak nog. Och trots att jag vet relativt bra vem jag är, så är det så skönt att träffa personer man delar gener med. Och de har nåt som jag också har. Vi är lite samma.

En rimlig förklaring är att jag hittills varit mest lik pappa, men när jag blir äldre så kommer mera mamma fram. Mårdby och Klarin, och så Olergård i hjärtat. Bra blandning.

Är det slut nu?

Inatt hade jag först ett helt anfall av frusenhet, när jag låg och skakade under dubbla täcken och med vetevärmare. Några timmar senare vaknade jag och var svettblöt, och lakanen också. Tydligen är kroppen inte så duktig på temperaturväxlingar. Vi har 24,3 grader i sovrummet, men mina fötter är ändå isbitar under täcke och filt.

Jag har ju klagat ordentligt på dagar i sommar när den enda platsen som har varit behaglig var duschen. Och nu trivs jag fortfarande bäst i badrummet för där har vi golvvärme. Sa jag att mina fötter är isbitar.

Men är det möjligtvis så att man blir lite nostalgisk när en årstid går mot sitt slut? I alla fall om sommaren sjunger på sista versen.

Jag hänger i alla fall inte med riktigt. Kanske får börja med jacka. Och sluta med sandaler. Fast jag har inte riktigt lust än. Jag är faktiskt inte klar med den här sommaren än. Jag måste inte bada eller sola, men det är skönt med kjol och kortärmat. Vill sitta ute och läsa tidningar ett tag till. Vill behöva solglasögon i alla fall två veckor till. Snälla?

Självmord

Robin Williams tog sitt liv. Han hade alkoholproblem och depression.

Så idag skriver många på fejan inlägg om självmord och depression. Det finns mycket åsikter.

En skrev att självmord aldrig är rätt, inte löser nåt, är själviskt osv. Jag kan i teorin hålla med om det, även om det är dålig och okänslig tajming att säga det just nu eller "till" Robin Williams.

En kvinna kommenterade att hon fortfarande var arg på den familjemedlem som tagit sitt liv för 12 år sedan. Självmord är säkert ett av de svåraste dödssätten att förlika sig med för familjen.

Kvinnan hade barn med depression och hon säger varje dag till dem att happiness is a choice. När jag hör det vill jag att barnen ska omhändertas. Man ger inte en deprimerad skulden över depressionen genom att säga att de kan välja att vara lyckliga. Så fel!!

En kille sa till artikelförfattaren (som verkade ganska okänslig inför folks lidande och tyckte bara att självmord var dåligt, fel, och nåt man skulle välja bort) "Så bra att man bara kan välja bort självmordstankar. Så om jag har kvar några trots att jag väljer lyckan, så är det mitt fel. Depression drivs av skuld, så det är ju perfekt."

Vi med ME har väl kanske som regel snarare än undantag blivit bemötta med den felaktiga ståndpunkten att vi bara ska ta oss samman och sluta känna efter så mycket. Folk förstår inte, har jag förstått. Den som inte vet nåt om depression förstår inte allvaret i det och kan tycka att de också borde välja lyckan bara istället.

Jag tycker självmord är fel val. Det är ju faktiskt ett val, eftersom man måste göra nåt för att dö mer än att bara önska det. Men hur mycket det är ett val eller personens enda tillgängliga utväg är inte nåt som vi kan veta om andra. Jag har själv haft en depression och det som förvånade mig mest var inte djupet av de ledsna känslorna, det hade jag förväntat mig med den sjukdomen, utan hur det kändes som om nån hade bytt ut min hjärna. Jag kände inte igen mig eller mina tankar. Jag visste teoretiskt att jag forfarande trodde på Gud, men jag kunde inte känna hans inflytande eller kärlek i mitt liv. Teoretiskt sett älskar en far sina barn, men jag kunde inte känna det. På samma gång upplevde jag inte att jag längtade efter att få känna så igen, utan det fanns helt enkelt inte. Guds kärlek var helt avskuren från mig. Och det är en stor sak för en troende att inte känna Gud längre.

Många med depression upplever, förutom känslomässig tomhet och djup nedstämdhet, även skuld och värdelöshet. Depression är en psykisk sjukdom, och inbegriper inte bara ledsnad och förlust av livshopp. Lika väl som vissa schizofrena kan uppleva sig förföljda, känner deprimerade sig vid vägs ände. Jag säger inte att depressionen tog Robin Williams eller någons liv, för självmordet måste till syvende och sist väljas. Man blir inte smittad av självmord och döden är oundviklig. Men på samma gång vet vi inte vad de som begår självmord tänker och känner. En frisk person inser att barn behöver sin mamma, även en sjuk sådan. Men en deprimerad kan på fullt allvar tro att hela världen får det bättre utan hen. Tankarna är fel, men personen som är deprimerad kanske inte förmår gå utanför sig själv och bedöma sanningshalten i det de känner och tror.

Jag har aldrig blivit självmordsbenägen på riktigt. Men jag har önskat mig att dö, har åtrått det hett! Detta var för cirka sju år sedan när jag inte hade sömnmediciner som funkade, och jag blev nog faktiskt lite galen på riktigt av att inte sova på lång tid.

Det sägs att deprimerade personer ofta vaknar klockan fyra på natten. Så visst är det en psykisk sjukdom, som också för med sig fysiska symptom och problem.

Jag säger ändå att självmord inte är en bra idé för någon. Men vi kan absolut inte sätta oss till doms över någon som helt och fullt är så desperat efter att få slut på sitt lidande, att de inte kan frammana goda minnen, goda tankar, och tro att de nånsin ska känna så igen.

Ett självmord är säkerligen inget lättvindigt och enkelt beslut. Vi måste få tycka att självmord är något dåligt i teorin, samtidigt som vi absolut inte får tro att de som begår självmord alltid kunde tänka klart och var medvetna om omgivningens reaktioner.

Så ifall depressionen tog hans liv, om han nu har blivit fri, det säger jag inget om. Vi vet inte vad han tyckte och kände. Allt som hans familj förtjänar är kondoleanser och kärlek.

Tänk. Efter. Före

O Ibland är det en väldigt bra idé att sitta under ett träd och fundera. Ägna sig åt tankar, som i mitt fall ofta borde vara Är det här verkligen en så bra idé?

Tänk om jag hittar på nåt knep. Som att om jag planerat att göra nåt, sitter jag ner en stund först och känner efter vad jag har för energi att räkna med. Och beräknar vad som kan krävas i den situationen. 

Det vore.verkligen ett bra trick.

Dagens klokord

Man kan inte slå världen med häpnad varje dag.

Det tror jag är bra att komma ihåg. Även om man slår världen med häpnad från till exempel en scen varje kväll, finns ändå baktanken där att allt man gör inte kan vara slående. Ibland är man rentav rädd, misslyckad, orolig, frustrerad och ofullkomliget. Ja, varje dag då.

Ibland går tiden åt till att bara vara, ibland till att bara gråta. Så är det.

Och med tanke på att solen har gått upp, klockan är tretton minuter över sju och byggjobbarma nere till höger redan har börjat jobba, så inser jag att jag hade rätt i att jag, för att jag gjort för mycket idag, inte kan somna på natten. Tog en handfull tabletter, Alvedon och magnesium till och med. Nu måste det ske, annars blir tisdagen en för jobbig dag. Eller så kan jag inte göra en grej jag längtat efter länge. Jaja, går det så går det. Nu ska jag försöka inreda i minnet. Det är lättare på pinterest. Men nu tänker jag natta mig å det seriösaste. Har en kelig hund i sängen. Ifall hon knör på mig och stinker hund (she does) så får hon inte vara nära mig. Jag har ju rent fascistiska sömnrutiner. Mer om det en annan gång. Idag har vi prao på sömnfabriken. Börjar med ögonbindel, öronproppar och en kudde under armen, om exakt NOLL minuter, d v s NU.

Jag också

Vansinniga idéer

Min hjärna, den är inte snivskarp längre, om man säger så. Fast jag har saker planerat tisdag, onsdag och torsdag den här veckan, liksom förra (!), så fick jag för mig att det skulle vara en bra idé att ta kometen till centrum och hämta medicin som var färdig på apoteket. Jag behövde inte nån av dem, men eftersom jag hade ont i huvudet så ville jag gärna bege mig ut. Ja, den logiken.

Och jag tyckte också att det vore en bra idé att gå på hemköp, när jag ändå var ute. Köpte några frukter och en vienetta för tio spänn. Sen i kassan visste jag inte skillnad på 21:- och 41:- och kassörskan fick be mig om en tjuga till.

Sen kom jag hem och värmde en frysrätt. Kyckling med minirösti (telefonen föreslog minröjning), grönpepparsås, broccoli och svartvinbärsgele. Jaja, det är nog broccolin som har gett allergiska utslag idag. Fast jag tänkte bara slänga soporna, och kom på att jag skulle passa på att klippa (!) bort lite dött från rosbuskarna. Jag har ju tappat all form av planeringssinne och insåg ganska fort att detta var ett större jobb än jag hade föreställt mig. Så bara för det så fortsatte jag med resten av buskarna tills jag hade en hel påse full. Då passade jag också på att kapa av några smitande buskgrenar, och då såg jag att vi hade ogräs i rosrabatten, och då skulle jag bara rycka upp dem, och sen hade vi lite grönt mellan markplattorna. Och sen slängde jag soporna, och det är ett rent underverk att jag inte slängde nycklarna också när jag ändå höll på. Och att jag tog mig upp för de tre trappstegen mellan lägenheten och sophuset.

Sen har jag knappt kunnat gå på resten av kvällen, och jag som knappt böjde mig. Tydligen är trädgårdsarbete mer krävande än det ser ut. Jag har ju sett förfallet som har kommit i spåren på sjuke grannen, han som har en makalös trädgård och som brukar sköta om vårt närområde. Han är sjuk, och jag "tänkte bara..."

Alltså, när Mikael inte är hemma och kan fråga mig om det där verkligen är en bra idé. Man kan ju tro att jag inte varit sjuk i tjugo år. Eller att jag har lite svårt att både tänka tankar och utvärdera dem.

För det stämmer absolut. Och eftersom jag gjort på tok för mycket idag så kan jag absolut inte sova, vilket skulle behöva extra väl med tanke på tisdag, onsdag och torsdag. Jo, det går bra nu.

Människor

Robin Williams är visst död, 63 år gammal. Det stod för övrigt att han dog på tisdagsmorgonen lokal tid. Fast det har ju inte blivit tisdag än i LA, det är 6 1/2 timme kvar. Jaja, det är väl inte det viktiga, men tänk om all information i media är lika opålitlig. Han ska i alla fall ha lidit av svåra depressioner på sistone, stod det att hans agent sagt. Han begick kanske självmord, tror polisen.

Det är lite chockerande när nån så känd dör för tidigt. Man tror ju att man vet hurdan han var, bara för att han har gjort flera sympatiska roller. Men det är lika tragiskt när vem som helst dör. Eller som nu, när 300 000 människor har evakuerats i Indien pga översvämning. Och inte att förglömma, vår lilla storbrand här i Sverige. Livet är skört.

Sen läste jag nåt i stil med: Folk som säger hur bra de har det kan man vara säker på att de inte har det så bra. Med kärleken menades det. Min ungdomskompis S sa att hon blir lite galen på när folk pratar om hur kära de är i sin man på sociala medier. Jag kan hålla med. Fast jag brukar ofta skriva om Mikael, i alla fall här. Jag säger ju inte att jag älskar honom för att jag vill hålla uppe en fasad, eller övertyga andra om att han är en fin människa, inte en psykopat.

Men så fortsätter jag läsa i blaskan som rapporterade om Robin Williams. Där har Camilla Läckberg gått på biopremiär med andra kändisar och sin nye pojkvän. Han hade instagrammat att han så fram emot att "på bio med älsklingen Camilla Läckberg". Så vrångt, att berätta om sitt förhållande för massa okända människor på instagram. Kändisvärlden är så konstruerad.

Robin Williams död, Camilla Läckberg pussas. Och åsikter om bägge har jag på grund av deras yrkesutövning. Visserligen är jag för snabb när jag bedömer folk och saker, men att kändisar är var mans egendom är underligt. Fast de flesta kanske vill det. Annars skulle de väl inte gå på kändismingel och berätta om sin partner med för- och efternamn.

Ser fram emot att fira bröllopsdag med älsklingen Mikael Olergård. Jodå.

För tidigt

Såg precis reklam för julbordskryssning.

Snart kommer semlorna.

Dagens praktiska tips

Jag låter bli att slå mynt av den numera gamla funderingen på att vi får in djur i vår lägenhet och berättar istället entusiastiskt att jag verkar ha hittat en grej på pinterest som funkar. Vi har fått bananflugor i köket, förmodligen i början/mitten av förra veckan när Mikael jobbade jättelånga dagar hos en kund och jag inte orkade hjälpa till med disken. Jag har dödat en del av flugorna med manuella medel, men de är förvånansvärt snabba, de små rackarna.

Men så läste jag idag om hur man gör på ett enkelt sätt:

Häll äppelcidervinäger i ett glas. Sätt på gladpack och fäst med gummiband runt glaset. Gör några hål med en knivspets (hur stora de behöver vara får vi se imorgon bitti när vi vittjar fällan, mina var en knivsudd stora men jag vred också runt kniven lite). När jag satte fram glaset såg jag inga flugor i köket, sen satt två stycken på utsidan av plasten, och förra gången jag tittade var några inne i glaset, några satt på utsidan av plasten och ett par flög omkring i närheten. De verkar älska doften av äppelcidervinäger i alla fall. Det hade jag inte trott, vet ju att de gillar gammal frukt men trodde vinäger var för surt.

Så spännande det ska bli imorgon! Jag kanske återkommer med mer information.

Hurra!!!

Jag sov elva och en halv timme i sträck i natt. Jag har haft problem med sömnen, men nu verkar det ha stabiliserats på en bra nivå. Igår sov jag också i ett sträck. Inte kanske för att två nätter är en vana, men jag är ju lätt överoptimistisk.

Så nu är jag glad. Nu kan jag börja gå ner i dos på några sömnmediciner igen. Jag kan klara det!

Inte bara underbart är kort

Ja, idag går inte till historien som min gladaste dag.

Dock har jag haft många positiva händelser idag också:

Väldigt goda genmodifierade (?) jordgubbar.

Massa släktingar, jag orkade gå en stund!

Låg i sängen och läste Tara.

Mikael sa att han älskar mig. (Och jag sa det inte först.)

Omtanke, så det väller över från så många håll.

Jag kunde göra en människa glad genom att säga hur fin hans gräsmatta var. Jag kunde!

Gul blomma i håret. Det var jag och bebisen :)

Efter en seriöst lipig dag står jag vid kranen i köket och försöker vattna mig. Och så känner jag plötsligt att nu har jag gråtit färdigt, nu är jag färdigsörjd. Så skönt! Det tog ju mindre än en dag.

Mycket mer på plus än på minus.

Och just det, jag dödade en geting. Girl power, eller kvinnor kan, eller Stureplansmorden, fast Floravägen.

Severe ME Awareness Day

Idag är det enligt rubriken.

Sophia Mirza i England dog, 32 år gammal, efter felbehandling (sluten psykavdelning trots att hon hade svår ME).

I Danmark är 24-åriga Karina Halsen tvångsomhändertagen och behandlas felaktigt mot sin vilja, trots att hon har svår ME. Hon har blivit sämre sen hon blev intagen för över ett år sedan. Hon har inte fått träffa sin familj. Hennes läkare tror inte på ME, trots att Karina har diagnostiserats av specialister.

En rullstolsburen tonårskille med svår ME kastas i en pool för att psykiatrikerna ska visa att han visst kan röra sig om han håller på att drunkna. Det kan han givetvis inte.

ME är en handikappande sjukdom. De värst drabbade kan inte äta, gå på toaletten eller kommunicera, och är sängbundna med dussintals plågsamma symptom.

Vid Sophia Mirzas obduktion fann man en svår inflammation i ryggmärgen. ME innebär inflammation i hjärna och nervsystem, vilket förklarar att sjukdomen framkallar symptom från alla system i kroppen.

En lovande studie med ett läkemedel mot cancer startar snart i Norge, på UCL i London och på Stanford-universitetet i USA. Dessa studier är dock till största delen finansierade av privatpersoner. I USA går mer pengar till forskning av manligt håravfall än ME. I Sverige är läget inte bättre, snarare värre.

Hiv/aids fick stort mediautrymme och en stark lobbyapparat för några decennier sedan. Hiv var förut synonymt med en dödsdom, men ME är fortfarande synonymt med livstids fängelse.

Alla svärord som finns

Jag fick precis nej från tromsö.

Fy vad jag är ledsen.

Vi var beredda att flytta norr om polcirkeln i två år för att ha 33% chans att jag skulle bli frisk av rituximab.

Kan inte ens unna mig (?) att gråta ordentligt för jag hade redan ont i huvudet men har inte orkat gå upp och ta treo än.

Nu är jag ledsen.

Vilket är värst!

Släckning av skogsbranden är såklart en huvudnyhet. Likaså den polis som blev nedmejad vid en vägavspärrning. Likaså Olga och Viktor som har mist sitt hem till branden.

Men så skrollade jag ner lite, och såg en flicka på 7 år och som äter 15 hamburgare om dagen. Väger 220 kg. SJU ÅR! Det barnet borde omhändertas av staten, annars får staten lida av en person som aldrig kommer att kunna arbeta och försörja sig, kanske kommer att göra avancerad magoperation som inte hjälper för det psykiska beroendet är vid det laget så stort att en operation inte räcker. Sen får personen problem med hjärtat och dör, 400 kg tung, med diabetes och barn som behöver psykologhjälp, för varför ville mamma inte sluta äta? Varför ville hon inte vara kvar hos oss.

Men flickan är 7. Jag tror inte att de som hittills haft vårdnaden om henne klarar av det. Det är en sorts barnmisshandel att tillåta en sjuåring att fläska på sig flera hundra kilo. Jag blir bestört, beklämd, orolig. Jag har ju ätit mig till många kilo också, men jag är fullvuxen och väger mindre än hälften av flickan. Fy, vad hemskt. Hur kan hon leka som andra barn? Och hur psykologiskt blir hennes ätande? Mitt hjärta brister. Hennes också, kanske, om trettio år.

Hundglosor

Jag pratar ju med Vanna som om hon förstod, och tänker att hon uppskattar den sociala kontakten. När jag vill nåt använder jag ord som jag vet att hon förstår som ut och kom. Förstår å förstår, jag vet inte vad hundar förstår, det kanske bara är kroppsspråket de lyssnar på. Nu hörde jag i alla fall precis en stor hund skälla ute, och också en mindre. Den stora hundens ägare röt Skärp dig till hunden.

Jag brukar irritera mig på när folk säger skärp dig till små barn. Hur ska de förstå vad det betyder?

Och varför kan man inte bestämt, inte argt, säga tyst eller i värsta fall nej, så hunden har en chans att lyda. Det man inte förstår kan man inte göra. Man måste ge en möjlighet att lyda, både till barn och hundar. Nej är egentligen också dåligt, om det inte är väldigt tydligt, som att hunden biter mormor i baken. Fast då säger jag hellre Loss, byracka, än Nej.
Jag minns hur min brors hund Blivit som blev absolut hyperlycklig av en ekorre utanför lägenheten (tänk Pluto på julafton med ekorrarna i granen). När de försökte lära henne att inte skälla så gick de till henne innan hon hade börjat skälla, klappade henne och sa Good quiet. Det gillade jag.

Jag vet, jag har blivit värsta hundspecialisten.
Voff, voff.

Idag ryckte det i dörren igen och personen från hemtjänsten ville till grannen. Det är lite intressant att när det står ett namn och en adress på deras "kund", och det huset har fyra brevlådor utanför huset, att man då inte kan kolla i vilken av de fyra dörrarna som rätt person bor i. Typ läsa namnet bredvid dörren. På vår står det Olergård, jag lovar. Och vi behöver inte hjälp att vända oss i sängen, än så länge. Men om de kommer igen ska jag be dem tvätta våra lakan och bädda rent. Det blir bra!

Nya symptom

Och Nu har jag haft magkramper tre olika dagar den senaste veckan. Inte som mensvärk utan bokstavligen att magen krampar. Fortfarande milda kramper, och bara i magen. Men så magen hoppar.

Så har jag ju magsmärtan när jag äter, och medföljande diarré, sen  två veckor.

Har dessutom fått eksem eller utslag.

Ofta är mina nya symptom inte särskilt märkvärdiga i sig, men är tecken på ytterligare förfall och överansträngning. Men att förfallet ökar i hastighet är inte särskilt kul. Men eksemen kanske bara är nån mat jag inte tål. Jaja.

Jag är kinkig

Det är ungar som leker väldigt högljutt på en studsmatta. Om jag stänger hör jag dem inte, fast då blir det för varmt. Och nu har folk kommit hem från jobbet och börjar gå ut med sina frustrerade hundar, som skäller. Fick fisk-nånting av pappa, som jag till slut orkade skära lite sallad till. Har varit hungrig länge men inte orkat göra mat. Mikael är hos en kund, har tappat bort sin telefon nånstans på området, och kommer hem sent. Eftersom det var några minuter sen jag åt kom nu den obligatoriska magsmärtan som faktiskt får mig att kallsvettas. Har bara haft magproblem i två veckor, den här sorten alltså, men jag är för trött för nåt extra. Idag har det varit så varmt att jag varit tvungen att vara ute, och har suttit för mycket, det var därför jag inte orkade göra nåt att äta.

Jag är kinkig, grinig, svettig och måste snart lämna soffan för badrummet. Det är totalt värdelöst.

Fast inte nånting jämfört med brandoffren.

Aldrig har man rätt å vara sur.

Ont, ont, ont

Är så mörbultad efter naprapaten igår. Det gjorde göront varje gång jag vände mig om i sängen så jag vaknade. Och de där tejparna gör att jag känner när jag drar snett, vilket säkert är bra, men just nu är jag bara för mörbultad för att vara helt nöjd. Men det är bara att bita ihop, eller rättare sagt absolut inte bita ihop utan slappna av!

Men just nu sitter jag på framsidan i baden med hunden i knät och det blåser så härligt. Alldeles lagom varmt är det. Men egentligen orkar jag inte sitta upp. Alltid har man rumpan bak, eller vad det heter.

So long!

Längtar

Jag skulle gärna vilja gå till ett jobb, och ha såna här skor på mig. Vilket yrke skulle jag passa till i dessa?

Börjar jag lära mig?

Jag var hos naprapaten idag, en annan än min vanliga. Det var inte fullt lika plågsamt men då undrar jag såklart om det gjorde lika mycket nytta. Hon var på bröstkorgen också, och drog i nacken, bägge kändes nyttiga. Och så blev jag tejpad, det var första gången. Jag har grymt dålig hållning som blir sämre ju tröttare jag är. Tejpen skulle både hjälpa hållningen och hjälpa mot smärta.

Först när jag kom dit kom jag på att jag inte skulle till den vanliga, och jag är så ovan vid sociala situationer nuförtiden att jag känner mig riktigt apart. Men det är bara att köra på och svälja stoltheten. Om nån tycker att jag är en mupp får de tycka det. Men varje övning i att prata med främmande människor är nyttig, så jag inte helt blir asket. Eller heremit, vet faktiskt inte vilket jag menar.

Satte mig förresten på andra sidan huset förut. Klarade fem minuter, sen var det för varmt. Satte mig då på framsidan av huset, och där kändes det flera grader kallare. Nästan så jag fryser lite. Säg den svensk som tycker att vädret är lagom. Och ändå är det bara vi (?) som ens har ordet.

Nära lip

Jag har ägnat mig åt gammalt hederligt detektivarbete de senaste dagarna. Fruktlöst, hittills. Som det ska vara, man finner ju inte översten i köket med kniven sittande i offret.

Idag tog jag den sista fuskiga utvägen, jag ringde Interflora. De har fått nya regler, och sådan information som jag efterfrågade får inte lämnas ut. Varpå han snabbt sa namnet.

Hon bor i Kävlinge.

För vissa av er är det en väldigt enkel ledtråd.

Somliga andra behöver ytterligare hjälp.

E la mia sorellina. <3

Och det var bara av rent pragmatiska skäl som jag inte lipade.

Jag visste det!

Mark my words, jag sa att vi skulle få se vad för spännande sak som skulle hända idag (och då menar jag inte när J fick reda på att jag hade gjort en cheesecake from scratch för att han hade önskat sig cheesecake. Jag använder Maries mat-receptet, det är jämna siffror av allt, 200 g Philla, en gräddfil, en creme fraiche, två hela ägg, det är smart på det viset. Jag kan inte länka med telefonen men jag googlade på Maries mat cheesecake och så är det nåt med jordgubbar. Fast vi hade hallon.

Men nu försvann jag in i det goda våldet man gör på plastpåsen med digestiven med morteln, pang, pang. Eller kanske mer doft, doff. Kras och doff.

Jo men vad tror ni händer när vi sitter där runt matbordet. En. Katt. Kommer. In.

Inte samma katt som låg utanför igår, utan en gråspräcklig, som var oblyg och jamade i alla våra hörn men inte ville bli kelad med av T. Det tyckte jag var lite svagt, kommer man in i nån hus, är katt och jamar, då trodde i alla fall jag att det betydde klappa mig. Nu är jag rädd att det betydde Jag kan inte hitta den där råttan jag gömde förra gången, det var i nåt hörn här, eller i sovrummet, varför har ni den dörren stängd? Min råtta!!

Jag säger det, livet på Ribby allé är otroligt spännande. Imorgon har vi inte heller några djurbesök planerade, men vi får se. Allt som flyger och surrar är icke välkommet, och helt förbjudet är sånt som ringlar. Jag skulle ta livet av nåt som kröp utan ben i vår lägenhet. Jag hade inte stoppat den i en yoghurthink och släppt ut den i skogen. Jag hade inte kunnat lugna mig och veta att den levde i närheten. Det hade förmodligen blivit halshuggning utan rättegång.

Så kanske är vårt hem Läskiga huset eller nåt sånt som finns på tivoli. Skräckkammaren! Jag höll nyss på att direkt MÖRDA  en mygga, helt utan pardon. Jag viftade först bort den, spände ögonen i hen och sa Det är ditt liv det gäller! Så BORT!

Kanske tur att jag inte fick några barn. Stackars Pontus sitter på pottan, jag hotar med döden. Fast jag vet å andra sidan skillnader mellan djur och människor, även barn. Fast de ibland mer är som djur. Äter med liknande bordsskick i alla fall.

Nu ska jag komma över denna omvälvande och spännande dag, vi säger så, fast det var lite annat också. Jag stilsäker mig inför ett nej, som kan komma imorgon om de vet det med en gång. För varje dag efter imorgon som jag inte får ett nej, kommer jag -- förmodligen, bara -- närmare ett ja. Å, fy bubblan vad jag blir stirrig.

Nej, lugn och fin, sömnmedicin.

Vi hörs igen, folkens, hoppas jag. På en plats nära er eller mig.

Katt!

När jag var på fötterna senast passade jag på att kolla att ytterdörren var låst och sätta på larmet. Tittade som vanligt ut genom vårt runda fönster, det är kul med utsikt och ett runt fönster har sin charm. Där ligger en katt och tittar på mig! Som om den bodde där.

Jag vet inte om det är flera katter, nån hade vi ju här inne också, men jag ser inte riktigt skillnad på katter.

På tisdag ska hunden komma igen, hon har varit på semester.

Så mycket djur.

Undrar vad vi får för äventyr imorgon.

Dagens lyteskomik

Gillar Ikea hacker, även om det är lite för många som gör om saker till kattbostäder, eller vad man kallar det.

Men nu var det sorgligt. En person hade tillbringat fyra timmar med att spika ihop en Hemnes byrå. Fyra timmar, då menar du resan dit och hem på varsin timme var inkluderad i det? Hur kan man pyssla med en byrå en halv arbetsdag??

Jo, men det värsta var sedan att stackaren hade spikat fast bakstycket på framsidan och nu visste han inte hur han skulle få loss det safely. Jo, det sitter en grej på din hammare som man kan ta bort spikar med. Även om jag hade stuckit in nåt under baksidan för att hammaren inte är särskilt finlemmad.

Men alltså, stackaren verkade mer än lovligt bakom flötet. Och så pass omedveten om det att han, f'låt hen, ber om hjälp på hela Internetz.

Lova att ni säger till mig om jag behöver en servett eller så.

Tänk om

Tänk om man fick sig ett par behandlingar med rituximab, blev pigg och frisk efter något halvår, och sen hade all tid i världen att skriva böcker.

Tänk om.

Too much information

Jag har ju varit så glad åt att inte ha problem med magen, som många med ME har/får. Har dessutom rätt mycket IBS i släkten, så det hade inte varit konstigt.

Men så började jag äta lchf i vintras och då blev det stopp i hela apparaturen. Jag provade olika metoder som väl funkade allihop, men jag hittade inte "lagom" utan bara allt eller inget.

Sen började jag äta vanligt, först bara lite fusk, sen nästan normalt igen. Då kom magen igång, vilket gör frestelsen större.

Sen började jag äta magnesium regelbundet. Vet att man kan bli lös i magen av vissa sorters (dåligt/billigt) magnesium, och jag har använt det med mening förr, men nu har jag nog tagit för mycket. Och det är inte ens en dålig sort. Men ett tag kom jag på att jag skulle ta på kvällen också, som muskelavslappning inför sömnen, och några gånger tog jag en tredje när jag vaknade. Det tänkte jag inte på.

Men det gör jag nu. Hjälp, vad jag är trött på magknip och illamående. Trodde jag hade fått solsting förut, när jag stod böjd över kometen. Men det var bara middagen. Jag borde ju bli smal på det här viset, att det är lite sula på genomfartstrafiken, men det känns inte så ännu. Jag har ju lite att ta av och jag är nog bara inne på andra veckans... ja, vad säger man? Kan bara jämtländska eufimismer som inte är för fint folk.

Jaja, det här var också ett blogginlägg att vara stolt över.

Spännande som vanligt

Jag hade slut på två mediciner men hade tänkt be Mikael hämta rubbet när jag får ta ut nästa gång, den 4 augusti. Men det var några mediciner jag verkligen behöver ta varje dag, så jag bestämde mig för att ta kometen. Ringde Mikael, som skulle varit på jobbet en kvart men var kvar åtta timmar senare. Han höll på att packa ihop så vi sågs i centrum. Bara en sån sak, att stämma träff med en kille på stan!

Sen hade han tagit en nummerlapp, 191, och när jag kom in var det 192, så jag småsprang fram till kassorna, men blev betjänad ändå. Springa! Jag?!

Jag såg hela tre andra elrullstolar i centrum! Rekord. Det var mycket både bilar och folk och jag kom ihåg att ta det lugnt och se mig för.

Sen satt vi ute (första gången i sommar för mig!) på vårt hak, och jag var så vild att jag både åt pizza och drack läsk. Inte bra när man ska banta. Jag belönar och tröstar mig med mat. Ska bara ta itu med det också.

Jag satt med solen i ryggen och fick bara lite solsting i bakhuvudet. Fantaburken höll på att flyga bort flera gånger.

Det kom en geting, och jag skrek inte. Mikael frågade härom dagen om jag nånsin hade hört talas om en förlamad människa som blev stucken av en geting, och det hade jag inte, vilket faktiskt lugnade mig. Jag blev lite pinnstel när den flög nära mig, men jag var rätt stolt över mig själv. Inte helt hysterisk.

Sen skulle jag berätta nåt roligt, det var att översättaren till kvällens Masterchef hette typ Jakob Koriander. Jaja, det är inte så roligt om jag inte kommer ihåg det.

Vi var också och ryckte i dörren till biblioteket! De hade stängt redan, men jag är så ovan vid att vara ute att jag tyckte det var nog spännande.

Jag sa till Mikael att en sak som är bra med att ha så dåligt minne är att jag tycker att minsta lilla grej är så rolig och spännande för jag kommer inte ihåg det jag gjorde igår. Oftast har jag ju inte gjort något "igår" men igår hade jag ju det, kom jag på. Fast det var mycket spännande idag ändå, t ex att jag hade en dålig behå så det skumpade på kometen, att jag raggade upp en snygg kille, åt ute, var nästan på biblioteket, och nu har jag glömt om det var nåt mer.