Sen Rob dog har jag blivit ännu mer rädd om äktenskapet. Institutionen i sig, för att ens partner kan dö vilken sekund som helst så man borde passa på medan man har varandra att vara kära och lyckliga. Men också den aspekten att man inte ska ta lättsinnigt på äktenskapet. Som jag ser det är ett äktenskapslöfte ett heligt förbund mellan min Gud, min make och mig. Många ser det som en dag i centrum och med dyr fest. Och kanske inte som nåt särskilt heligt löfte. Löften får väl brytas. I special- eller undantagsfall.
Men vad säger ni om två mediapersoner som just meddelat skilsmässan ungefär såhär: Vi är bästa vänner men kärleken tog slut. Våra barn går först. Alla mår OK, ingen fara.
Så utan att ni ens är dysfunktionella, eller skriker okvädingsord åt varandra (där det kanske bara är så att de tycker att det är lite dött eller trist i budoaren), så påstår ni att detta är för barnens bästa. Föräldrarna är bästa vänner. De hatar inte ens varann än. Så det där med att väcka kärleken till liv igen genom samtal, middagsdejter där man klär upp för den andre, några väl valda men givetvis äkta komplimanger sagda med sammetslen röst och trånande ögon, är inte det nåt? Man borde inte få gifta sig innan man kan behärska minst ett par av dessa yttre bevis på kärlek. För om småbarnsföräldrar (eller vem som helst) inte avsätter särskild tid för att uppehålla kärleken så slukar Vardagen den.
Den första grejen är att man måste vara medveten. Man måste ha förmåga att märka när det är bara är blöjor och inga pussar. Då får man se till att hinna pussas.
Det är nämligen så att ens man har flera bottnar. En är att han älskar dig över allt, köper blombuketter, ger dig presenter och överraskningsresor och kanske till och med en väska man längtat efter länge.
Sen finns kanske en annan man som numera bjuder på mamma Scans och potatissallad ur en burk. Om man inte passar sig kan man tycka att den förste mannen är attraktivare. Nykärmannen är faktiskt lite snyggare än vardagsmannen.
Men sen finns mannen som erbjuder sig att köpa mediciner på Apoteket, som tvättar, diskar och städar för att du inte kan. Och till och med kramas och lyssnar och förstår.
Men den mannen (människan!) finns INTE, som överlever utan nån som helst uppmuntran. Kärleken måste vattnas. Inte ens män är kaktusar. Och till och med kaktusar behöver vatten.
Men vad säger ni om två mediapersoner som just meddelat skilsmässan ungefär såhär: Vi är bästa vänner men kärleken tog slut. Våra barn går först. Alla mår OK, ingen fara.
Så utan att ni ens är dysfunktionella, eller skriker okvädingsord åt varandra (där det kanske bara är så att de tycker att det är lite dött eller trist i budoaren), så påstår ni att detta är för barnens bästa. Föräldrarna är bästa vänner. De hatar inte ens varann än. Så det där med att väcka kärleken till liv igen genom samtal, middagsdejter där man klär upp för den andre, några väl valda men givetvis äkta komplimanger sagda med sammetslen röst och trånande ögon, är inte det nåt? Man borde inte få gifta sig innan man kan behärska minst ett par av dessa yttre bevis på kärlek. För om småbarnsföräldrar (eller vem som helst) inte avsätter särskild tid för att uppehålla kärleken så slukar Vardagen den.
Den första grejen är att man måste vara medveten. Man måste ha förmåga att märka när det är bara är blöjor och inga pussar. Då får man se till att hinna pussas.
Det är nämligen så att ens man har flera bottnar. En är att han älskar dig över allt, köper blombuketter, ger dig presenter och överraskningsresor och kanske till och med en väska man längtat efter länge.
Sen finns kanske en annan man som numera bjuder på mamma Scans och potatissallad ur en burk. Om man inte passar sig kan man tycka att den förste mannen är attraktivare. Nykärmannen är faktiskt lite snyggare än vardagsmannen.
Men sen finns mannen som erbjuder sig att köpa mediciner på Apoteket, som tvättar, diskar och städar för att du inte kan. Och till och med kramas och lyssnar och förstår.
Men den mannen (människan!) finns INTE, som överlever utan nån som helst uppmuntran. Kärleken måste vattnas. Inte ens män är kaktusar. Och till och med kaktusar behöver vatten.
4 kommentarer:
Så vis och så klok.
Amen.
Jag tänker spontant att det är mycket möjligt att de två mediepersonligheterna inte berättar hela historien för aftonblaskan. Vi vet inte om de har testat flera gånger om/i många månader med en familjeterapeut och vem vet vad, men de vill (kanske främst för barnens skull) inte bli dagens huvudnyhet med förvrängd rubriksättning, så de berättar inte hela historien utan klämmer till med en ouppseendeväckande floskel.
Men visst är det en sann princip att många ger upp för lätt och glorifierar skilsmässor och har en felaktig inställning till hur det "ska" vara i ett äktenskap - fast jag skulle nog ändå vara försiktig innan jag dömer folk eftersom vi så sällan vet vad som ligger bakom.
Givetvis vet jag inget om det här parets liv och vad de har gjort i sitt äktenskap och inte. Det är därför jag inte sätter ut namnen, så jag ska diskutera principen snarare än människorna. Det är nog för många som ger upp för lätt och allt det där, men det kan man ju aldrig veta om nån annan. Men principen...
Skicka en kommentar